7
Tisdag den 11 december 21:53:06
De gick runt bland personalen bakom de olika arbetsstationerna och småpratade en stund. Chamberlain verkade angelägen om att sprida budskapet att Kajsa och Nick var på besök. Efter en stund kom Cronwell fram till Chamberlain.
”Richard, jag har Ryan i telefon. Han säger att det är viktigt och att han inte kommer fram på din mobil.”
Chamberlain tackade henne och sträckte sig efter närmsta telefon.
”Linje sju.” sade Cronwell och han knappade in en personlig kod följt av en sjua.
”Ryan?… ok… bra, jag är på väg.” Han vände sig tillbaka mot Kajsa och Nick. ”Vi tror vi har honom. Ni får ursäkta mig igen. Lydia, skulle du vilja vara så vänlig och ta hand om våra gäster medan jag är borta? Jag tänker att det finns kaffe att bjuda på här någonstans…?”.
”Visst, inga problem. Kom med här bara.”
Kajsa och Nick visades till ett mindre rum längst upp, bakom den sista raden arbetsstationer i det stora kontrollrummet. Där fanns ett litet pentry med sex mikrovågsugnar, en spis, en kaffeautomat samt några automater med godis och läsk.
”Vill ni ha kaffe eller något från automaterna?” frågade Cronwell.
”Jag tar gärna lite kaffe.” svarade Kajsa.
”En kall läsk skulle sitta fint.” sade Nick
”Vi har en burk med polletter vi använder till automaterna här någonstans.” sade Cronwell och började öppna överskåpen.
***
Chamberlain tog trappan ner till beräkningsavdelningen två trappsteg i taget och marscherade hastigt mot Ryan, som inte ens tittade upp från skärmen där han satt vid sitt skrivbord.
”Vem är det?”, frågade Chamberlain tyst när han kom fram.
”Jag har analyserat de senaste iterationerna med hjälp av…”
”Hur du gjort spelar ingen roll just nu. Vem är det?” avbröt Chamberlain.
”Det är fortfarande luddigt men Eduardo Rojas, en analytiker i operatörskontrollen, kommer att bli skjuten av en av våra vakter inom en halvtimma. Skjuten i självförsvar. Men det är luddigt eftersom…”
”Ok, var befinner sig Rojas just nu?”
”Hans skift började för en halvtimma sedan och han är inloggad vid sin arbetsstation i operatörsavdelningen men…”
”Ring på vakterna. Jag går dit direkt.” sade Chamberlain och började gå tillbaka mot trappan.
”Sir? Vi har ett annat problem också.” ropade Ryan efter honom.
***
”Dr. Cronwell?” En glasögonprydd ung man med fräknar stack in huvudet genom dörren. ”Har du tid ett ögonblick?”
”Vad gäller det? Kan det vänta ett par minuter?” sade Cronwell utan att sluta leta i skåpen.
”Uhm… Vi verkar ha ett problem med beräkning…”
”Vad för något?” svarade hon och upphörde sitt letande.
”Vi får ingen feedback. Diagrammet kommer in som de skall men visar bara nollor. Vi har inga…”
”Jag kommer.” Hon vände sig mot Kajsa och Nick. ”Ni får ursäkta mig, vi verkar ha ett mindre tekniskt fel som måste åtgärdas. Fortsätt leta efter skålen med polletter. Jag vet att den skall finnas här någonstans.” Med de orden försvann hon ut genom dörren.
***
”Vad menar du med att systemet nollställts?” frågade Chamberlain. ”Vi startar ju om systemet varje månad utan några som helst problem.”
”Men då mellanlagras alla parametrar på ett parallellt minne och återfås direkt. Det minnet är tömt på är-värden. Vi har tappat världshistorien. Framtiden blir omöjlig att beräkna.”
Chamberlain blev aningen blekare.
”Men vi har ju fler säkerhetslager. Backup på flera ställen.”
”Allting sparas ner varje timme i ett tredje minne men det kommer att ta tid att mata över allt. Under den tiden kommer vi inte att kunna köra nya iterationer. Trots att vi bara missar några minuter kommer vi antagligen har en period på några timmar till några dagar efter det med kraftigt nedsatta sannolikheter eftersom vi måste jobba ikapp och förutse tiden systemet är nere.”
