PROLOG
Fredag den 22 december 22:54:43
Istappen lossnade strax efter 22:54:43 och föll tyst genom den kalla New York-natten. Efter de sexton första våningarna hade luftmotståndet och jordens dragningskraft enats om dess hastighet under resten av fallet.
Tom visste att han hade dem. Han hade suttit i telefon större delen av eftermiddagen och diskuterat med en meteorolog på National Weather Service i Upton. Hon hade skickat honom data. Tabeller, listor och diagram med stora pilar som alla pekade på samma sak: det existerade väderförhållanden med snabb isbildning som gjorde det omöjligt att säga med vilken frekvens det var rimligt att röja is från takavsatser. Han hade spenderat resten av kvällen med att gå igenom sitt anförande i förhandlingen imorgon. Det skulle bli bra. Han värmde handen med sin andedräkt och drog åt sin rock i halsen. Det hade blivit kallare och börjat snöa under kvällen. Han hade inte tagit med sina handskar idag.
Det tog lite drygt fyra sekunder för isprojektilen att avverka de femtiotvå våningsplan som skiljde takavsatsen från trottoaren nedanför och om Tom Freeman befunnit sig bara en halv meter närmare sin lägenhet i det ögonblicket hade han slutat sina dagar där och då. Något som skulle tillskriva Kung Bore en stor portion ironi med tanke på att Freeman dagen efter skulle försvara en fastighetsägare som brustit i sitt ansvar att hålla takavsatsen fri från is. Det hade resulterat i en allvarlig skallfraktur och fyra månaders koma för en ung kvinna som fått en isklump i huvudet.
Freeman var mindre än en sekund från samma eller värre öde när isen splittrades i niohundratrettiosju delar en halvmeter framför honom. Isbitarna spreds över trottoaren nästan lika snabbt som den plötsliga och mycket höga smällen vid nedslaget. Åttiotre isbitar träffade honom, vilket gjorde att han tappade balansen och förgäves försökte hindra sitt fall. I fallet slungade han ofrivilligt sin nyinköpta Sienna attaché med hans eget namn instansat i lädret genom den kyliga kvällsluften, över en parkerad Cheva och ut i vägbanan där den landade på huven av Amos Jones gula taxibil som råkade befinna sig just där, just då.
Amos hade varit taxichaufför i mer än tjugo år och han var en van förare som med lätthet hanterade de flesta trafiksituationer New York hade att erbjuda. En situation som innebar att en attachéväska plötsligt dundrade ner på huven och sedan studsade upp på framrutan och över bilen hörde dock inte till vanligheterna. Den ofrånkomliga reaktionen var panikinbromsning och en sju och en halvt graders rotation av ratten vilket i sin tur, för ett ögonblick, kastade ut taxibilen i mötande trafik.
Selma Delveccios rödbruna Mazda från mitten av 1980-talet utgjorde vid just det här specifika tillfället den mötande trafiken. Fru Delveccio körde precis så många kilometer i timmen under gällande hastighetsgräns som förväntas av en sjuttioåttaårig dam. Detta hade kunnat rädda situationen om det inte var för att hon också hade reaktionstiden som förväntas av en sjuttioåttaårig dam. Vad reaktionen saknade i punktlighet kompenserades rikligt i styrka. Ett fyrtiotre graders rattutslag åt höger kastade effektivt upp Mazdan på trottoaren mellan en parkerad bil och en brandpost.
Mannen som befann sig på trottoaren i bilens väg hann precis registrera något rödbrunt mellan snöflingorna i ögonvrån. Fru Delveccio hade fortfarande inte hunnit trampa på bromsen när hennes bil krossade hans kropp mot stenfasaden av byggnaden.
Femtiotvå våningar upp stod en annan man och såg hur en mindre folksamling började samlas kring olycksplatsen. Efter en stund anlände myndigheterna. Polisen spärrade av området medan ambulanspersonalen ägnade sig åt mannen på motorhuven, den gamla damen bakom ratten och mannen som tappat attachéväskan. Det var uppenbart att mannen på motorhuven var mycket illa däran. Sjukvårdarna koncentrerade sig på honom först men sedan verkade de ge upp och hjälpte istället den gamla damen ut ur bilen och upp på en bår.
Mannen på taket stod kvar och iakttog hur ambulansen körde iväg med damen och attachémannen. Den andra ambulansen kom efter tio minuter. Under tiden hade Mazdan dragits ut från väggen så att kroppen, eller i alla fall det mesta av den lossnat från stenväggen. De lade kroppen i en svart säck med dragkedja, lyfte in den i ambulansen och körde iväg. Mannen gick inte bort från takavsatsen förrän den försvunnit runt hörnet tre kvarter längre bort.
Nu är det över, tänkte han.
Böcker 