8

Tisdag den 11 december 22:54:45

 

Kvinnan satt och åt på en snabbmatsrestaurang i Arlington när hennes mobiltelefon ringde.

”Vi har en händelse.”

”Ok. Var?” svarade kvinnan medan hon reste sig för att gå och tömma sitt skräp i en av papperskorgarna vid utgången.

”Alexandria”, svarade mannen i telefonen. ”En handelsdelegation från Kina har varit ute och ätit och tittat på julmarknaden. De kommer att rånas om 7  minuter.”

”Välkommen till DC.”

”Rånarna kidnappar delegationen och kommer senare att mörda dem. Du kommer inte hinna dit för att avstyra det helt men en av deltagarna är son till VD:n på ett av Kinas största företag. Han får under inga omständigheter dö eftersom det antagligen… det kommer att leda till en internationell kris.”

”Ok, hur många och vilken typ av vapen?”, frågade kvinnan när hon satte sig i bilen.

***

Drygt 12 minuter senare var hon på plats. Handelsdelegationen hade haft en livvakt med sig men han var redan död. Han hade gjort det fatala misstaget att dra sitt vapen utan att ha koll på att den ensamma rånaren inte alls var ensam. Han hade en medhjälpare som hade klivit fram och avlossat tre skott i mannens huvud. Det två männen hade därefter tvingat in kineserna i en van som kördes av en tredje rånare och kört iväg.

Planen var enkel; stoppa fordonet innan delegationen dödades. Kvinnan stod vid korsningen Royal och 2^nd Street i norra Alexandria. Det var inte mycket trafik vid den här tiden på kvällen. Det hade inte varit självklart att planen skulle fungera men sannolikheterna hade tydligt visat en möjlighet. Möjligheten var en Hummer med en ensam man som inte heller skulle överleva kvällen. Timingen var perfekt. Tomma gator, en van som körde alldeles för fort och en korsning med trafikljus som visade grönt från båda håll samtidigt. En olycka händer så lätt. Särskilt när man har resurser att hacka stadens alla trafikljus, tänkte kvinnan och skickade kommandot med sin telefon.

Hon väntade tills hon hörde ljudet från bilarnas motorer innan hon tog fram sitt vapen och började gå mot korsningen. Allting skulle ske snabbt. Vanen med kineserna skulle krocka in i förarsidan på Hummern vilket direkt skulle döda rånaren i framsätet och mannen i Hummern. De två som satt och vaktade kineserna i vanens bakre del skulle överleva men vara omtumlade och desorienterade. Kvinnan skulle vara tvungen att springa fram till olycksplatsen, öppna bakdörren till vanen och skjuta dem innan de hämtade sig.

Hon såg vanen först. Den kom mot henne utan att bromsa in för det röda ljuset. Samtidigt kom Hummern från gatan till vänster. Inte heller den verkade bromsa in. Förarna såg inte varandra eftersom sikten skymdes av ett tre våningar högt kontorskomplex, vilket var ovanligt i den här delen av stan, och kvinnan osäkrade sitt vapen och klev ut i körbanan på andra sidan korsningen. Sedan hände något oplanerat.

Hummern passerade det gröna ljuset 143 millisekunder för tidigt, alternativt passerade vanen sitt gröna ljus 143 millisekunder för sent. Detta var naturligtvis inget som kvinnan på andra sidan korsningen noterade i det ögonblicket. Strax därefter blev det dock väldigt tydligt också för henne att någonting gått snett när vanen istället för att trycka in förarsidan på Hummern, välta och glida på sidan fram till henne där hon väntade på andra sidan korsningen, endast tryckte till Hummerns bakre stötfångare och i princip fortsatte utan något som helst problem. Kvinnan såg hur Hummern spann runt innan hon var tvungen att kasta sig ur vägen för vanen som fortsatte längs North Royal Street.

