5

Tisdag den 11 december 19:34:23

 

”Skulle du kunna ta det där sista en gång till? Jag tyckte att du sade att ni kan räkna ut framtiden.” frågade Nick efter en utdragen tystnad.

”Vi kan räkna ut framtiden.” svarade Chamberlain. Kajsa gapade fortfarande och Nick kände sig tvungen att fråga vidare.

”Och det kom den där Newton på på sextonhundratalet?”

”Sjuttonhundratalet, och idén har väl utvecklats sedan dess men annars, mer eller mindre, ja.”

”Ok, så…”

Kajsa avbröt och Nick drog en suck av lättnad.

”Men vänta, vänta, vänta lite nu! Vi kan inte ens lösa hur tre bollar med olika massa interagerar med varandra analytiskt förutom i vissa specialfall. Och du säger att ni kan förutse hur allt interagerar med varandra?”

”Ja. Men jag har inte sagt att vi löser det analytiskt. Vi gör det helt enkelt på samma sätt som man normalt löser alla tre- eller flerkropparsproblem, det vill säga att iterativt approximera differentialekvationer numeriskt. Vi kastar helt enkelt datorkraft och tid på problemet och låter datorn välja den närmsta lösningen hela tiden tills den kommer tillräckligt nära. I början var vi ganska skeptiska också men det visade sig när vi började använda kvantdatorer att göra beräkningar på den här skalan att de drar extrem nytta av olika kvantmekaniska effekter, som vi faktiskt inte förstår fullt ut ännu. Någonting inträffar, nästan som om kvantuniversum aktivt söker efter rätt svar och inte bara beräknar data. Detta gör att lösningar går snabbare att nå än vad vi kunnat drömma om.”

”Ok, men även om ni kan iterera er fram till en lösning så menar Heiselberg och hela kvantmekaniken visar att man inte kan mäta allt och därför inte räkna ut allt utan att påverka det. Universum är inte deterministiskt.”

”Det stämmer också” svarade Chamberlain och vände sig mot Nick som kände sig korkad och ville därifrån.

”Newton är far till den klassiska mekaniken. Den fungerar på stora saker som bilar, träd och bollar. Men om man till exempel vill bestämma när en viss isotop av ett grundämne sönderfaller måste man istället använda sig av kvantmekanik. Enligt kvantmekaniken är det omöjligt att säga exakt när ett ämne sönderfaller. Man använder helt enkelt statistik och sannolikhetslära för att räkna ut när hälften av en mängd av ämnet sönderfallit, det kallas halveringstiden. Sedan ger det en sannolik indikation på hur snabbt det sönderfaller. Hänger du med?”

Nick kände sig som han var tillbaka i åttonde klass och funderade på vad som skulle hända om han nitade Chamberlain där och då. Det som fick honom att hålla tillbaka var inte så mycket vakterna utan tanken på att framstå som en obildad bråkstake inför Kajsa. Det fick räcka med bara obildad tänkte han.

”Nej, inte alls faktiskt. Vad fan menar du?”

”Eh… ok det kanske räcker om vi säger så här, trots att världen som vi uppfattar den består av stora saker måste vi ta hänsyn till de minsta byggstenarna. Det betyder att vi rent tekniskt inte kan räkna ut en exakt framtid utan bara en sannolik framtid. Men jag vill tillägga att i praktiken ligger den sannolikheten oftast över nittionio procent.”

”Men världen består inte bara av bollar och träd utan också av människor som inte styrs av fysikens naturlagar.” invände Kajsa.

”Så sant. Vi hade stora problem med det i början. Tillåt mig först dra lite historia. Den första transistorn kom 1947. En transistor är något så trivialt som ett styrbart elektriskt motstånd, som antingen kan släppa igenom en elektrisk ström eller inte. Inte så märkvärdigt en och en men koppla samman några miljoner sådana på rätt sätt så har du en dator kapabel att utföra miljarder operationer i sekunden och dessutom minnas resultaten. År 1952 ansökte forskaren George Shepard om ett statligt anslag för att använda den nya tekniken till att bygga vad han kallade en ’förutsägare’. Den skulle förutse tärningsslag genom att samla in och processa några av de data vi diskuterade i samband med bollen tidigare. Målet var att ta reda på om det gick att räkna ut vad tärningen skulle visa med en sannolikhet högre än tjugofem procent.

