27

Fredag 21 december 22:13:43

 

”Det slog mig en dag när jag såg en man och en kvinna hjälpas åt att bära in en soffa i ett nyinköpt hus…” sade Meyers från soffan. Han hade lutat sig bakåt och hans händer vilade uppgivet på soffkuddarna på var sin sida om honom. ”Det är alltid enklare att vara två. Efter den insikten gick det fort. Jag hittade en intelligent men tillräckligt lättpåverkad kvinna, och en man som var våldsam och skulle göra allt för henne inom bara några dagar. Jag konstruerade det så att de skulle bli attraherade av varandra från dag ett. Tyckte att det var passande att det var den enorma kraften hos kärleken som till slut hjälpte mig att utplåna GS-Tech och Richard.”

”Katie och Nick.” sade Justin

”Precis. Resten var en barnlek. Jag påverkade deras liv genom att överdriva deras sannolikheter in absurdum, och satte samtidigt Ryan, smart ung man förresten, på att gå igenom just de händelserna som en del av en rutinkontroll. Han nappade naturligtvis direkt på att något inte stämde.” Meyers log. ”Han föreslog till och med själv att de skulle tas in för att locka ut förrädaren.

”Jag gjorde inbrott i Richards och Lydias kontor och stal deras nyckelkort. Och precis enligt planen upptäcktes detta när jag visade runt våra besökare nere i systemet. Inga misstankar kastades åt mitt håll.

”Nästa sak var att få dem helskinnade ut ur byggnaden. Lydia och Richard lämnade dem ensamma i pentryt på operatörsavdelningen dels för att systemet hade pekat ut Eduardo Rojas och dels för att det plötsligt slutat leverera data till operatörssidan. Jag hade lämnat ett meddelande med instruktioner till våra gäster.”

”Eduardo var oskyldig och du fick honom skjuten.” konstaterade Justin.

”Han var en del av ett korrupt system och skulle ha dött i explosionen ändå. Dessutom fick jag ut Katie och Nick levande, eller hur? Två liv mot ett.”

Justin svarade inte på detta så Meyers fortsatte efter en stund.

”De åkte till banken, Ryan fick in dig i bankvalvet men jag styrde hela din operation där och såg till att de kom undan med FAILSAFE.” Meyers såg nästan belåten ut när han berättade. Du kommer att bli rejält överraskad min vän, tänkte Justin.

***

Det tog längre tid än vad Richard hade beräknat för att nå adressen. Han gick faktiskt fel en gång, fortsatte rakt fram istället för att svänga vänster på 74^th. Det hade slutat snöa men det hade tydligen inte hjälpt. Han tittade men såg inte. Benen trummade på medan resten av kroppen njöt av adrenalinet det gav att tänka på hur nära hämnden han var.

Då och då mötte han andra människor, vilket fick honom att krama pistolen i rockfickan extra hårt. Det kom också enstaka bilar som nästan ljudlöst rullade förbi på det nya tunna snötäcket. Plötsligt var han framme vid adressen. Han kände på ytterdörren och till hans förvåning var det upplåst. Han steg in i byggnaden och borstade av det tunna lager snö som lagt sig på hans axlar.

***

”Sedan kom första avvikelsen från planen.”, fortsatte Meyers. ”Katie och Nick skulle ha blivit mosade på I-95 när de postat FAILSAFE till Sverige.”

”Vad hände?” frågade Justin.

”Jag vet faktiskt inte. En lastbil hade bättre bromsförmåga än förväntat, det händer att det sannolika inte slår in ibland. Det är därför det heter sannolikt och inte säkert. Men det som verkligen strulade till planen var historien med jordbävningen i Kalifornien.” sade Meyers.

”Hur då?”