”Va fan.” sade Chamberlain tyst. Ryan uppfattade det och ryckte nästan till, det var ett av de kraftigaste uttryck han någonsin hört den gamle mannen uttala. ”Vi får ta detta senare, börja ladda tillbaka allt. Jag måste hinna tillbaka till Rojas.”
***
”Va fan.” sade Nick när han hittade skålen. Den hade stått längst in bakom kaffekopparna i ett av skåpen. Nästan som om någon hade gömt den med flit. Den var av glas och halvfull med polletter till läskautomaten. Ovanpå polletterna låg vad som såg ut som två små spritpennor med en ljusgul vätska i, ett nyckelkort och en maskinskriven lapp.
Mr. Ambrose
Kanylerna innehåller ett motgift till giftet som just nu cirkulerar i era blodomlopp. De skall tas i låret. Om ni inte tar dessa dör ni om ca 9 minuter.
Även om ni tar dem kommer ni aldrig tillåtas lämna denna byggnad levande. Jag föreslår att Miss Larsson och ni själv tar er ut genom nödutgången i det nordvästra hörnet av operationskontrollrummet. Använd nyckelkortet för att ta er ut i kontrollrummet.
Ni behöver ”övertyga” en anställd för att öppna nödutgången.
Det är bråttom.
”Va fan.” sade Kajsa när hon läst. De stod helt stilla i ett par sekunder. Kajsa kände sig lite som om hon var med i dolda kameran. Eftermiddagens händelser verkade alldeles för otroliga för att vara verkliga. Hon hade hela tiden balanserat på tröskeln till att avfärda hela grejen som ett practical joke men hon hade alltid fastnat på att det verkade för bra, för genomtänkt, för påkostat.
”Tror du det är sant?” frågade Nick
”Kan det vara en fälla menar du?”
”Ja”
”Jag ser ingen anledning att ljuga om en sån sak.” sade Kajsa. ”Hade de velat döda oss hade de gjort det utan att skicka lappar om det först.”
Nick sade ingenting och Kajsa fortsatte.
”Om vi accepterar att lappen är genuin, måste vi anta att den som har skrivit detta har beräknat framtiden, vetat att vi skulle hitta lappen och planerat ett sätt för oss att fly.”
Kajsa stoppade lappen i fickan, tog upp en av kanylerna och gav den andra till Nick.
”Nej tack.” svarade han.
”Jag tycker att vi skall ta de här.”
”Du tycker att det är en bra idé att injicera klargul vätska i din kropp bara för att en anonym lapp säger åt dig att göra det? Ursäkta om jag inte känner mig redo att lita på någon här.” svarade Nick och tog demonstrativt ett steg tillbaka.
”Ok så här tänker jag: Antingen är detta på riktigt vilket betyder att vi dör om vi inte gör som det står på lappen. Eller så är allt ett skämt som någon kör med oss. De sitter någonstans och gapskrattar och antagligen filmar de oss för att spara i all framtid och visa för alla vi känner på nationell TV också men poängen är att i så fall är sprutan ofarlig. De skulle ju inte gärna mörda oss för ett skämt eller? Inte ens FOX skulle gå så långt.” log hon.
”Det finns en tredje version; att personen som skrev lappen är den som vill ha oss döda…”.
”Vissa risker får man ta…”
”Vissa risker får man väl ta…” svarade Nick och såg Kajsa i ögonen för ett ögonblick. De tog ett tyst, gemensamt beslut och drog av korken på varsin kanyl.
”I filmer drämmer de in såna här i låret sedan slår de till med handflatan hårt för att spruta in innehållet. Och jag menar naturligtvis ‘i armén’… när jag var en supertuff hårding i armén lärde jag mig sånt här. Gjorde detta varje dag. Vet inte var jag fick det där med filmer ifrån.” log Nick. ”Dessutom vet jag inte om de går igenom dina tjocka jeansbyxor du verkar ha där… kanske bäst att du tar av dem…”
Det kändes skönt att kunna skratta när man stod inför en potentiell giftinjektion.
”På tre?”
”Ett… två… tre.”