”Regeringen insåg tidigt projektets potential. Shepard fick tredubbelt sitt sökta anslag och halverad tid att genomföra experimentet. Dessutom hemligstämplades allt. Han fick skriva under på att ingenting skulle publiceras och han var tvungen att utföra experimentet på en militärbas i Nevada.

”Han lyckades och kunde förutsäga vad tärningen skulle visa 373 gånger av tusen. Mer pengar pumpades in och forskningsprogrammet utökades. Samtidigt rekryterades forskare från Feynmans grupp på Caltech för att förbättra beräkningskapaciteten. De introducerade tidigt beräkningscluster som baserades på kvantmekaniska fenomen, naturligtvis under strikt hemlighetsmakeri. År 1959 kunde barbiedockans lansering och Hawaiis anslutning till USA förutses. Året därefter instiftades Federal Agency of Timely Events, FATE. Det var topphemligt förstås och tog alla order direkt från försvarsministern. Fem personer utanför FATE kände till dess existens. Inklusive försvarsministern.

”FATE räknade både bakåt och framåt i tiden. Man insåg hur känsligt systemet var för grundförutsättningarna. Ni känner säkert till kaosteorins favoritslagord att om en fjäril viftar på vingarna i Japan utlöser det några veckor senare en storm i San Francisco? Nu fick man istället utgå ifrån stormen och försöka hitta fjärilen. Detta arbete var naturligtvis enklare. Man hade ju till viss del facit i form av historiska händelser. Efter ett par år hade man ”förutsett” industrirevolutionen, den första flygningen, och det amerikanska inbördeskriget. Ju längre bakåt i tiden man kom desto bättre visste man grundförutsättningarna och desto bättre kunde man också räkna fram framtiden. Vid 1962 hade man korrekt räknat fram alla stora historiska händelser sedan Columbus landsteg på den amerikanska kontinenten och man märkte att träffsäkerheten på framtidsberäkningarna inte förbättrades märkbart av att gräva längre bakåt.”

”När man räknar bakåt finns historieböcker till hjälp men hur gjorde ni för att veta att ni räknat rätt framåt i tiden?” frågade Kajsa.

”Dagstidningar från hela landet och underrättelserapporter från alla de kända bokstavskombinationerna, CIA, FBI, NSA, samt en del okända. De tjänade som en referens mot vilka man mätte noggrannheten i beräkningarna. Man låg stadigt på cirka sjuttiofem procent rätt och missade alltså att förutse en fjärdedel av allt som hände. Kennedymordet tillhörde den fjärdedelen och man insåg att man måste börja ta hänsyn till den mänskliga faktorn. Man började således inkludera humanistiska modeller från beteendeforskningen, psykologin, antropologin och andra humanistiska forskningsgrenar. Fram till dess hade man helt enkelt utgått från att människan var egoist och alltid handlade efter vad hon trodde var sitt eget bästa. Men människor är mer komplexa än så. Det hjälpte. Idag följer vi den forskningen noga och uppdaterar algoritmerna med nya rön då och då.”

”Så GS-Technologies är bara en front för FATE?” frågade Nick och tittade nöjt på Kajsa.

”Det stämmer nästan. George anställde mig 1964, pensionerade sig strax efteråt och levde många lyckliga år efter det. År 1987 i efterdyningarna av Iran-Contras affären blev Kongressen mycket strängare när det gällde vilka program regeringen sponsrade. Man granskade och lade ner FATE av rädsla för vad en exponering i media skulle innebära. För mycket makt, för dålig kontroll, tänk om tekniken hamnar i fel händer, och så vidare och så vidare.

”Vi hade givetvis förutsett det hela, diskret flyttat in i dessa lokaler och arbetar nu under täckmanteln GS-Technologies som inte står för Global Shipping Technologies utan egentligen är uppkallat efter George Shepard. Utifrån sett tillverkar och säljer vi marin teknik och design, hyfsat lönsamt till och med.”

”Hur långt in i framtiden kan ni se?” frågade Nick.

”Det varierar. Även om vi aldrig ser de riktigt höga sannolikheterna förrän någon eller några dagar innan utmärker sig vissa händelser flera år i förväg. Det finns också de händelser som är mer kortsiktiga och dyker upp på våra skärmar bara några timmar innan de inträffar.

”Så vem styr FATE nu?” frågade Kajsa.

”Vi rapporterar direkt till presidenten. Varken kongressen, senaten eller högsta domstolen känner till vår existens.”

