9
Tisdag den 11 december 23:23:45
De satt i den svarta skinngruppen i Chamberlains kontor, Meyers och Ryan på den ena sidan om det vita marmorbordet, Chamberlain och Cronwell på den andra.
”Om vi summerar läget” sade Chamberlain, ”fick vi indikationer från beräkningsavdelningen på att Rojas var inblandad. Han upptäcker att vi är honom på spåren och försöker ta sig ut genom nödutgången i nordvästra hörnet av kontrollrummet, blir skjuten till döds. Innan han försöker smita saboterar han systemet. Han raderar all historik, vilket gör systemet obrukbart i några minuter samt osäkert en tid därefter.
”Samtidigt bestämmer sig plötsligt våra gäster Kajsa Larsson och Nicholas Ambrose för att lämna det låsta pentryt och bege sig ner i kontrollrummet, där de bevittnar skjutningen av Rojas och blir så skrämda att de flyr genom ventilationstrumman. Är det så jag skall uppfatta situationen?” Han tittade skeptiskt på personerna kring bordet.
”Det kanske var Rojas som hämtade Larsson och Ambrose i fikarummet, tog dem som gisslan för att förbättra sina chanser att fly?” invände Cronwell.
”Varför just dem? Varför försöka smyga ut två främlingar vi egentligen inte bryr oss om när det fanns mycket lämpligare gisslan, för oss ovärderlig kontrollpersonal, i samma rum?” Frågorna hängde tyst en stund i luften.
”Det finns naturligtvis en trovärdigare teori.” sade Meyers och lyckades för ovanlighetens skull att leverera en replik med pondus och låta självsäker. När alla tittade på honom fick han hjärtklappning och resten lät betydligt svajigare. ”Tänk om det tvärtom var Rojas som var offer för en kidnappning? Jag menar att det kanske är så att han är oskyldig.”
”Att Larsson och Ambrose skulle ha smugit ut ur kafeterian själva?”
”Ja alltså, nödutgångarna är kodade. Det kan ju vara så att de var nödgade till att tvinga sig till Rojas hjälp för att kunna komma ut.”
”Varför skulle de göra så? Jag märkte inte att de på något sätt kände sig hotade när jag lämnade dem. Tyckte du att de verkade stressade?” frågade Chamberlain och tittade frågande på Cronwell.
”Nej, jag märkte ingenting sådant. Och hur kom de annars ut ur pentryt?” Hon såg i det närmaste förnärmad ut, som om frågan indirekt var kritik mot hennes agerande i pentryt. Hon tittade skarpt på Meyers som tittade ner i bordet istället för att möta hennes blick.
”Hur som helst har de varit döda i nästan en timma. Har någon hittat kropparna ännu?” sade Chamberlain.
”Nej, vi har börjat titta på händelserna men ingenting.” svarade Ryan. ”Med tanke på systemets stabilitet borde vi börja leta i ventilationssystemet om det nu är där vi tror att de försvann.” sade Richard och reste sig för att markera att mötet var över.
”Ett ögonblick Richard. Jag är rädd att vi missar en uppenbar sak.”, sade Meyers.
”Hur menar du?”
Meyers tvekade men fortsatte när Chamberlain tyst manade på honom.
”Om den verklige sabotören hjälpte dem att komma ut ur pentryt måste vi anta att han kan ha hjälpt dem med mer än så. Han kan till exempel ha något annat mål med att låta dem komma härifrån. Men betänk även detta; han måste i så fall ha haft kontakt med dem medan de var ensamma i pentryt. Det betyder två saker: För det första verkar det som om vi gravt har missbedömt allvaret i situationen, framförallt skickligheten på den som ligger bakom. Larsson och Ambrose, om ni minns, tog vi hit för att spola ut honom. Nu är situationen den omvända. Han har redan använt dem för att försöka peka ut Rojas. Vem vet vad mer de kan göra om de kommer ut.”
De andra tittade på varandra och nickade stumt. De höll alla med om att tills de hittat kropparna var detta versionen de måste hålla sig till.
Cronwells telefon pep till. Hon tog upp den och läste på skärmen. SMS:et verifierade deras farhågor.
”Två tomma kanyler med BuChE, ett motgift för nervgift, har hittats i en papperskorg i pentryt.”
Chamberlain gick till skrivbordet.