Situationen var ny för kvinnan. Det var någonting de övade på, snabba förändringar i slutskedet innan en händelse men då handlade det alltid om minuter och inte sekunder som det var nu. Hon kom snabbt upp på fötter och plockade fram sin mobil. Ingen ny plan hade presenterats, vilket var ovanligt. Däremot hade mycket riktigt händelsen registrerats 1334 millisekunder innan krocken skulle ha ägt rum. Det måste vara något slags rekord. Mobilen ringde.

”Vad fan hände?” frågade rösten i telefonen.

”Vanen missade målet.”

”Var är den nu?”

En annan röst ropade på henne från korsningen.

”Fy fan vilken jävla idiot! Är du ok?”

Föraren från Hummern hade hoppat ur och kom stapplande mot henne. Hon höjde automatiskt sitt vapen mot honom.

”Whoa! Vad fan! Ta det lugnt!” Mannen från Hummern stannade upp 10 meter ifrån henne.

”Vad gör jag med föraren i Hummern?” frågade hon mannen i telefonen.

”Var är vanen?” frågade mannen i telefonen igen.

”Vet ej. Den fortsatte längs Royal.”

”Vanen är ditt huvudmål.”

”Och mannen i Hummern?” frågade hon igen. Hon funderade på om hans icke-död skulle ha konsekvenser för andra saker eller ej. När systemet en gång planerat ett avslut kanske andra planer baserades på det. Sannolikheten var liten men tänk om den här mannen på något sätt gör avgörande avtryck i framtiden. Hon flyttade telefonen från örat ett ögonblick för att kasta ett öga på displayen. Ingen ny plan. Bäst att hålla sig så nära originalplanen som möjligt, tänkte hon och krökte fingret kring avtryckaren.

”…skynda dig till din bil och följ efter! Vi har inte mycket tid. Jag uppdaterar din plan nu. Skynda dig!” skrek rösten i telefonen som hon hade placerat vid örat igen och hon stoppade sitt avtryckarfinger.

”Vad fan är det med dig!” skrek mannen på gatan.

”På väg” svarade kvinnan i mobilen och började springa bort från korsningen mot sin parkerade bil.

”Jävla galning!” hörde hon mannen ropa efter henne.

***

”Vi har ett problem.”

Det var kaotiskt i operatörsavdelningen. Mannen hade till slut kunnat ta Cronwell åt sidan ett ögonblick.

”Ja, det är väl uppenbart?” Hon gestikulerade mot kroppen som packades i en liksäck nere vid nödutgången.

”Ett annat problem, systemet gick ifrån manus mindre än två sekunder innan en händelse.”

”Vad var händelsen?”

”Det är just det, en kinesisk delegation i DC var på väg att rånmördas. Vår plan att förhindra det misslyckades och vår agent förföljer dem men hon har hamnat långt efter. Sannolikheten att vi skall lyckas förhindra det är liten.

”Vad blir följderna?” frågade Cronwell.

”En av kineserna är son till affärsmannen Huang Xi…”

”Fan.” Det var ovanligt att Cronwell använde sig av kraftuttryck. Fastän hon bara viskade det hoppade mannen nästan till. ”Vänta här.” Cronwell gick ner till första raden med arbetsstationer och växlade några ord med Chamberlain. Han reste sig och följde med henne tillbaka för att förhöra sig om händelsen.

”Du sade att vi har en agent i området?” frågade Chamberlain.

”Ja Sir, men hon har hamnat för långt efter. Sannolikheten att vi mister hela delegationen är just nu…” Han tittade efter på sin mobil. ”… högre än 70 procent. Men vi har problem med alla sannolikheter nu. Något problem på beräkningsavdelningen tror jag.”

”Fan.” Det hade nästan samma effekt när Chamberlain muttrade det. Han vände sig till Cronwell.