”Ni motsvarade deras förväntningar och farhågor precis med andra ord?” frågade Kajsa syrligt.

Det verkade inte reta Chamberlain som fortsatte med lugn stämma.

”Att kunna se och ändra framtiden är en alltför viktig egenskap att ge upp på grund av politikers rädsla för media. Vi har sedan femtiotalet avstyrt globalt kärnvapenkrig vid sextiotvå olika tillfällen. Det senaste var september 2001, när vi tillät de där fanatiska galningarna flyga in i World Trade Center och Pentagon, vilket i sin tur förhindrade att andra terrorister kom över vår gräns och kunde detonera trettiofem strategiska kärnvapen på amerikansk mark år 2003, samtidigt som det säkrade vår tillgång på råolja i Mellanöstern.”

Kajsa och Nick hajade till.

”Du menar att ni kunde förhindrat 9/11?” frågade Kajsa.

”Det var ett av de svåraste besluten jag någonsin tagit och det var den värsta dagen i mitt liv när flygplanen kapades. Men det var det rätta beslutet att ta. Risken var för stor att vi skulle ha missat en eller två av kärnladdningarna och därmed startat ett kärnvapenkrig som skulle leda till oändligt mycket mer lidande. Skulle vi upphöra med vår verksamhet är jag övertygad om att det skulle innebära slutet för mänskligheten inom några månader.”

Kajsa kände ett växande obehag för situationen och i Nicks huvud skränade varningsklockorna. Detta var alldeles för mycket information för att bara låta dem åka hem. Hjärncellsätande minirobotar till trots.

”Hur exakt avstyr ni saker?” frågade han.

”Vi har tillgång till mycket sofistikerad teknik för att kunna ändra framtiden. Jag skall gladeligen visa er exakt hur det går till när vi gör det men jag föreslår att vi börjar med beräknings- och framtidsanalysavdelningen som håller till här i detta utrymme.”, sade Chamberlain och ledde dem vidare mot det lilla öppna kontorslandskapet och metallcylindern.

”Detta är Dr. Randolph Meyers.” sade han när de kom fram till skrivborden. En man i femtioårsåldern med rufsigt hår reste sig bakom en stor platt skärm. Han hade antagligen varit blond med inslag av rött någon gång i tiden men det mesta hade sedan länge förvandlats till grått. Annars var han smal och ganska lång, urtypen för forskare med tejpade glasögon och vit rock. ”Han är chef över vår beräkningsavdelning och sannolikt den mest intelligenta man ni någonsin kommer att träffa.”

Nick såg en kraftig rodnad sprida sig över Meyers ansikte och undrade om han fått mycket skit för sitt snarlika förnamn i samband med den egenskapen.

”Dr. Meyers, detta är Katie Larsson och Nicholas Ambrose. Kan du visa dem hur vi gör det vi gör? Jag har tyvärr ett brådskande möte jag förväntas närvara vid men borde vara tillbaka om… max tjugo minuter. Miss Larsson, Mr Ambrose.” nickade Chamberlain artigt innan han vände och gick med raska steg tillbaka mot dörren de kommit ifrån. De båda vakterna höll sig kvar några meter ifrån dem.

”Jaha, vi kanske kan börja med att titta in till WALT?” sade Meyers och började gå mot metalcylindern.

”WALT?” frågade Nick.

”Watcher of All Living Things.” sade Meyers följt av ett nördigt skratt. ”Vi använder det mest på skoj.”

”Ledsen att jag frågade.”

***

”Nå, hur går det?” frågade Chamberlain i telefonen på sitt kontor. ”Har ni hittat någonting ännu?”

”Ledsen Richard, ingenting ännu.” svarade mannen i luren, som satt bara några skärmar bort från Randolph Meyers skrivbord.

”För helvete Ryan, du sade att vår bästa chans att få reda på vem som ligger bakom detta var att ta in dem!”

”Jag sade att vi har en cirka 70 procentig chans att avslöja vem som ligger bakom störningarna om den som gör det konfronteras med våra gäster. Dom har bara sett beräkningsavdelningen ännu men det kanske inte ens är någon här som ligger bakom. Det är ju egentligen troligast att det är en operatör som ligger bakom eftersom det ju är verkligheten som inte stämmer med beräkningarna här.”