”Så vad gör vi nu är frågan.” sade han. ”Om de båda kommer ut är risken stor att hela operationen, allt vad vi gör här, kommer att avslöjas. Våra möjligheter att begränsa skadorna vid en sådan exponering är noll för tillfället och kommer antagligen att vara nedsatta de närmsta dygnen.”
”Som jag försökte säga tidigare betyder det två saker. Den andra är att visst är situationen väldigt allvarlig men den ger oss också möjligheter…”, sade Meyers.
Chamberlain kände en ilning av smärta i magtrakten som han kände igen som ett nytt begynnande magsår. Det hade funnits stressiga perioder förr där det såg nästan nattsvart ut, Kubakrisen, kongressbeslutet att stänga ner systemet, elfte september. Ingen av de gångerna hade känts så här illa. Han undrade varför. En stor skillnad var att de under de svåra tiderna alltid hade haft systemet att luta sig tillbaka mot. Nu slogs de inte bara mot yttre krafter. Systemet är nere och vi har en sabotör i de egna leden. Eller så håller jag bara på att bli gammal, tänkte han.
”Vad menar du?” frågade Chamberlain.
”Vår sabotör har uppenbarligen haft någon slags kontakt med dem. Kommer vi åt dem kan de ha information som leder oss…”
”…till infiltratören.” fyllde Ryan i.
***
Kajsa och Nick låg på ett lastbilsflak och frös men var glada att de inte låg döda i ventilationstrumman. Motgiftet hade fungerat, eller så var allt bara ett otroligt utstuderat skämt. De hade krupit och kravlat runt i en labyrint av aluminium, uppför en ventilationstrumma och genom en avstängd fläkt. Kajsa hade börjat fundera på hur de skulle kunna påkalla uppmärksamhet om de blev tvungna att ha hjälp att hitta ut när de svängde runt ett hörn och såg ljus strömma in genom ett metallnät.
Ventilationstrumman mynnade ut under en lastkaj och de hade tittat rakt in i underredet på en lastbil. Den hade en presenning uppspänd över släpet men det hade inte gått att läsa vad det stod på sidorna. Registreringsskylten var från Maryland. De hade lyssnat en stund efter röster innan de sparkat ut metallnätet och smugit sig in under den blå presenningen och upp på det tomma flaket. När de strax därpå hade börjat höra röster utanför hade de kurat ihop sig längst in mot förarhytten och mer eller mindre väntat på att presenningen skulle lyftas upp och att de skulle avslöjas.
Men ingenting hände. Istället hörde de något som lät som ”ses nästa vecka” och strax därpå hoppade någon in, stängde lastbilsdörren och körde därifrån. I början hade det känts som att de åkte på småvägar men redan efter några minuter hade de accelererat ut på en motorväg. Svårt att säga åt vilket håll.
En reva i presenningen högt upp på den vänstra sidan släppte in en strimma månljus och efter ett tag kunde de se obehindrat där inne. Vid bakre änden av flaket låg en hög med arbetskläder. Nick reste sig och tog sig mödosamt fram till högen, hittade två fodrade jackor som han med stora balanssvårigheter skakade av. På vägen tillbaka ramlade han nästan två gånger till och Kajsa kunde inte låta bli att le. Det där leendet skulle man gärna kunna vänja sig vid, tänkte Nick när han satt tätt intill henne med jackorna som täcke. De pratade tyst först men det dröjde inte länge innan ljuden från vägbanan under tvingade dem att prata högre.
”Vart tror du vi är på väg?” frågade Nick.
”Vet inte. Långt bort härifrån hoppas jag.”
”Ja” svarade Nick, ”det är ju inte som att man har något jobb att vara tillbaka på imorgon när jag tänker efter…” han log mot Kajsa. ”Key West, eller kanske Bahamas?”
”Var som helst med palmer och sandstränder funkar för mig. Så länge det inte finns galna framtidsmördare där förstås…”
”Och paraplydrinkar!” nästan skrek Nick.
”Vänta, vill du att det skall finnas paraplydrinkar eller inte?”
”Jo för fan! Tropiska stränder är det enda stället där en simpel man som jag kan få utlopp för sin lite mer praktfulla sida och dricka paraplydrinkar utan att bli hånad eller nedslagen.”
”Jag kan se det framför mig. Du med en paraplydrink och jag som dricker en öl bredvid och pekar och skrattar!”
