4

Tisdag den 11 december 12:27:09

 

Nick Ambrose hade haft en jobbig tisdagsmorgon. Den började med att han tvingats fly ut ur sin brandhärjade lägenhet eftersom hans närmaste granne hade dött i sängen med en tänd cigarr. Alla andra grannar hade som tur var hunnit till jobbet redan. De åtta närmaste lägenheterna totalförstördes, inklusive Nicks. Dagen fortsatte med att Nick letade upp sin flickvän och hittade henne grovhånglandes med hans bäste vän på dennes kontor. Sedan fick han sparken från sitt jobb för att ha nitat chefen, som också råkade vara hans bäste vän. Men det som störde honom mest, som verkligen gjorde honom förbannad var att någon med berått mod brutit sig in i hans hyrda garage, stulit hans Dodge Charger från 1970 och sedan lyckats vika den nästan helt runt en lyktstolpe två kvarter därifrån. Respektlöst. Han hade skrikit åt polismannen som hade ringt upp honom för att berätta detta.

Det hade alltså varit en riktig skitdag hittills. Det förvånade honom därför inte särskilt mycket när de bägge herrarna från FBI knackade honom på axeln där han satt i baren mitt på ljusa dagen och försökte glömma på kemisk väg.

”Nicholas Ambrose, vi skulle vilja prata lite med dig” sade den äldre av de två medan han lade sin legitimation på bardisken framför honom. Han var klädd i en mörkblå vindjacka och NY Rangers-keps. Den andre var yngre och såg ut som om han försökte dölja sin brist på erfarenhet bakom en betydligt elegantare klädstil. Vit skjorta, slips, mörkgrå kostym, dyra svarta skor. Rubbet.

”Så prata lite med mig.” svarade Nick och vände sig tillbaka till sin Long Island Ice Tea. Han studerade dem i spegeln bakom flaskorna medan han drack. Den äldre liknade Robert di Niro och Nick kom att tänkta på gamla mafiafilmer. Två mafioso utskickade för att hämta in bråkstaken med irländskt påbrå. Det brukade inte sluta väl för irländaren.

”Vi skulle uppskatta om vi kunde göra det lite mer avskilt.”

”Och om jag inte skulle uppskatta det?”

”Då kommer vi att övertyga dig om att det minst otrevliga just nu är att jävligt snabbt lära sig att uppskatta det.” sade klädsnobben med oväntat ljus röst. Han lät lika överspänd som han såg ut.

”Ni verkar visst ha en del drinkar att betala först. Jag väntar utanför.” svarade Nick lugnt när han gled av barstolen och gick förbi dem mot utgången.

”Känner du för att ta en liten tur?” frågade den äldre agenten retoriskt när han lite senare med en stadig hand på axeln förde Nick mot en svart Crown Vic.

”Tydligen gör jag det.” suckade Nick. Han hade två domar för våldsamt motstånd i bagaget. När lagens långa arm verkligen vill något tjänar det inte mycket till att göra motstånd, det hade han lärt sig.

Klädsnobben vände sig bakåt från passagerarsätet så fort bilen började rulla.

”Du undrar kanske varför vi plockar upp dig på det här sättet?”

”Nej.”

”Varför inte det?” frågade den äldre.

Nick såg tyst hur ett vintrigt New York flöt förbi bilfönstret. Plötsligt fick han en obehaglig känsla av att det var sista gången han såg de höga husen avteckna sig mot den blå himlen.  En sådan där känsla man kan få som senare visar sig vara helt fel men som ändå på ett eller annat sätt får en att tycka att det är läskigt vad synsk man är och förbanna sig själv att man inte spelat på lotto för då hade man varit stormrik. När han märkte att de faktiskt väntade på ett svar sade han.

”Säg att ni dykt upp i tangatrosor med geléhallon fasttejpade på bröstvårtorna, då skulle jag kanske ha undrat. Men jag tycker sättet ni plockade upp mig på var ganska normalt.” De båda männen växlade en snabb blick. Sedan bröt de ut i skratt.

”Vi hörde att du kan vara lite bitsk. Verkar stämma.”

”Så varför har ni plockat upp mig?”

”Det har att göra med din lägenhet, din flickvän… förlåt, före detta flickvän, ditt jobb och din numera ganska skeva bil. Mer än så kan jag tyvärr inte säga för tillfället.”

Nick registrerade i samma stund att de körde på avfarten vid West 41^st Street ner i Lincoln Tunnel. Västerut. Bort från stan. Detta kopplat med faktumet att de två agenterna verkade veta alldeles för mycket om hans morgon, gjorde att hans mage började kommunicera varningssignaler till hjärnan.