Det gjorde mindre ont än vad Kajsa hade väntat sig. Nålen gled igenom jeanstyget och in i hennes vänstra lår utan problem. Vätskan kändes kall när den spred sig in i hennes lårmuskel. Hon drog sakta ut kanylen och de slängde dem i en blå papperskorg med plastlock som stod bredvid läskautomaten.
”Det står att det är bråttom…” sade Nick och gick mot dörren. Som väntat var den låst och nyckelkortet öppnade den.
Ute i kontrollrummet var aktiviteten hög, nästan kaotisk. Cronwell stod framåtlutad och läste på skärmen över huvudet på en analytiker på tionde raden. Bakom henne stod en mindre folksamling och gjorde sitt bästa för att se skärmen, medan de diskuterade högljutt och pekade mot de stora skärmarna på väggen där framme. Endast ett fåtal satt vid sina platser och de som inte stod bakom Cronwell sprang runt mellan de olika stationerna. Kajsa förundrades över hur snabbt Cronwell växlat från den snälla gamla damen som så gärna ville bjuda på något i pentryt, till denna självklara auktoritet som tydligt och lugnt manade på sin stirriga personal.
Om detta var ett mindre tekniskt fel skulle jag inte vilja vara här vid ett större, tänkte Kajsa. Ingen lade märke dem när de kom ut ur det lilla rummet och gick med snabba steg längs väggen mot nödutgången till höger om WALT nere vid den stora skärmväggen.
Vid den första raden längst ut till höger satt en analytiker och stirrade på sin skärm. Nick stannade och tecknade till Kajsa att sätta sig på huk. Ingen kunde upptäcka dem där de satt såvida de inte kom ner samma väg men det var omöjligt att nå nödutgången utan att bli upptäckta av analytikern på första raden. Nick funderade på vad de skulle göra när valet plötsligt gjordes för honom. Nick och Kajsa var fortfarande fem meter ifrån analytikerns plats när han plötsligt reste sig. Hans huvud var fortfarande vänt mot skärmen som för att memorera det han läste men kroppen verkade klar att gå. Nick tittade snabbt upp och konstaterade att ingen annan var i närheten och han kunde inte se någon som hade uppmärksamheten åt deras håll. Sedan avverkade han avståndet till analytikern i tre snabba steg.
När mannen till slut vänt sig om helt och hållet för att rusa upp och ansluta till folksamlingen bakom Cronwell möttes han istället av en flygande Nick Ambrose som slog honom till golvet. De försvann från Kajsas synfält framför den första raden arbetsstationer och när hon smugit sig ner dit låg mannen och stirrade storögt på Nick, som satt på honom, höll ett fast grepp över hans mun med ena handen och visade att han skulle vara tyst med den andra. Nödutgången var mindre än sex meter till höger om dem. Vid sidan av dörren såg de en knappsats och en platta för att läsa av tumavtryck. Man får vara bra jävla paranoid för att sätta kodlås på en nödutgång, tänkte Kajsa. Nick såg ut att begrunda samma sak.
”De loggar vem som lämnar huset” viskade hon. ”Full kontroll.”
Nick spände ögonen i analytikern och försökte frammana sin allra elakaste blick. Mannens blick flackade skräckslaget och Nick väntade tills den fokuserade på hans ansikte innan han började prata.
”Vi skall ut genom den dörren och du skall hjälpa oss” sade han sammanbitet. ”Om en liten stund tar jag bort handen från din mun. Vi ställer oss upp lugnt och stilla och går, inte springer, bort till dörren. Du lägger din tumme mot plattan, trycker koden och sedan går vi ut. Lätt som en plätt. När dörren har stängts efter oss släpper vi dig. Om det inte går till exakt som jag beskrivit det, om du till exempel börjar skrika istället, kommer du inte att vara vid liv när du landar på golvet. Har du förstått?”
Mannen nickade skräckslaget. Nick släppte försiktigt greppet om mannens mun och reste sig upp. Ingen verkade ha upptäckt dem. Stämningen var fortfarande kaotisk och all uppmärksamhet riktades mot skärmarna på arbetsstationen. Han hjälpte analytikern upp och de började så oskyldigt som möjligt att gå mot nödutgången. När de kom fram förde Nick upp mannens högra hand och placerade tummen mot avläsningsplattan. Konsolen pep till och en grön symbol som föreställde en knappsats visades bredvid tummen.