”Du är en öldrickare alltså?”
”Ja faktiskt. Fastän jag är tjej. Tänka sig.” svarade Kajsa syrligt. ”Det var min pappa som lärde mig. Vi brukade sitta på klipporna utanför huset hemma när jag var tonåring och han hade en låda med öl nedsänkt i havet. Den satt fast i en ring i berget och vi hjälptes åt att dra upp den. Jag minns hur mycket tyngre den blev när den kom över vattenytan, flaskorna som var lite hala av vattnet och hur den första klunken alltid smakade lite salt eftersom man fick med lite havsvatten.”
”Har du några syskon?”
”Nej, jag är enda barnet, själv då?”
”Jag hade en äldre bror…”
”Hade?”
”Han dog när jag var sju. Han hade leukemi och blev 11 år gammal.”
”Jag är ledsen…” sade Kajsa i pausen när Nick tittade upp i taket.
”Han hette Adam och var elak mot mig i nästan hela sitt liv. Men jag blev helt förstörd när han dog och saknar honom jättemycket ändå. Konstigt va?” sade Nick. ”De dagar han inte drog upp mina kalsonger till axlarna eller doppade mig i toaletten hällde han klister i mitt hår eller satte eld på mina leksaker. Men jag saknar de gånger vi faktiskt inte bråkade och var ute och härjade med de andra barnen i parken. De gångerna jag fick vara med och leka med hans kompisar och kände mig speciell så som bara en lillebror kan känna sig när hans kompisar ser att han får leka med de stora.”
”Som din alldeles egna sköld mot världen?” sade Kajsa
”Ja det hände att han höll mig om ryggen men jag har aldrig varit riktig säker på om det var för att han ville skydda mig eller om han bara tog varje chans att slåss.” Nick skrattade till. ”Du vet hur det är i tv-serier eller filmer att den döende ungen alltid kommer över hur jävla orättvist det är och fylls av mogen insikt att deras liv tar slut och att de inte kan göra något åt det, nästan som en vuxen? Som att rollerna är ombytta och de vuxna istället är de som likt en trotsig treåring envist håller fast vid att det inte är sant?”
”Ja, jag tror jag hörde om en cancersjuk pojke hemma som faktiskt gav bort alla sina leksaker någon månad innan han dog. Föräldrarna hade ingenting med saken att göra. En dag samlade han bara ihop leksakerna och gav bort dem, som om att han visste att någon annan snart skulle ha mer glädje av dem.” svarade Kajsa.
”Precis, det finns säkert sådana fall och de kanske till och med är vanliga men det var inte riktigt det som hände med Adam.” svarade Nick. ”Han förblev helt enkelt bitter ända till slutet. Det var som om han kände sig orättvist behandlad och var förbannad på allt och alla.” Nick började le. ”Jag kommer ihåg en söndagsmorgon, Adam hade precis börjat bli sämre igen och var på ovanligt dåligt humör. Vår mamma hade bestämt sig för att ta med oss till kyrkan för att se om det fromma och blida på något sätt skulle smitta av sig på honom, jag vet inte… Vi brukade inte gå till kyrkan, det gick inte eftersom mamma ofta jobbade söndagsmornar men vi kände ändå prästen alltför väl. Han var en av de yngre i församlingen och hade inte hunnit förtjäna den självklara respekten och tyngden som de äldre prästerna hade. Fastän jag var så ung minns jag hur min bror och jag avskydde honom för sättet han pratade med vår mamma när han, hör och häpna, gjorde hembesök till valda delar av församlingsmedlemmarna. Han brukade sitta i köket och inställsamt prata om behovet av stöd och regelbunden själavård för stackars ensamma mödrar medan min bror och jag använde alla möjliga ursäkter för att komma in och störa. Hämta mjölk, göra mellanmål, ta ut skräpet, fasen vi diskade till och med ibland. Vi gjorde rubbet för att hålla deras samtal så korta och otrevliga som möjligt.
”I vilket fall som helst, just den här söndagen kom han fram till oss efter predikan och försökte ta poäng hos Gud eller vad han nu gjorde, för han spände ögonen i Adam och berättade att vår mamma skulle klara sig bra även efter han lämnade oss och att det kanske var dags att avlägga sin första bikt? Om han ångrade sina synder tillräckligt mycket skulle Gud ta emot honom med öppna armar nu när han skulle dö. Han kanske inte sade så ordagrant men det var andemeningen i alla fall.”