”Det omvända är ju lika sant eller hur? Ok, jag måste snart gå tillbaka till dem men jag vill att du ringer mig direkt om du kan se några tecken på vem det kan vara och varför.” Innan han lämnade sitt kontor tog han fram en nyckel ur sin kavaj, öppnade en skrivbordslåda och plockade upp något som liknade en exklusiv reservoarpenna.

Han såg genast att någon hade varit där. Ett mycket specifikt nyckelkort, som alltid förvarades på en mycket specifik plats, var nu mycket specifikt borta. Richard stelnade till och hade en kort men intensiv kris. Han ringde ett snabbt samtal och fick veta att ett tillika specifikt nyckelkort också saknades. En våg av ursinne sköljde över honom.

Han stängde lådan och klickade på reservoarpennan, vilket aktiverade en digital klocka på dess ena sida. Den visade 01:43:37 och räknade stadigt ner. Historien om att injektionen bara var ett spårämne som sedan kunde användas för att radera minnet var falsk. Den var i alla fall inte hela sanningen. Injektionen hade nämligen en allvarlig bieffekt; en smärtsam men relativt snabb död när tiden på pennan räknat ner, i det här fallet strax efter klockan blivit sjutton minuter över tio.

***

Kajsa och Nick hade inte alls blivit klokare på vad beräkningsgruppen egentligen gjorde, däremot hade de fått en fullständig redovisning om hur den parallella, kvantmekaniska beräkningskärnan ’WALT’, de hade redan glömt vad akronymen stod för, fungerar in i minsta detalj. Cylindern fortsatte på andra sidan väggen också och var uppbyggd av flera lager kylanordningar, varvade om varandra som lager i en lök.

Nick hade slutat lyssna helt efter en mening där han förstod två av tretton ord. Istället beundrade han hur Meyers blev tomatröd i ansiktet varje gång Kajsa ställde en fråga. Under tiden han svarade gick ansiktet från rött till mörkrosa till ljusrosa till något som nästan var normal ansiktsfärg igen, bara för att hoppa direkt till tomat igen vid nästa fråga. Det roliga skådespelet hade pågått i ungefär en kvart när Chamberlain kom tillbaka och avbröt det. Meyers var mitt i en entusiastisk utläggning om hur det enormt intressanta kylsystemet fungerade och såg sårad ut när Chamberlain föreslog att de skulle gå igenom hur beräkningarna utfördes istället.

De gick tillbaka ut i den stora skrivbordsdelen där en stor bildskärm på ett av skrivborden visade ett diagram med massor av siffror och symboler.

”Det här är vårt övervakningssystem.” sade Chamberlain. ”Det ni ser är en tredimensionell presentation av vad sannolikheten, på z-axeln, är för att olika händelser, på y-axeln, skall inträffa vid olika tidpunkter, på x-axeln här.”

Kajsa studerade diagrammet.

”Om man tittar på det här verkar det inte särskilt troligt att någonting alls skall inträffa. Det är ju nästan helt platt!” invände hon.

”Vi har inverterat skalan. Ett lågt värde på z-axeln betyder hög sannolikhet. Detta är en av slutrenderingarna. Systemet gör flera tusen renderingar. Vid varje rendering beräknas sannolikheten för olika möjliga versioner av ett händelseförlopp. Därefter är det mer eller mindre ett minimeringsproblem att hitta den troligaste versionen av framtiden.”

”Hur många jobbar här?” frågade Nick.

”De är cirka tvåhundra på den här avdelningen. Majoriteten av dem har till uppgift att förse systemet med indata. Totalt är vi cirka trehundrafemtio som vet vad vi egentligen gör på GS-Technologies.”

”Trehundrafemtio stycken!? Har ni inte problem med att någon pratar bredvid mun? Skryter om sitt jobb i någon bar en fredagskväll?”

”Ni glömmer att vi kan förutse framtiden.” svarade Chamberlain. ”Alla sådana tendenser hejdas på ett tidigt stadium.”

Det låg någonting otäckt i Chamberlains tonfall tyckte Kajsa. Det kändes inte bättre av att han snabbt styrde bort samtalet från eventuella fördjupningar i ämnet undanröjning av läckor.

”Dessutom är det strikt förbjudet för någon med tillgång till systemet att ha några nära anhöriga. Låt oss säga att vi har haft några incidenter tidigare på grund av att medarbetare här har haft nära relationer. Allt sådant undviker vi nu.