”Tryck in koden” sade Nick lågmält. Mannen tvekade, vilket gjorde att Nick lade handen på hans axel och klämde till. Mannen sviktade till av smärtan men höjde inte handen för att trycka koden.
”Nick!”
Nick vände sig om mot Kajsa som pekade mot ingången på diagonalt andra sidan den stora aulan. Chamberlain hade kommit in i kontrollsalen och med sig hade han tre uniformerade säkerhetsvakter. De hade inte upptäckt dem ännu men var på väg ner på andra sidan salen. Det handlade om sekunder innan de skulle vara nere vid sista raden på samma nivå som de själva och ha fritt synfält till nödutgången.
”Tryck in koden annars får du äta soppa resten av ditt liv!” fräste Nick i analytikerns öra. Mannen tryckte in en fyrsiffrig kod och Nick tryckte ner handtaget.
Tre saker hände nästan samtidigt. Ett larm började tjuta i samma stund som dörren öppnades, vilket gjorde att Nick sparkade upp den ögonblicket innan allas blickar började vändas mot nödutgången. När dörren svängde upp på vid gavel small det till. Nick var säker på att ett skott avlossats alldeles utanför dörren men han kände ingen kula träffa honom. Dörren till nödutgången studsade tillbaka och låstes igen.
Eduardo Rojas förstod inte att det var ett pistolskott han hört förrän han såg blodet färga hans vita, kortärmade skjorta röd. Ungefär samtidigt som han förstod att han blivit skjuten i bröstet, gav benen vika och han segnade ner framför Nick.
Nick drog Katie tillbaka upp mot pentryt och satte sig, skymda av den tredje raden arbetsstationer. Nick undrade om vakterna där ute som hade öppnat eld skulle hinna få upp dörren till nödutgången och upptäcka dem innan vakterna som kom in med Chamberlain skulle hinna över från andra sidan aulan och hitta dem. Jobbig situation helt enkelt.
***
En dag för snart tjugotre år sedan befann sig Nick i en annan jobbig situation i en servicebutik på Madison Avenue vid korsningen mot 25:e gatan. Hans äldre kompisar hade övertygat honom om det briljanta i att ta saker utan att betala för dem. Nick hade i och för sig inte krävt en fullständig redovisning för hur planen såg ut men han var hyggligt säker på att det inte var meningen att de skulle bli upptäckta av en ursinnig butiksföreståndare när de marscherade ut med större delen av chips- och godishyllan innanför jackorna. Nick, som var några decimeter yngre än alla andra hade gått sist och hamnat precis på fel sida om den osynliga linje som separerade dem som skulle hinna ut innan ägaren nådde fram, från dem som inte skulle det. När de andra hade börjat springa för livet genom dörrarna hade Nick vänt om och sprungit tillbaka in i butiken istället.
Butiksägaren hann springa nästan tjugo meter ut på trottoaren innan han insåg att han inte kom närmare pojkarna, samtidigt mindes han också att butiken stod obevakad och vände tillbaka. Nick hade gömt sig längst in i butiken i ett utrymme mellan en vägg och en kyl med Coca-Cola. Han hoppades att butiksägaren inte hade upptäckt att han vänt tillbaka in i butiken igen och lovade Gud och alla andra som råkade tjuvlyssna på hans tankar just då att aldrig göra något dumt igen om bara butiksägaren hade missat honom.
”Kommer du fram nu direkt, din lilla råtta, så skall jag bara ge dig stryk med vänstern!” skrek butiksägaren och Nicks blod frös till is. Han mindes hur förbannad han blivit på Gud, som hade svikit honom i denna svåra stund. Det var förstås tills han upptäckte att gallret framför ventilationstrumman på väggen framför honom satt löst. Han använde alla svordomar Jeremy Ennis i sjätte klass hade lärt honom under lunchrasterna när han med skakande händer skruvade upp de två löst åtdragna skruvarna. Han kröp baklänges in i ventilationstrumman och höll gallret på plats med lillfingrarna, som var tillräckligt små för att kunna greppa genom gallret. Där inne var det otrevligt mycket damm men han tyckte att det luktade lite som hans morfar som kom och hälsade på ibland. Butiksägaren skrek och letade i affären i nästan en hel timme innan han var övertygad om att Nick inte var kvar där inne. Det tog ytterligare tre timmar tills eftermiddagsrusningen tog vid och Nick vågade krypa ut ur sitt gömställe och springa ut i skydd av de andra kunderna.