”Vilken skitstövel!” sade Kajsa
”Ja, det tyckte nog min bror också för där och då sparkade han prästen allt vad han orkade i pungen.”
”Nähä?” fnissade Kajsa.
”Joho. Han fick på en redig spark också, du vet en sån som gjorde att prästen nästan lyfte lite från golvet trots alla kappor och skit som hängde ner. Ett perfekt vristskott som hade gjort vilken fotbollstränare som helst stolt.”
”Vad hände sen?” frågade Kajsa nyfiket.
”Tre saker. Ett, prästen segnade kvidande ner på golvet. Två, vår mamma släpade ut oss därifrån snabbare än snabbt och tre, prästen kom aldrig hem till oss igen.”
”Gud måste vara jävligt förbannad på din bror.”
”Just i den här situationen vette fan om inte Gud var på hans sida. Jag vet att både mamma och jag var det i alla fall. Vi slutade att gå till kyrkan efter det och Adam blev faktiskt nästan uthärdlig ett tag. Han kanske inte kände sig så ensam i sitt krig mot världen.”
Kajsa såg länge på Nick medan hans leende sakta dog ut.
”Är du religiös?” frågade hon plötsligt.
”Varför undrar du det?”
”Är du det, eller inte?”
”En gång när jag var liten blev jag förbannad för att Gud inte hjälpte mig fastän jag lovat att aldrig göra något dumt igen. Vi hade snattat godis och blev påkomna. Den gången fick jag också gömma mig i ventilationen faktiskt.”
”Så Gud hjälpte dig ändå?” log Kajsa.
”Tja… om Gud tycker att gömma sig i en stinkande, dammig ventilationstrumma i fyra timmar är att hjälpa har vi att göra med ett riktigt praktpucko. Det borde ju ha funnits en smidigare lösning menar jag. Mannen har ju resurser! Han kunde ju till exempel styrt upp situationen med en blixt eller två i butikägarens arsle.”
”Eller varför inte skickat svärmar med gräshoppor eller dela East River på mitten?” skrattade Kajsa. ”Fast det låter som att det solklart var synden som straffade sig själv den här gången. Men jag menade vad jag sade, Gud hjälpte dig kanske ändå, det tog bara några år för hjälpen att komma fram. Du skulle ju knappast ha tänkt på ventilationen idag annars eller?”
”Några år? Hur gammal tror du att jag är? Fjorton?”
”Fysiskt kanske, mentalt är det tveksamt om du nått så långt.” log Kajsa.
”Det har du har nog ta mig fan rätt i…” skrattade Nick tillbaka. ”Men om Gud hjälpte mig ångrar han det säkert för jag har mest gjort en jävla massa dumheter sedan dess om vi säger så.” log Nick. ”Du då?”
”Nej, jag är inte så religiös. Jag vet inte.”
”Så religiös? Är det det vanliga fröken-forskare-svaret? ’Vi är till nittionio komma nio procent säkra på detta – men vi vet alltså inte riktigt’?”
Kajsa puttade till honom på axeln.
”Om inte herr VVS-säljare håller käften kanske fröken forskare sparkar skiten ur honom!”
”Aj då, känsligt med forskarskämten märker jag, bäst jag är försiktig…”
”Vi kanske inte ser så ut men bakom alla tjockbottnade glasögon, miniräknare och logik är vi känsliga individer. Och faktiskt ganska aggressiva.”
”Du är inte en sån som ratar all religion och tycker att vetenskap är svaret på allt då?” frågade Nick
”Nej. Jag tycker inte att man kan jämföra på det sättet. Det är två helt olika saker för mig.”
”Båda har ju en version av hur jorden kom till…”
”Haha, ja men det blir snabbt ganska pinsamt när de ger sig på att vetenskapligt bevisa kreationismen eller att det gick till som i bibeln. Ta hur gammal Jorden är till exempel. Till slut hamnar de alltid i att Gud eller någon högre makt skapade Jorden så att det ser ut som om den är flera miljarder år, fast den bara är fyratusen år eller vad de där bibeltrogna tror. Sådana saker går inte att bevisa vetenskapligt. Resultaten av alla mätningar och experiment skulle kunna förklaras på samma sätt. Och någonstans där går gränsen mellan de olika områdena enligt mig. Religionen skall inte in och pilla på vetenskapens område och tvärtom. Det är lika fjantigt att försöka bevisa att Gud finns som att försöka bevisa att Gud inte finns.”