”Har helt FBI gett upp Manhattan och flyttat till Jersey? Hyran för hög?” frågade han.

”Vi tillhör inte FBI.” svarade klädsnobben och vände sig bakåt igen. Nick hann uppfatta en spruta i hans vänstra hand och en knallgul plastpistol i hans högra, en sådan som ger elchocker tills man tuppar av. När de körde ner i tunneln kände han en intensiv smärta i nästan alla muskler samtidigt och hann tänka att han nog skulle tuppa av precis innan han gjorde det.

***

Han vaknade till med ett ryck när den äldre av männen höll något som luktade fränt under hans näsa. Han satt fortfarande i bilen och det var fortfarande ljust ute men det hade börjat skymma. De befann sig på en parkeringsplats framför ett stort kontorskomplex med glasfasad. Omgivningen såg öde ut. Fält och betesmarker med några kor på ett krön. Skog åt andra hållet. Han hörde fågelkvitter. Byggnaden kändes helt malplacerad. En del av ett industriområde mitt i landsbygden. Det kändes inte som om de var i New Jersey längre heller. Mindre snö och kanske såg träden lite annorlunda ut.

Den äldre av hans kidnappare var fortfarande böjd över honom men den yngre hade redan börjat gå mot entrén. Nick tog chansen att överraska med en explosiv vänster. Om han fick den ena ur balans kunde han springa ifrån dem, tänkte han. Risken var mycket liten att den andre skulle hinna få upp sitt vapen och kunna avlossa det med någon slags träffsäkerhet alls innan avståndet skulle bli för långt. Han kunde springa i sicksack ut på fältet. Mot korna. Där bortom krönet måste det finnas en gård med telefon, tänkte han.

Nick blev själv överraskad när han kände hur handkloven skar in i handleden och knytnäven stannade upp en decimeter från mannens ansikte.

”Ok, nu tar vi det lite lugnt. Jag ber så mycket om ursäkt för vårt beteende hittills men det var nödvändigt. Inte många känner till den här platsen och ännu färre vet vad som pågår här. Om en liten stund kommer du, om du håller dig lugn när jag släpper loss dig, att vara en av väldigt få som vet. För att skydda oss själva känns det bäst om du inte vet hur man tar sig hit.” Nick suckade och höll upp händerna.

Han klev ut på parkeringen framför kontorskomplexet. Ovanför den breda entrén satt en skylt med svart text mot vit bakgrund som tydligt förkunnade att detta var ”GS-Technologies”.

”Vad står GS för?” frågade Nick.

”’Global Shipping’” svarade den äldre agenten när de gick in genom de stora automatiska entrédörrarna. Där inne möttes de av en stor öppen reception med vit dekor. Bakom disken satt två leende unga kvinnor prydligt klädda i svarta kavajer och hälsade dem välkomna. Det kändes som om de klivit in i ett trendigt och modernt kontor på Manhattan. De två agenterna utväxlade artighetsfraser medan de skrev in sig i en liggare och fick ut en besöksbricka som de med viss svårighet fäste på Nicks skinnjacka. Sedan ledde de honom förbi receptionen och in i en hiss.

De tryckte på knappen för våning två. Ut ur hissen leddes Nick genom ett kontorslandskap som var avgränsat med skärmväggar. Ljudbilden speglade att det var fullt med ekonomer, ingenjörer eller andra kontorsråttor i landskapet men han kunde inte se över skärmväggarna. De gick mot en liten dörr i den bortre väggen som såg ut att leda till en städskrubb. Plötsligt kom en yngre man i svarta, trendiga kläder ut från en öppning i skärmväggarna till vänster. Männen hälsade med tysta nickar när han gick förbi. Nick undrade vad GS-Technologies sysslade med förutom att kidnappa nyligen hem- och arbetslösa idioter. Den stilrena entrén och kontorslandskapet modernt inrett i svart och vitt tydde på design eller media. Den unge trendnissen i korridoren förstärkte det intrycket. De båda agenternas klädstilar skrek ”statligt anställda torrbollar” i jämförelse och Nick hade mycket svårt att föreställa sig att dessa två vitt skilda arter kunde jobba inom samma bransch, än mindre inom samma företag och han tvivlade på att de ens hade pratat med varandra någonsin. Det trendiga var helt klart en front för något annat.