”Hursomhelst, systemets utdata är en strid ström av händelser och deras respektive sannolikheter. När vi närmar oss tidpunkten för en händelse växer sannolikheten i vår beräkning, eftersom vi då har färskare indata och systemet kan göra en säkrare bedömning. Det är naturligtvis ganska komplicerat. Händelser är ju beroende av varandra. De fördelas därefter och ges ett nummer. Diagrammet ni ser här visar bara ett fåtal, runt trettio stycken, ni ser händelsenumren här längs x-axeln. Y-axeln är julianskt datum, vilket är antalet dagar räknat från…” han tittade på Meyers som svarade.

”Den första januari år 4713 före Kristus, klockan tolv på dagen.”

”Precis.”, fortsatte Chamberlain. ”Och dagens julianska datum står här överst på skärmen.” Siffror i en röd ram högst upp på skärmen ändrades varje sekund, 2454812.26597, 2454812.26598, 2454812.26600. Kajsa såg att i diagrammet sträckte sig y-axeln mellan 2454813.20 till 2454813.40.

”Diagrammet visar alltså händelser som kommer inträffa imorgon vid den här tiden och några timmar framåt?” frågade hon.

”Det stämmer!” log Chamberlain. ”Dr. Meyers, kan du ta fram händelsefiler 6675A35-3 och 7926P52-5 och visa på skärmen tack? Börja med någon av söndagens körningar.” Han vände sig mot Kajsa och Nick. ”Jag skall nu förklara exakt varför ni båda är här.”

Nick hade börjat bli orolig att han aldrig skulle få veta men han tyckte att Katie såg ut som om hon glömt bort att hon blivit kidnappad. Skärmen blinkade till och två diagram visades sida vid sida. Datat var inte längre platt, utan stora toppar syntes i båda diagrammen.

”Detta är ett par händelser i era liv så som de såg ut i söndagens körningar. Detta är en tidig beräkning och några händelser med väldigt låga sannolikheter, som att ni skulle få en meteorit i huvudet till exempel, har redan filtrerats bort av systemet. De höga topparna ni ser är fortfarande väldigt osannolika men de hamnar ändå under tröskelvärdet för den här körningen. Titta speciellt på händelse 3716 i ditt fall Miss Larsson till vänster på skärmen. Den innefattar att ni hittar en skraplott och vinner hundratusen dollar. Och du Mr Ambrose, kan hålla ett öga på händelse 1686 till exempel. Den betyder att din lägenhet blir förstörd i en eldsvåda. De aktuella tiderna för dessa båda händelser var i förmiddags och tidigare den här morgonen.”

Nick såg, och han trodde att han förstod det rätt, att sannolikheten var ungefär en halv promille att gubbjäveln skulle kola just den här morgonen. Kajsas sannolikhet att vinna hundratusen dollar var ännu mindre.

”Meyers, kan du trycka fram till iteration nummer 23076 för samma händelsespektrum, tack?  Detta visar en senare rendering från måndag morgon. Notera att de aktuella händelserna har ökat i sannolikhet till några procentenheter och fortfarande inte blivit bortfiltrerade.

”Ok, visa iteration 24198 tack, Meyers.”

Bilderna bytte helt karaktär och de två topparna i diagrammen försvann helt.

”Som ni ser är de aktuella händelserna fortfarande med och har samma tidsstämpel. Det enda som hänt är att sannolikheten har ökat mycket dramatiskt. Detta är praktiskt taget omöjligt och kan inte ske naturligt.” Chamberlain pausade och lät det sjunka in. ”Det betyder att mellan 03:25 och 03:45 natten till måndagen händer något som dramatiskt ändrar er tisdag.”

”Varför kan det inte vara ett systemfel” frågade Kajsa. ”Med så många miljarder beräkningar måste det väl finnas en risk för att tillstånd inträffar i processorerna som gör att i alla fall en liten del av dem misslyckas? En bugg helt enkelt?”

”Förvisso men ni glömmer igen att vi kan förutse saker. Det gäller även det vi själva gör. Dr. Meyers, vill du vara snäll och berätta lite om reservsystemet?”