De satt tysta axel mot axel och log båda två en stund.
”Fast om jag skall vara helt ärlig tänker jag att det inte är så stor skillnad ibland, mellan religion och vetenskap.”
”Hur så?” frågade Nick.
”Nu för tiden har vetenskap som begrepp ett lite oförtjänt bra rykte. Missförstå mig rätt, jag säger inte att vi är där ännu, inte på långa vägar men grundprinciperna och uppbyggnaden börjar likna religion. Jag menar att både religion och vetenskap numera kräver ett visst mått av tro för att fungera.”
”Har vetenskap ett rykte? Är det lätt på foten?” skojade Nick. Kajsa fortsatte utan att ta in skämtet.
”Vetenskap fungerar genom att man hittar på en teori och sedan utför man experiment som är utformade för att försöka motbevisa den. Idén bygger alltså på att vara skeptisk till sina teorier. En annan grundregel är att man skall beskriva experimenten så bra att någon annan kan repetera dem. Förr i tiden demonstrerade forskarna sina experiment framför en publik bestående av andra experter på ämnet och var tvungna att försvara sina teorier inför dem. Idag är det annorlunda, nu för tiden finns det miljontals forskare och det skulle inte gå att samla experter i ett rum för varje publikation. Istället skriver man ner sina resultat och hur man kommit fram till dem i en artikel som några andra skall läsa igenom och kritisera. Och i bästa fall har de tid att sätta sig in ordentligt i arbetet och lämna kritik utan att ta genvägar, i värsta fall publiceras materialet utan att någon annan ens läst igenom det ordentligt. Och när man sedan letar efter referenser till sitt eget arbete litar man på att någon har gjort det men hela skiten kanske bara är ljug och varje år ertappas någon med fusk, vilket är… frustrerande.”
Irritationen i Kajsas röst stegrades allteftersom hon pratade och Nick försökte lugna henne genom att klappa henne på axeln men hon puttade bara bort handen och fortsatte.
”Och för att ytterligare kasta bensin på elden smyger det sig in ett kommersiellt förhållningssätt. Allt skall leda till en produkt, företag pumpar in pengar, större och större del av forskningen blir hemlig och uttryck som ”proprietary information” dyker upp i publicerade artiklar. I teorin är det bra för samhället, entreprenadanda och allt det där. I praktiken är jag lite rädd att det undergräver hela den vetenskapliga metoden. När pengar och patent och affärsplaner kommer in blir det svårare att vara skeptisk. Istället för att försöka motbevisa sina briljanta idéer blir forskare rika på att sälja dem. Må bästa försäljaren vinna!”
”Såja såja.” log Nick. ”Vi vill ju inte att hela världen skall höra oss här…”
”Förlåt men det gör mig vansinnig att vetenskap som begrepp solkas ner och vattnas ur av intressen som ibland inte alls rimmar med jakten på sanning och beviskrav. Det är det jag menar med att det börjar likna religion. Folk litar blint på något utan möjlighet att kontrollera fakta!” Rösten var tillbaka på samma höga volym.
”Vi kanske skall prata om något annat? Vädret?” log Nick. Han hade inte sett ett sådant engagemang på länge. Det var uppfriskande och lite gulligt.
”Ta till exempel en konferens jag var på härom året. Ett av konferensbidragen gick ut på att det vi försöker lösa har någon redan försökt lösa på samma sätt för flera decennier sedan och vår metod fungerar inte. Om vi hade gjort vår hemläxa skulle vi veta detta redan… bla bla bla… Bra! Tack för att ni påpekade detta! Det var ett konstigt och lite aggressivt sätt att påpeka det inför hundra forskare på en konferens men vi borde ha gjort bättre bakgrundskoll innan vi började, jag håller helt med. Problemet jag hade med utspelet var att just den här mannen jobbade på en organisation som är ljusår framför alla andra på området. Samma organisation har otaliga patent och delar aldrig med sig av det som fungerar, bara av det som inte gör det.
”Efter hans presentation gick jag helt enkelt fram till honom och frågade om han kunde föreslå något bättre angreppsätt på problemet och med ett äckligt litet leende på läpparna berättade han att han tyvärr inte kunde det på grund av ekonomiska skäl.