Den äldre agenten låste upp dörren till städskrubben och innanför upphörde charaden. Där uppenbarade sig en lång korridor med vita betongväggar. Den var kanske femtio meter lång och korsades av flera andra korridorer. På väggarna i ögonhöjd fanns det ränder i olika färger, som Nick antog var där för att hjälpa till att hitta i den annars väldigt sterila miljön. De verkade följa en grön linje och svängde vänster in i en annan korridor. Den var kantad av omärkta, vita dörrar som det var omöjligt att gissa vart de ledde. Efter nästan trettio meter svängde de höger in i en korridor som löpte parallellt med den första. De stannade framför den sista dörren i korridoren, knackade på och steg in.

De klev in i ett stort, modernt kontor som måste ligga i byggnadens bakre hörn. I ena änden fanns ett massivt skrivbord och en imponerande skrivbordsstol. De två ytterväggarna utgjordes av panoramafönster genom vilka det gick utmärkt att se ut över fälten med korna genom. En svagt gråaktig ton sade Nick att det däremot var omöjligt för korna att se in till dem. I den andra änden av rummet stod en soffgrupp i svart skinn. En tresittssoffa och två fåtöljer flankerade ett soffbord i vit marmor. En storväxt gråhårig man, som påminde lite om en annan känd skådespelare som Nick inte kunde namnet på, reste sig ur en av fåtöljerna när de steg in. I soffan satt en ung kvinna och såg upprörd ut.

”Är vi säkra på identiteten?” frågade mannen de bägge agenterna bakom Nick.

”Han är Nick Ambrose.” svarade klädsnobben.

”Ok…” svarade mannen och sträckte leende fram handen mot Nick för att hälsa. Nick tog den inte, vilket gjorde att mannen kom av sig för ett ögonblick men han fann sig snabbt igen. ”Förlåt för det kanske onödigt hårda sätt vi fått hit dig och välkommen till GS-Technologies. Jag heter Richard Chamberlain och är verkställande direktör och föreståndare för den här anläggningen. Du har redan träffat Watford och Simmons bakom dig. Den förtjusande unga kvinnan i soffan är fröken Katie Larsson som precis som du har förts hit utan eget samtycke.”

Nick gav Katie ett kort leende. Hon återgäldade det och han upptäckte att han gillade de små, skarpa, gröna ögonen och skrattgropparna.

”Watford, har han gått igenom formalian?” fortsatte Chamberlain.

”Formalian? Nej, vi blev instruerade att ta honom till dig så fort som möjligt bara.” svarade den äldre av agenterna.

”Ok, då föreslår jag att vi klarar av det tråkiga först.” sade Chamberlain, gick bort till skrivbordet och tog fram ett papper och en liten sprutkanyl ur en av skrivbordslådorna. Hans röst blev märkbart monoton och mekanisk, som en flygvärdinna som går igenom säkerhetsföreskrifterna för åttahundrade gången. Ingen av de båda gästerna kunde gissa att detta var första gången han någonsin yttrade detta.

”GS-Technologies har som alla företag hemligheter som vi inte vill delge konkurrerande krafter. Du kommer alldeles strax få ta del av sådan slags information och jag skulle vilja be dig skriva under detta dokument som ålägger dig med tystnadsplikt innan vi fortsätter.” Han höll upp kanylen. ”Detta är den första komponenten i en minnesblockerande drog.” fortsatte han. ”Den består av ett spårämne. Det söker sig till de delar i ditt minnescentrum som visar mest aktivitet under den närmaste tre timmarna. Om du, efter ditt besök, inte vill ha någonting mer med oss att göra får du en spruta till. Den kommer i så fall att innehålla en lösning med nanoelement som blivit programmerade att söka sig till spårämnet och nollställa de nervbanor och signalvägar som skapats där. Kort sagt, den första sprutan håller reda på var dina senaste minnen finns och den andra sprutan raderar dem.”

Nick kastade en blick bakåt på de två agenterna bakom honom.

”Skojar han? Vad händer om jag inte känner för att injicera minirobotar i hjärnan? Kör ni hem mig då? För just nu känns det jävligt lite som att jag känner för att injicera minirobotar i hjärnan och jävligt mycket som att jag vill veta vad fan jag gör här!”

”Jag försäkrar dig att den här första sprutan inte innehåller en endaste liten minirobot. Det är ett helt ofarligt spårämne som lämnar kroppen av sig självt inom loppet av tjugofyra timmar.”

Nick kände sig fortfarande allmänt skeptisk till hela situationen. Det måste ha synts på honom för Chamberlain suckade och tittade ner i skrivbordet.