***
När Nick nu 23 år senare satt på huk och gömde sig bakom raderna med arbetsstationer kom han att tänka på den historien. På andra sidan den långa trappan ner mot nödutgången satt nämligen en stor, filtbeklädd lucka till en ventilationstrumma.
Luckan var en riktig storsäljare till större fastigheter. Han sålde minst ett sådant system i veckan, vilket dels berodde på att den fanns i många olika färger som smälte in i väggen och dels att den var enkel att byta ut men framför allt var den enkel att öppna och stänga för reparationsarbeten och underhåll av ventilationstrumman. Upptill var luckan fastsatt med gångjärn som gick inåt och nertill fanns bara tre plastklipps, som kunde öppnas med händerna utan tillgång till verktyg. Nick var hyfsat övertygad om att luckan också kunde öppnas genom att kasta nittiotvå kilo muskler på den.
”Kom!” sade han, tog tag i Kajsas arm och kastade sig genom väggen framför dem.
Ventilationstrumman sluttade brant nedåt och de gled vidare ett par meter innan de träffade väggen i en T-korsning. Plastklippsen i luckan hade givit efter för hans tyngd och luckan hade ljudlöst slagit igen efter dem precis som han hoppats. Det var bäcksvart där nere men inte trångt. De hade gått om utrymme att röra sig på. När de vant sig vid mörkret såg de ett svagt ljussken från det högra ventilationsröret. De låg tysta en stund innan de sakta ålade sig mot ljuset.
***
Chamberlain och hans män nådde fram till Eduardo Rojas i samma ögonblick som vakterna utifrån forcerade nödutgången. De konstaterade att han var död och tillkallade folk för att forsla bort kroppen. Medan ”det var väl synd på en sån kille” – och ”ingen såg det komma” –kommentarerna gick varma bland personalen sökte Chamberlain igenom Rojas arbetsplats. Han använde telefonen.
”Ryan? Chamberlain här. Vad tror du?”
”Jag vet inte. Vi börjar precis få igång delar av systemet nu. Sannolikheterna kommer att vara usla i minst någon timma till.”
”Jag vill veta exakt hur han gjorde detta och varför”
”Ok, vi tittar på det så fort vi kommer igång igen här.” Chamberlain lade på och vågade för första gången på flera dagar på allvar tro att det skulle ordna sig. Den hårda knuten av oro han burit omkring på började visa tecken på att lösas upp. Visst, de befann sig mitt i en blackout och de skulle ha betydligt sämre sannolikheter i några timmar eller några dagar framöver men om ingen startade ett världskrig precis just då var det något de kunde acceptera för att få slut på sabotagen. Han kom att tänka på något och tog upp pennan han hade i kavajen. Klockan hade räknat ner till 00:00:34. Han lyfte telefonluren för att ringa till Cronwell för att försäkra sig om att Ambrose och Larsson fortfarande var inlåsta i pentryt.
Han hann inte börja slå numret innan en av vakterna utifrån kom fram till Rojas arbetsstation.
”Tog ni de andra?”
”Vad?”
”De andra två?”
”Vilka andra två?” Chamberlain kände hur knuten drogs åt igen.
”Rojas medhjälpare. Två stycken, en man och en kvinna tror jag. Definitivt en man. Det var han som öppnade dörren. Han hade mörk jacka, kan ha varit en skinnjacka och jeans på sig. Den andra var bakom men jag är ganska säker på att det var en kvinna. Sir?” Chamberlain hade tryckt på återuppringning redan innan vakten hade avslutat den sista meningen och höll upp handen i en gest som betydde sluta prata, håll tyst men stanna för helvete kvar.
Böcker 