”Vi får vara proaktiva här. Läck nyheten snabbt till utrikesdepartementet och se till att de skickar kondoleanser via de diplomatiska kanalerna ögonblickligen. Presidenten skall till Peking och diskutera handelsfrågor tidigt nästa år, se till att resan tidigareläggs några veckor… och se till att rånarna inte överlever kvällen.”

***

Kvinnan körde så fort hon kunde men hon visste att det redan var försent. Efter tio minuter parkerade hon sin bil vid en avfart upp i skogen en bit in på Marina Drive. Marina Drive låg norr om Alexandria på Dainger Island, en liten skogsbeklädd halvö som sträckte sig ut i Potomac’s mörka vatten strax söder om Reagan International. Kvinnan började gå upp i skogen. Ingen syntes till. Vägen användes ofta av plane-spotters som åkte ut för att titta på startande och landande flygplan från bana 1 och 4 men de flesta av dessa aluminiumfåglars ornitologer försvann så fort mörkret föll. Kvinnan gick till fots den sista biten. Hon stannade ofta och lyssnade efter rörelser eller ljud men hörde inget förutom bruset från flygplatsen i bakgrunden. Plötsligt uppfattade hon ett skratt genom mullret av ett landande flygplan och kvinnan drog sitt vapen.

En glänta öppnade sig framför henne och hon såg den vita vanen och en mindre, mörk bil parkerad bredvid. De tre rånarna var på väg att lämna platsen i bilen. En hade satt sig på förarplatsen och startat den, en annan stod vid dörren på passagerarsidan och pratade med den tredje som lastade in en väska i bagageluckan. Ingen av dem hade något vapen framme.

Kvinnan osäkrade sitt vapen och började springa rakt mot bilen. Mannen i förarsätet upptäckte henne först när hon klev in i strålkastarljuset och han började rota i sin jacka, förmodligen efter ett vapen men hann inte ta fram det innan kvinnan avlossade två skott genom framrutan. Ett träffade mannen i halsen och det andra i bröstet. Mannen som stått vid passagerardörren hann bara vända huvudet mot kvinnan innan hon var framme vid honom och avlossade ett skott i hans ansikte, mindre än en halvmeter ifrån honom. Den tredje rånaren var svårast att komma åt. Även om han fortsatt att stå upp bakom bilen hade den nästan helt skymt honom. Nu hade han dessutom hunnit reagera på de tre första skotten och hukat ner bakom bilen. Istället för att fortsätta rusningen kastade kvinnan sig på marken och avlossade tre skott under bilen mot mannen. Alla tre träffade och trasade sönder hans högra vrist. Mannen skrek och ramlade omkull. Kvinnan reste sig, gick runt bilen och avslutade jobbet med två skott i huvudet. Därefter kontrollerade hon att de tre männen verkligen var döda innan hon vände uppmärksamheten mot den vita vanen.

Vanen var inte låst och efter att hon kontrollerat att ingen fanns kvar i framsätena öppnade hon bakdörren och såg kropparna.

”Jag har tre döda rånare och tre döda kineser här.” sade hon i mobilen.

”Ok, jag skickar dit polis så stick därifrån.”

***

Richard Chamberlain var inte nöjd med hur saker och ting utvecklades den här kvällen. För första gången på flera årtionden hade han ingen strategi, ingen plan för hur han skulle lösa problemen. Han lyfte luren och kallade den innersta kretsen till möte på hans kontor så snabbt de kunde.

När han lade på tänkte han på var som hade hänt vid rånet av kineserna. Systemet hade svängt i sista stund och vektorer som verkade vara pålitliga, vektorer som de styrt operationen efter, var plötsligt inte vatten värda. Att de tappat historien i en timme skulle inte orsaka detta. Det hade stoppat alla beräkningar i fyra minuter tills historien började laddas tillbaka och sänkte sannolikheterna generellt för en okänd tid framöver men att helt ändra händelseförloppet mindre än två sekunder innan en registrerad händelse var något annat. Ett lappkast i sannolikhetsrymden av den här magnituden var naturligtvis oacceptabelt för verksamheten. Det slog honom att det till viss del liknade de absurda händelserna tidigare på dagen som gjort att de hämtade in Kajsa Larsson och Nick Ambrose. Hade detta ett samband? Det var enkelt att tro det. Två sådana här saker inträffar på samma dag. Osannolikt. Den självklara slutsatsen borde vara att detta var två symptom på samma sjukdom.