”För det första har du inget hem att åka tillbaka till. Det brann ner i morse. Du har inget jobb, ingen flickvän och bara 17 dollar på fickan, vilket inte ens är busspengar hem till din hög med aska. För det andra har i detta nu dina kreditkort spärrats och alla innestående tillgångar frusits tills vidare. På FBI är man av någon outgrundlig anledning ganska säker på att Nicholas Ambrose finansierar terrorister.”

Nick hörde hur Simmons fnissade i bakgrunden och kvävde en stark impuls att slita av en av hans dyra italienska skor och slå honom blodig med den. Chamberlain fick tyst på Simmons med en arg blick. ”För det tredje sitter du just nu och funderar på hur i helvete jag kan veta allt detta. Du är ett nålstick och en signatur ifrån att få reda på varför du är här. Så enkelt är det.”

Nick var förstummad. Chamberlain hade rätt. Hur fan gick detta till? Vem var den här gubben och hur kunde han veta allt om mig? Nick tänkte över sina alternativ. Att kasta sig ut genom fönstret kändes inte som ett realistiskt alternativ. Det var för högt och glaset såg inte direkt tunt ut. Det verkade inte omöjligt att ta sig förbi Simmons och Watford och han kunde säkert hitta vägen tillbaka till receptionen. Problemen var bara att först och främst visste han ingenting om hur säkerheten såg ut i huset förutom de två agenterna. Det kunde räcka med ett knapptryck för att tjugo slagvilliga säkerhetsvakter skulle stå och vänta på honom. För det andra visste han inte var han var någonstans. Det kunde vara långt till säkerheten där ute. För det tredje kändes det inte helt rätt att lämna tjejen här.

Han sneglade på Katie i soffan. Hon gav honom en liten axelryckning som sade honom att hon redan motvilligt gått med på att ta sprutan och hon levde ju fortfarande i alla fall.

”Ok, börja tanka in.” sade Nick, tog av sig skinnjackan och drog upp den vänstra tröjärmen. När sprutan var tömd och pappret undertecknat frågade han:

”Hur kan ni veta allt som hänt mig idag?”

”Det finns en mycket bra förklaring till det. Det är en av GS-Technologies främsta bedrifter och största hemligheter. Kom så går vi en tur så jag kan visa er stället medan jag berättar.” Han ledde dem ut i korridoren.

”Nick.” sade Nick och höll fram handen för att hälsa på Kajsa.

”Katie.” log Kajsa tillbaka.

”Har ni tänkt på att Jorden är ett fruktansvärt komplext system?…” började Chamberlain medan de gick ut i korridoren. ”…och som många andra komplexa system är den känslig för en mängd olika parametrar. Varav mänskligheten är en. Det känns otroligt att saker och ting är så stabila som de är med tanke på att vi måste kombinera vår darwinistiska natur med en skenande teknikrevolution, en lavinartad befolkningsökning och en ekonomi som till största delen baserar sig på rykten. Hur har vi undvikit att utplåna oss själva flera gånger om, har ni någonsin tänkt så? ” Chamberlain ledde dem tillbaka samma väg som de gått förut. Han gick framför Kajsa och Nick och visade vägen. Ett par meter bakom dem gick Simmons och Watford för att påminna dem om att det inte var frivilligt att följa med.

”Nej men om inte du berättar vad fan vi gör här kommer jag att inleda utplåningen här och nu.” mumlade Nick, vilket han misstänkte att bara Katie hörde för Chamberlain frågade igen.

”Det är mer eller mindre ett mirakel att mänskligheten inte utplånat sig själv flera gånger om. Håller ni inte med?”

”Jag vet inte. Kanske har vi bara oförtjänt dåligt rykte? Eftersom vi fortfarande är här, menar jag?” svarade Kajsa. De gick in genom en dörr, som enligt den lilla skylten på väggen utanför ledde till ett konferensrum men istället för ett stort bord och stolar fanns en lång trappa där innanför. Längst ner kom de fram till en röd metalldörr med vit text på, som stort och tydligt förkunnade att den som inte hade säkerhetsstatus A2 eller högre gjorde bäst i att skita i att försöka öppna. Chamberlain stannade och vände sig mot dem.

”Tro mig Miss Larsson, det är inte ett oförtjänt rykte.” Chamberlain tittade upp i en kamera monterad i taket. Två sekunder senare smällde det till i låset och dörren öppnades.