”Ok… eh… …det intressanta är egentligen inte reservsystemet utan det mycket sofistikerade varningssystemet vi använder för att upptäcka fel. Det vi gör är att vi låter WALT utvärdera sin egen framtid och på det sättet planera underhåll och byte av komponenter innan fel uppstår. I de fall vi behöver stänga ner för service tar ett helt redundant system över utan att skarvarna märks. Under de tjugo år vi haft detta arrangemang på plats har inte ett enda systemfel uppstått likt det vi ser i dessa två filerna. Därför känns det inte naturligt att två helt skilda fel skulle inträffa under samma dygn. Inget i varningssystemets data indikerar…”

”Ursäkta mig.” avbröt Nick och allas blickar vändes nyfiket mot honom eftersom han inte sagt någonting på ett tag och ingen riktigt verkade tro att han hängde med. Han vände sig mot Chamberlain.

”Ni menar alltså att någon medvetet ändrat min och Katies framtid?”

”Alla tecken verkar tyda på det men jag…”

”Och virat min Dodge runt en jävla lyktstolpe?” Han sade det med sin akta-dig-jävligt-noga-för-jag-är-en-naturkatastrof-som-väntar-på-att-drabba-dig-om-du-ens-råkar-snudda-vid-fel-svar-nu-röst. Den var så låg att det nästan kom ut som en viskning med tänderna något hopbitna. Ingen missade den hotfulla undertonen. Han hade fått igenom mycket och undvikit mycket bråk i sitt liv med den rösten.

”Det verkar så ja.” svarade Chamberlain förvånansvärt lugnt. ”Och som Dr. Meyers här försöker säga, Mr Ambrose, har vårt varningssystem inte rapporterat att några som helst oegentligheter skulle inträffa i måndags när detta blev det sannolika händelseförloppet. Det indikerar för mig att det är någon eller några här inom GS-Technologies som ligger bakom detta. För närvarande vet vi inte vilka eller varför men jag hoppas att du inser att det är en otroligt farlig situation vi befinner oss i när våra egna kontrollsystem fallerar!” Chamberlains röst blev nästan en hel oktav högre mot slutet av meningen. Fortfarande var fasaden av en civiliserad och entusiastisk guide intakt men den knakade i fogarna och där bakom skymtade för ett ögonblick ren irritation. Han tog ett djupt andetag och fortsatte lugnare, med nästan uppgiven röst.

”Poängen är att den eller de som gjort detta har inte bara ändrat framtiden på ett ännu okänt sätt utan också lyckats undgå upptäckt i vårt kontrollsystem. Ett kontrollsystem vi tills i förrgår ansåg vara ogenomträngligt. Vem vet, det kanske var en olyckshändelse, som någon försöker mörklägga, kanske var den eller de ute efter någon helt annan effekt än vad som faktiskt hände. Vi vet helt enkelt för lite just nu.

Nytt andetag och en skärva av hopp.

”Det vi däremot vet är att genom att hämta in er två hit och diskutera detta kommer nu med hög sannolikhet den eller de som ligger bakom att ge sig till känna. Alla våra data pekar på det. De olika enskilda iterationerna i era fall och tusen andra slumpvis utvalda händelsematriser gicks igenom manuellt som en del i ett utvecklingsarbete att försöka utöka tiden vi kan förutse saker genom att dra ner på antalet iterationer. Hade det inte gjorts hade vi troligen aldrig ens upptäckt att någonting var fel.”

”Jag hade nog märkt att någonting inte var rätt i alla fall när jag förlorade bil, hem, brud och jobb inom två timmar.” muttrade Nick.

”Jag menade naturligtvis inte…”

”Ursäkta, Mr Chamberlain?” En man i labbrock klev fram. Nick tyckte inte att han såg ut som en fysiknörd, kanske för att han stod bredvid Meyers. Mannen gav i alla fall ett falskt intryck men det i sin tur kanske bara berodde på att han såg hur Kajsa log alldeles för tillgivet när hon hälsade.

”Detta är Dr. Philip Ryan. Han är en av de forskare som upptäckte oegentligheterna vi för närvarande erfar. Han leder nu ansträngningarna för att hitta de skyldiga. Ryan, detta är Miss Larsson och Mr Ambrose. Har du några nyheter?”

”Nej tyvärr inte” svarade Ryan något distraherad av att Chamberlain tydligen inte längre tyckte att utredningen behövde hållas hemlig för gästerna. ”Trevligt att träffa er förresten, och vi är naturligtvis mycket upprörda över vad som hänt. Jag föreslår att ni fortsätter studiebesöket med att träffa några operatörer. Då kommer vi få en bättre bild av vem som ligger bakom.”

Chamberlain såg sammanbiten ut. Det var tydligt att det inte var svaret han väntat sig.