Två saker gjorde dock att han ändå tvivlade. Dels måste en skillnad på delar av en sekund i förutsägelsen av bilarnas position jämföras med miljonvinster för Katie och en total ödeläggelse av Nicks liv. I detta avseende var den uteblivna krocken som en mygga i jämförelse med en jumbojet. Lättare att missa en mygga. Det andra som gjorde att han tvivlade på att detta var kopplat till de andra händelserna under dagen var att det hänt förut.

Nu var det längesedan men liknande undantag och sena ändringar var vanliga i systemets ungdom. Chamberlain visste att det således kunde hända igen. Han visste också att sannolikheten att det skulle inträffa just denna dag var exakt lika stor som sannolikheten att det skulle inträffa imorgon eller nästa år. Eller var det så?

Det fanns inga inbyggda mekanismer för att förhindra dessa sista-sekunden-ändringar. Anledningen till att förekomsten av dem minskat var att systemet helt enkelt blivit bättre. Inte konstigt eftersom det hela tiden fått mer och mer input att arbeta med allteftersom tiden gick. Ikväll, däremot, var första gången i systemets historia som det plötsligt fått mindre historia att arbeta med. Man måste kanske vänta sig vissa effekter av att systemet missat någon timme ändå. Chamberlain funderade på vad man skulle kunna göra för att förebygga andra, liknande incidenter de närmsta dagarna om det överhuvudtaget fanns något de kunde göra.

Han började tänka på när han sist varit med om en sen ändring. Det var snart 30 år sedan nu men det skar fortfarande som en kniv i honom när han tänkte på det. Det skulle ha varit ett enkelt ingrepp i händelseförloppet. Detta måste varit innan den operativa avdelningen existerade men han hade i alla fall haft sin bästa man på fallet.

Pojken och hans mor hade dött i sitt hem. Deras närmsta granne, en man som senare skulle beskrivas som psykiskt sjuk, hade gått in i deras hus och skjutit dem och sedan sig själv en eftermiddag i april. En ganska enkel sak att förhindra. Flera hundra olika möjligheter. Möjligheten de valde, den han valde, hade ändrats i sista minuten och hans man, hans bäste man på fallet hade inte hunnit ringa in ändringen. Telefonen i huset hade ringt under tiden skotten föll. Ingen hade svarat.

Det hade tagit honom hårt. Han visste att det varje dag dör människor över hela världen, en hel del på mycket värre sätt. Systemet kunde inte rädda alla, det hade han tvingats acceptera tidigt som någonting som kom med jobbet. Problemet var när de drabbade betydde något djupare för en själv, när det inte var anonymt. Han hade naturligtvis inte nämnt det för någon annan, inte ens under operationen. Den hade motiverats med ett falsarium, ett påhitt. Han hade inte velat motivera insatsen med att han kände just den här kvinnan. Att just det här barnet kanske var hans barn.

Efteråt tänkte han ofta att det kanske var det han skulle ha gjort. Medarbetare som vet att det gäller deras egna kollegors anhörigas liv kanske slår numret snabbare på telefonen? Chamberlain insåg att hans karriär hade varit över efter ett sådant beslut men kanske hade det räddat dem? Istället hade han gått åt andra hållet. Han hade helt enkelt förbjudit anhöriga, eller personliga svagheter som han hade börjat betrakta dem som, för alla som arbetade med systemet.

Tankarna avbröts när det knackade på dörren till hans kontor.

Kapitel 9