Det som mötte besökarna var absolut inte vad man väntade att finna i en kontorsbyggnad överhuvudtaget utan förde tankarna till flygplanshangarer och torrdockor eller skurkarnas högkvarter i någon gammal James Bond-film. Egentligen var det inte heller i det här fallet någonting man fann i en kontorsbyggnad. Hela den här delen måste ligga under fälten utanför den egentliga kontorsbyggnaden, tänkte Nick.

Den vänstra väggen var fyra meter hög och svepte ut en halvcirkel tills den mötte den högra, raka väggen ungefär hundra meter från där de stod. Det mest iögonfallande och största föremålet i lokalen var en utbyggnad i form av en halv metallcylinder. Den liknade en två och en halv meter hög, blankpolerad hockeypuck som stack ut ett tjugotal meter från den högra väggen. Det mesta av golvytan var tom vilken gjorde att rummet kändes enormt. I området närmast cylindern stod skrivbord utspridda i vad man kan säga var ett väldigt öppet kontorslandskap. Området lystes upp i ett kallt ljus från lysrör på ställningar och Nick uppskattade att det jobbade ett hundratal personer här.

Två uniformerade vakter kom fram till dem och avlöste Watford och Simmons, som lämnade dem och gick tillbaka upp i den vanliga kontorsbyggnaden. I lokalen såg de minst tio till, vilket Nick misstänkte betydde att det fanns ytterligare tio som de inte såg. Inte läge att vara ofoglig nu heller med andra ord. De började gå mot cylindern.

”Hur var dina betyg i fysik, Nick?” frågade Chamberlain. Ljudet ekade lite i det stora utrymmet.

”Under medel.” Nick hade aldrig tyckt om de naturvetenskapliga ämnena. Lärarna han haft i de ämnena hade varit för träiga. Undantaget var biologin. Det tyckte Nick var ganska fascinerande men det berodde antagligen mest på att det ibland fanns bilder på nakna kvinnor i läroböckerna.

”Tråkigt att höra. Men du har hört talas om Sir Isaac Newton förmodar jag?”

”Gubben som fick ett äpple i huvudet?”

”Precis. Det var han som lade grunden för vad vi idag kallar den klassiska mekaniken. Han lärde oss att beskriva gravitationen, reaktioner och motreaktioner, kraft är lika med massa gånger acceleration och allt det där. ”

”Om du säger det så.”

”Han bekantade oss helt enkelt med en hel del naturlagar om hur rörelse fungerar. Om jag skulle kasta upp en boll i luften skulle jag med hjälp av hans fysikaliska formler och några trigonometriska knep kunna räkna ut mer eller mindre exakt var den till slut kommer att hamna och vilken väg den tar dit. Jag kan alltså i en mening förutse framtiden eller hur?”

”Men om det verkligen skall bli exakt måste du ju veta alla grundförutsättningar för att räkna rätt.” sade Kajsa. ”Exakt hur mycket du tar i, eventuell vind, bollens massa…”

”Precis!” avbröt Chamberlain. ”Bra poäng Miss Larsson, för att inte tala om de riktigt små detaljerna som ojämnheter i bollen, alla geometriska vinklar på de ytor den kommer att studsa, damm i luften, gruskorn och smutspartiklar på ytorna, luftens tryck, temperatur och fuktighet och så vidare och så vidare. Men vi kommer fortfarande inte ifrån att det där är praktiska begränsningar, vars lösning helt enkelt handlar om information och datorkraft för beräkningarna, eller hur?” Han hade stannat och vänt sig direkt till Kajsa.

”Ok men för att kunna hantera den mängd information som krävs skulle ni behöva…”

”Förlåt om jag avbryter men ser ni den stora skinande cylindern där?” Om de hade varit helt blinda hade det kanske funnits en liten chans att de kunde missa den. ”Den innehåller ett system med 32 tera-qubits som utför parallella beräkningar. För någon som inte är insatt i kvantdatorer kan vi säga att den cylindern innehåller datorkraft motsvarande all världens hemdatorer. Gånger trettiofemtusen.”

Nick tittade på cylindern och sedan på Kajsa som såg ut att fullständigt tappa hakan. Han försökte genast se mäkta imponerad ut för att inte visa sig dum inför Kajsa.

”Själva kärnan är bara ca en kubikmeter stor. Resten är kylsystemet som håller kärnan på bara några millikelvin. Dessutom har vi tjugosju liknande anläggningar på olika platser i världen som den här huvudnoden kommunicerar med.” fortsatte Chamberlain. ”Det räcker för att räkna ut framtiden för en boll. Faktiskt för alla bollar på Jorden, och praktiskt taget för allt annat som händer här också.”

Kapitel 5