”Ok, tack Ryan.”

De tackade även Randolph med röda mulen och blev eskorterade tillbaka till dörren de kommit ifrån av en av vakterna.

När de kom till trappan stannade Chamberlain upp.

”En fråga som jag ofta brottas med, kanske mindre nu än i början, är hur vanligt folk ställer sig till detta? Det är ju inte ofta jag får chansen att fråga människor om det vi gör menar jag. Så, vad tycker ni om det vi gör? Är det rätt eller fel?”

Kajsa och Nick tittade på varandra i ett kort ögonblick innan Kajsa svarade

”Ni har i princip infriat alla farhågor för övervakningssamhället. En konspirationsteoretikers våta dröm. En förföljelsemanikers mardröm.” svarade Kajsa lite trevande.

”Ni får NSA att likna kattungar. Ni är inte oroliga att de blir avundsjuka?” fyllde Nick i.

”NSA har faktiskt fått ett eget nätverk med nästan lika vassa datorer. Men de vet inte riktigt hur de ska använda dem. Nu filtrerar de bara informationsflöden och letar efter flaggade ord. De har börjat titta på trendanalyser och hur de ska kunna upptäcka planer på terrorattacker i förväg bara genom att lyssna på hela världens sociala medier. Men för att vara ärlig är de ljusår efter oss.”

Chamberlain log när han berättade det sista.

”Och ni ser naturligtvis till att de stannar där?”

”Givetvis.” svarade Chamberlain och öppnade dörren till trappan.

Uppe i labyrinten igen tog de vänster två gånger in genom en ny dörr som inte ledde till den elcentral som skylten på den ville göra gällande. Vakten stannade utanför medan Kajsa, Nick och Chamberlain möttes av en likadan trappa och vid botten av den en likadan vit ståldörr med samma varningstext som på dörren till beräkningshangaren. Chamberlain stannade och tittade in i kameran ovanför dörren. Inget hände. Efter tio sekunder suckade han.

”Vi har haft problem med det biometriska identifikationssystemet till den här avdelningen. Jag får ringa och be någon att öppna inifrån. Ursäkta mig ett ögonblick.”

En pinsam tystnad bredde ut sig i det öde trapphuset när Chamberlain lämnat dem. Nick funderade i fjorton långa sekunder innan han, helt oväntat, drämde till med en av de äldsta och minst originella raggningsreplikerna i boken.

”Så vad gör du när du inte är på studiebesök hos framtidsgestapo?”

”Är det så du ser på dem?” svarade Kajsa med ett litet leende.

”Jag vet bara att jag inte gillar det här riktigt. Det känns som om vi fått veta för mycket för att de bara skall låta oss valsa ut härifrån och hoppas att de små nanorobotarna skall käka upp alla våra minnen. Första chansen jag får sticker jag.”

”Sticka? Tycker du inte att det är intressant? Här han vi fått insikt i en otrolig ny teknik och du tänker sticka?”

”Jag menar bara att det inte skadar att hålla ögonen öppna och ryggen fri tills vi kommit härifrån. Och du svarade inte på min fråga.”

”Jag forskar. Jag är gästforskare på Hopkins. Och du?”

”Oj. Forskare alltså. Det förklarar det nördiga teknikintresset. Jag jobbar… jag menar jobbade på ett kontor i New York. Ventilation. Vi sålde A/C system och ventilationstrummor och sånt. Väldigt macho.”

”Väldigt…”

”Så, Larsson… var kommer du ifrån?”

”Sverige”

”Sverige?”

”Ja”

”Det i Europa?”

”Ja”

”Nähä?”

”Joho”

”Men du bryter ju inte. Hur länge har du bott här?”

”I ungefär två år.”

”Nähä?”

Kajsa kunde inte låta bli att le. Hon hade varit med om det många gånger förut. Amerikaner som aldrig träffat någon turist, som aldrig rest, som inte förstod hur mycket den amerikanska kulturen spillt över till resten av världen och som därför blev imponerade av det faktum att man kunde tala ett språk som man blivit matad med genom media sedan man var tre år gammal. Hon tyckte oftast att det var jobbigt och brukade bli generad men någonting gjorde att hon istället ville retas med honom.

”Tänker du fråga mig om man pratar engelska där? Om det finns isbjörnar? Bikinibrudar? Om huvudstaden heter Zürich?” svarade Kajsa spydigt. Nick log bara, sedan sade han i en enda utandning.

