3

April 2001

 

Tjejen på radion sjöng ”I’m walking on Sunshine, wooah” när han körde in i Holland Tunnel. Det hade gått snabbare än han hade tänkt. Trafiken var tät ut ur Toronto och förbi Buffalo men resten av resan hade gått snabbare än planerat. Han hade aldrig varit på Manhattan förut men GPS var en bra uppfinning både för den amerikanska militären och dess motståndare. Systemet i hyrbilen skulle leda honom ända fram till målet utan att han behövde fråga någon om vägen. Inga distraherande samtal, ingen risk för att någon skulle misstänka något. Han log åt tanken att ett navigeringssystem från den amerikanska armén hjälpte honom att hitta rätt. ”I’m walking on sunshine, wooah…”.

Mannen svängde in på gatan strax innan klockan 18:00. Han skulle lämna bilen här och gå till det andra målområdet.

***

Våren hade varit kall och regnig men den senaste veckan hade värmen och solen äntligen kommit till stan. Andrea Edelman var fnittrig av lycka. Hon kunde inte beskriva det på ett bättre sätt. Det kändes konstigt och något genant att känna sig bubblig av kärlek vid 48 års ålder men Andrea kunde inte rå för hur hon hoppade fram när hon promenerade längs gatan. Han hade ringt och berättat att de skulle resa bort. Han hade lyckats ta ut två veckors semester i början av maj och skulle dessutom komma upp och fira nästa helg.

Det hade varit en kort och stormig romans hittills. De hade träffats på ett flygplan på väg från L.A., hennes säkerhetsbälte hade strulat och han hade hjälpsamt sträckt sig från gångplatsen över mittensätet till hennes fönstersäte för att hjälpa till. De hade börjat prata där medan planet stod parkerat på LAX och inte slutat förrän de hade landat, gått av, gått igenom terminalen och kommit till taxikön vid Newark. Då hade han försynt frågat om hon hade några timmar till och bjudit ut henne på middag och fastän han egentligen skulle söderut hade de delat taxi och fortsatt till ett mysigt café i SoHo. Det hade varit som att träffa en tvillingsjäl. Trots att de känt varandra i mindre än en dag hade hon delat med sig av saker inte ens hennes närmaste vänner kände till.

Nu hade de känt varandra i några månader men den där pirriga känslan när han ringde eller mejlade fanns fortfarande där. När hon fick mejlet tidigare idag hade hon blivit alldeles knäsvag och varm. Skulle han verkligen kunna komma redan idag? Det hade inte varit hans vanliga mjuka stil, utan mer korthugget och rakt på sak.  Han hade skrivit en enda mening:

 Gå till korsningen Pine och Nassau kl 6 pm. /R

Det var allt. Hon visste inte vad hon väntade sig men det var bäst att inte chansa och hon hade stängt sitt antikvariat några timmar tidigare för att hinna hem för att byta om, bättra på sminket och packa en lättare weekendväska. Hon hade också hunnit förbi frisören och kände att hon gjort allt hon kunde för att göra ett oförglömligt intryck.

Hon tog metron till stationen vid Wall Street och gick tillbaka norrut på William Street tills hon svängde vänster in på Pine Street. Efter bara några meter in på gatan tänkte hon att den var ovanligt, nästan kusligt, tom på folk.

***

Mannen hade hunnit halvvägs till målet när han upptäckte att det var något som inte stämde. Det var alldeles för lite folk på gatan och luktade fälla lång väg. Han visste också att det var försent för att reagera på det. Han kunde inte vända nu, de skulle stoppa honom direkt, kanske till och med skjuta honom för säkerhets skull. Han fortsatte framåt med oförändrad min och gick snabbt igenom vilka möjligheter han hade.

Det var ingen mening med att spränga sig själv på en folktom gata. Om de visste var han var visste de också var hans bil var och de hade antagligen folk på plats redan. Kanske hade de redan hunnit desarmera den. Det var ändå inte möjligt för honom att försöka detonera den nu, han skulle dö så fort han plockade upp mobilen. Hans enda möjlighet var att vänta tills de visade sig och gick fram för att arrestera honom och då detonera bombvästen så nära FBI-agenterna han kunde. Om han hade tur tog han några med sig i döden.

Plötsligt steg en kvinna ut på gatan och kom rakt emot honom, vilket kanske gav honom en bättre utväg. Han var tio meter ifrån henne och eftersom hon var på väg i motsatt riktning närmade de sig varandra snabbt. FBI skulle inte hinna ingripa innan han nådde henne och det var osäkert om de skulle avlossa ett vapen med en oskyldig så nära. De skulle i alla fall ha svårt att hinna be om tillåtelse att öppna eld.

Han ändrade riktningen så att det såg ut som om han tänkte passera henne till vänster, sedan ändrade han riktning igen och ville plötsligt passera till höger när han var två meter framför henne. Resultatet skulle bli att hon dels saktade ner och dels att han garanterat skulle komma tillräckligt nära. När de var jämsides tog han tag med sin vänstra arm om hennes hals och backade snabbt ända in mot en sektion med grå betongvägg på byggnaden.

Med en gisslan förändrades allt. De skulle bli tvungna att visa sig, det skulle bli ett dödläge och han skulle få ställa krav. De skulle inte bevilja kraven naturligtvis men han skulle kanske ha en möjlighet att komma i en position där detonationen skulle ha bättre effekt.

Då hände något oväntat. Ingen kom fram. Inga män med dragna vapen och skottsäkra västar med FBI skrivet med stora gula bokstäver hoppade fram ur skuggorna. Inga svarta sedaner med blåljus i grillen kom tjutande och sladdade in framför dem. Ingenting hände.

                             Kan jag ha misstagit mig om att det var en fälla? hann han tänka innan något ännu mer oväntat inträffade. Men det var något som han inte hann registrera. Kulan dekorerade betongväggen bakom honom med fragment från både hans och Andrea Edelmans hjärnor och skallben innan dess.

Kapitel 4