”Newton sade att om han lyckats se längre var det för att han stod på axlarna på jättarna inom vetenskapen som föregått honom. Min poäng är att nu för tiden verkar jättarnas axlar vara för nedtyngda av alla patent, licensrättigheter och pengar för att man skall se särskilt långt överhuvudtaget. Och det är inte bra för vetenskapen.”
Kajsa tittade ner i golvet och Nick trodde för ett ögonblick att hon började gråta men det visade sig att hon fått lite hår i ögat. När hon tittade upp igen fortsatte hon.
”Detta är typiskt när det gäller ickepatenterade lösningar som oftast rapporteras på konferenser. För publicerade experiment finns det andra, nästan motsatta problem. Visste du att det till exempel är mycket enklare att få experiment som bekräftar en teori publicerade än en som motsäger redan publicerat material?”
”Nej…”, Nick tänkte fortsätta med att berätta att han inte riktigt var insatt i publiceringar som inte innehåller åtminstone en superhjälte men raljerandet fortsatte innan han hade chansen.
”Det är sant! Särskilt om det handlar en ny, spännande teori. Ett exempel; på nittiotalet publicerade forskare i Uppsala sin forskning om svalor. Studien visade att honor föredrog hanar som hade lika långa stjärtfjädrar på vänster och höger sida. Om man hade en symmetrisk rumpa var det enklare att få ligga helt enkelt, säkert något du kan relatera till?”
”Japp!”
Kajsa skrattade till. ”Jag tänkte väl det. Ok… studien fick ett stort genomslag och det dröjde inte länge innan andra studier publicerades som bekräftade detta fenomen. Man hittade dessutom liknande beteenden hos andra arter som bananflugor och tillslut även hos människor. Ett symmetriskt utseende där högra och vänstra sidan liknade varandra verkade vara fördelaktigt eftersom det gynnades av det andra könet.”
”Sade ju det, här vill du se?”, sade Nick och låtsades försöka resa sig.
”Ett ögonblick min snedstjärtade vän, under de tre år som följde den första publiceringen publicerades tio studier om symmetri och manlig fortplantning varav nio stycken bekräftade resultatet.”
”Och?”
”Ok, men tänk om det i själva verket bekräftade de vetenskapliga tidskrifternas ovilja eller oförmåga att publicera resultat som inte stödde de ursprungliga resultaten?”
”Men förut sade du något om att alla publikationer granskas innan de godkänns. De annorlunda resultaten kanske inte var tillräckligt bra för att komma med?”
”Tre år senare, år 1994 publicerades fjorton studier i ämnet men bara åtta stödde teorin, 1995 stöddes den i fyra av åtta publiceringar och efter 12 ytterligare studier 1998 stod det klart att bara ungefär en tredjedel visade att det existerade en korrelation mellan manlig symmetri och fortplantningsförmåga.”
”Ok… Jag har i och för sig tyckt att tjejer har blivit mindre kroppsfixerade på sistone. Börjat gilla djupa, nördiga killar istället, det är för jävligt!”
”Haha… snygg teori. Du menar att Bill Gates på bara några år har förändrat honornas beteende hos flera vitt skilda arter oberoende av varandra? Du kan vara lugn, jag tror att de flesta arter inte går efter personlighet när det väljer partner. Nej, det verkliga problemet är att det gick nästan fyra år innan sanningen hann ikapp och detta inom ett system som så stolt säger sig bara producera objektiva sanningar.” Kajsa skakade på huvudet.
Nick trodde att han faktiskt förstod. ”Du menar att detta visar att man medvetet publicerar fel resultat?”
”Jag tror att det kan vara en av många anledningar ja, att nya, intressanta resultat av den här typen är för intressanta för att man skall publicera forskning som överbevisar dem helt enkelt. När det sedan gått en tid blir det istället de resultat som motsäger den då nästan etablerade ‘sanningen’ som väcker mest uppmärksamhet och istället de som blir publicerade.