”Man pratar svenska, huvudstaden heter Stockholm, statsskicket är monarki, pengarna heter kronor, första kungen var Gustav Vasa, det var en europeisk stormakt på 1600-talet, kända svenskar inkluderar Ingmar Bergman, Raul Wallenberg, och gruppen ABBA.”

Kajsa bara gapade. Detta stämde absolut inte med bilden hon hade av honom. Nick såg ut som någon som skulle kunna ha varit huvudnumret i något avsnitt om otrogna husvagnsslödder i Ricki Lake men han kunde mer om Sverige än de flesta hon träffat sedan hon flyttat hit. Där får man för att man har förutfattade meningar, tänkte hon.

”Mamma jobbade som städerska på FN. Hennes dröm var att jag och min bror skulle bli diplomater så hon drillade oss rejält i geografi och världshistoria. Jag kan mest om Afrika men är inte helt kass på Europa heller. Men oroa dig inte. Det är det ända jag är riktigt bra på. Förutom att slåss och att älska förstås.” Han njöt av att se henne skratta. Hon hade fina små gropar som bildades i kinderna när hon log.

”Du växte alltså upp i New York?”

”Brooklyn. Det var innan det blev dyrt och trendigt att bo på den sidan East River…”

De blev avbrutna av att dörren slogs upp och en kvinna i sextioårsåldern tittade ut på dem. Hon såg ut att ha varit militär det mesta av hennes tidigare liv och det hårda utseendet förstärktes av hennes dyra, affärsmässiga klädsel. Hon doftade lätt av aprikos vilket kändes oväntat mysigt. Hennes blick for fram och tillbaka mellan dem helt oförstående, som om hon har fått fel mat på restaurang eller som om man precis har berättat för henne att hela hennes familj plötsligt förolyckats. Märkligt att två så skilda situationer kan frammana samma uttryck av förvånad skepticism över ansiktet, tänkte Nick. När hon såg Chamberlain komma travande ner för trappan spred sig ett annat uttryck över kvinnans ansikte som om servitören kom med rätt mat eller som om olyckan drabbat familjen Smidth, inte Smith. Det militäriska sparka-stjärt-utseendet förbyttes till ett mysiga-mormor-leende och även doften föll på plats.

”Lydia, jag beklagar olägenheten, vi skall snarast åtgärda det där. Får jag presentera Katie Larsson och Nicholas Ambrose? Detta är Lydia Cronwell, chef för vår operativa avdelning.”

”Ni får ursäkta min reaktion. Richard här sade ingenting om att han hade sällskap. Välkomna in!”

Innanför dörren hittade de en smal korridor som ledde dem till ett gigantiskt rum. Rummet var nästan lika stort som beräkningsavdelningen men istället för det karga intrycket av flygplanshangar var det ombonat med blå heltäckningsmattor och ljust bruna väggar. Det liknade markkontrollen vid rymdfärder. Stora skärmar med bilder, diagram och tabeller med siffror och bokstäver fyllde en gigantisk vägg som utgjorde rummets ena kortsida. Andra halvan av WALT stack ut i mitten av väggen under de gigantiska skärmarna, och Nick förstod hur den här salen satt ihop med beräkningsavdelningen. Ovanför skärmarna satt ett citat skrivet med stora reliefbokstäver i ek:

 

’En intelligent agent uppfattar sin omgivning på ett korrekt sätt, samt vidtar åtgärder som maximerar sina chanser att överleva.’ – George Shepard.

 

Framför dem stod rader av arbetsstationer arrangerade som i en amfiteater med ännu fler skärmar. Det var ungefär halvfullt och framför en del av arbetsstationerna satt ett femtiotal personer.

”Detta är vår operativa kontrollcentral. Härifrån övervakar vi våra operationer ute i världen. Vi har också en direkt länk in till beräkningsavdelningen så att vi i realtid vet om vi åstadkommit det vi vill.” sade Cronwell. ”Vi har alltid ett tiotal operationer igång på jordklotet dygnet runt beroende lite på vilken tidzon som har dag och natt. Ni förstår säkert att det alltid är lite mer att göra kvällstid i Amerika än kvällstid i Sibirien men våra aktiviteter är trots detta tämligen jämnt fördelade över dygnet. Vi skall se om vi inte har en operation på gång som vi kan följa.”

Kapitel 6