”Men det finns andra anledningar också. Det är ibland fel på resultatet redan innan det skickas in eftersom det smyger sig in ett visst mått av subjektivitet i den vetenskapliga metoden. Det går inte att komma ifrån så länge det är människor som utför forskningen. Millimetrarna hamnar ofta helt omedvetet på ‘rätt’ sida för att bekräfta teorin när man till exempel mäter stjärtfjädrar på svalor. Sedan har man ofta för snävt urval man tittar på. När andra experiment görs utökar man det statistiska underlaget och konstiga avarter, som man tidigare trodde var ett riktigt resultat jämnas ut och försvinner. Men studier som gjorts visar ändå att över 95 procent av all forskning bekräftar teorin man undersöker. Det borde nog vara mer än hälften eftersom man ju ofta har en idé som på något sätt är förankrad i andra fakta och tidigare resultat, men 95 procent?”
”Sluta nu innan jag förlorar all min respekt för ditt yrke för att inte tala om förtroendet för NASA som byggts upp under år av tittande på science fiction-filmer!”
”Ledsen, jag känner likadant ibland. Det är som sagt ändå det bästa sättet vi har för att undersöka vår omvärld. Långt bättre än religion som sagt…” De satt tysta och lyssnade på det taktfasta ljudet av däcken som körde över skarvarna i betongen på motorvägen.
”Men detta är lite som att vara religiös, eller hur?” sade Kajsa efter en stund.
”Hur menar du då?” frågade Nick.
”Den som hjälper oss måste ju ha läst av vår framtid. Alltså spelar det ingen roll vad vi gör, för någon har suttit och kört våra liv genom en jättedator, eller flera tusen jättedatorer för att vara korrekt. Poängen är att någon vet exakt hur det skall gå för oss. Vad vi gör och vad vi skall göra. Och vi måste lägga våra liv i denne någons händer. Vi är fullständigt utelämnade, och måste lita blint på att han eller hon vill oss väl. Det finns inget annat sätt att beskriva situationen än… religion.”
”Är det vad du tror religiösa människor gör? Går omkring och tvivlar på om Gud är snäll eller inte?”
”Nej… eller kanske det förresten, vad vet jag men jag utgår i alla fall från att vår ’gud’ är vänligt sinnad. Det jag menar är att det är en trygghet. Någon har koll på vad som händer oss. Om jag vill kan jag hoppa ut från det här flaket mitt på motorvägen. Jag kan göra det när som helst och jag har inga tvivel på att jag skulle överleva det. Just då skulle ett hölass åka förbi, en höjdhoppsmadrass tappas, lastbilen tvärnita så jag flög tillbaka in igen, eller ja… du fattar poängen. Så länge den där någon vill att vi skall klara oss är vi odödliga. Det är just nu min religion.”
”Så du tror att hon vill något med oss? Jag föreställer mig förresten att det är en hon för att det är enklare för mig att gilla henne då.” sade Nick efter ett tag.
”Ja som sagt, hade hon velat att vi skulle dö hade vi inte suttit här. Och hon verkar inte vara typen som gör saker utan baktankar. Varför ta risken för att rädda två utomstående på det viset? Jag köper inte det utan en baktanke, inte när hon jobbar i en organisation som dödat civila i decennier.”
”Du får köpa vad du vill, jag tycker i alla fall inte att det är särskilt roligt att vi just nu sitter på information som är en konspirationsteoretikers våta dröm och är på flykt från framtidsfacister som utan tvekan kommer att döda oss för det. När den här lastbilen stannar känns det som att jag vill gräva ner mig i ett hål och stanna där i några år.” Nick såg tveksam ut. ”Vi kanske borde dela upp oss?”
”Det fina med just den här religionen är att vad vi än väljer att göra kommer det antagligen vara det rätta.” log Kajsa ”Vill hon att vi delar upp oss kommer hon att se till att vi gör det. Vi behöver bara vänta på ett tecken.”
Nick såg lite lättad ut i ett ögonblick men sedan rynkade han pannan igen. ”Hon kanske vill att vi skall dö någon annanstans? Vår död kanske spelar en viktig roll i någon annan framtida situation?”
Kajsa tänkte efter innan hon svarade.
”Jag tvivlar på det. Men det är nog för att jag måste. Jag måste… utelämna mig och tro att allt blir bra för jag vet att jag inte kan påverka det ändå om det inte är så… och det skulle driva mig till vansinne. Just nu är jag en flotte som bara följer med dit det stormiga havet vill ta mig. Men jag är en optimistisk flotte. Genom tron allena kommer frälsning!”
Nick tyckte inte att det lät som om hon var övertygad.
Böcker 