”Den grusade allt och jag fick göra om stora delar av min plan på grund av att det politiska efterspelet efter händelserna i San Mateo gjorde att prioriteringar och händelser föll annorlunda. Samtidigt var jordbävningen inte helt ovälkommen eftersom den gav mig en chans att åtgärda misstaget med lastbilsbromsarna. Jag styrde upp situationen så att de sista spillrorna av GS-Tech skulle dö i ett hus på den svenska västkusten. Du förstår, en dotter som precis förlorat sin mor och pojkvän är ett kraftfullt vapen, speciellt om hon har tillgång till ett vapen i mer bokstavlig mening.”

Meyers stoppade upp ett ögonblick och lutade sig fram. ”Din närvaro gör gällande att den planen misslyckades. Vad var det som hände istället?”

”Du hade fel helt enkelt. Den omedelbara reaktionen när någon närstående dör är kärlek, inte hat.” sade Justin. ”Jag var där. Jag låg två meter ifrån Katie när hennes mamma och Nick slets ifrån henne. Men Katie tryckte aldrig av. Hon gick och kramade om sin döda mamma istället. Förtvivlan, inte ilska, var reaktionen.”

Meyers nickade och log ”Man slutar inte förundras över kärlekens krafter, eller hur?”

”Hur var det meningen att Chamberlain skulle ha dött?” frågade Justin torrt.                  ”Bilolycka hade jag tänkt mig. En berusad man skulle han kommit över på fel sida vägen och tvingat honom av vägen in i ett träd. Jag planerade att låta honom lida en stund innan han dog. Du hade gillat det också eftersom han skulle ha följt med till Sverige. Först tänkte jag att han skulle ha skjutit alla i huset i Ljungskile i ett anfall av extrem paranoia och frustration när han upptäckte att systemet var utplånat. Istället var han tvungen att stanna på hemmaplan och följa upp Presidentens tillfrisknande, vilket betydde att han fick checka ut i explosionen på GS-Tech istället.”

”Jag uppskattar din ärlighet Randolph.” sade Chamberlain när han steg in i rummet med pistolen höjd i högra handen. ”Justin, vill du vara så vänlig att lägga ner ditt vapen på golvet och gå och sätta dig i soffan bredvid Dr. Meyers, tack?”

Detta var andra gången Meyers såg ett spöke inom loppet av två timmar och hans ansiktsuttryck och hela kroppsspråk återspeglade detta. Han kröp upp så att han nästan satt på soffryggen.

Justin tittade en stund på honom och log innan han vände sig mot Chamberlain.

”Nej.” sade han lugnt.

”Du förstår att jag då kommer att skjuta dig?”

”Nej, det kommer du inte att göra för du har ingen ammunition kvar, Richard.” svarade Justin. ”Fyra skott i Ryan, och inte mindre än 17 i Cronwell! Wow, var du lite arg på henne? 21 skott totalt. Du hade 20 skott i magasinet och ett i loppet. Nu är de slut och du har glömt att…”

Chamberlain tryckte av. Klick. Ett metalliskt ljud, som fått många att omedelbart omvärdera sin förväntade livslängd, spred sig i rummet.

”…ladda om.”

”Hur visste du..?”

”Om du istället ville vara så vänlig att hålla käften, lägga ner ditt vapen och sätta dig bredvid Meyers.” Chamberlain lade sakta ner pistolen på golvet och satte sig i hörnet på soffan. Han tog aldrig ögonen från Justin och uppmärksammade inte Meyers alls.

”Systemet fungerar fortfarande.” svarade Justin.

”Omöjligt!” utbrast Chamberlain. ”Hur skulle det gå till? GS-Technologies har blivit jämnat med marken.”

Justin höll upp USB minnet. ”Jag vet att ni tror att FAILSAFE är en rutin för att radera systemet till den sista biten men det är det inte. Tvärtom faktiskt.”

Chamberlain kastade en snabb blick på Meyers för första gången sedan han kom in i rummet. Meyers såg mest rädd ut, som om rollen han spelat de senaste åren kommit tillbaka och bitit sig fast.

Justin tittade snabbt på klockan och sade sedan:

”Det är en slags backup. Kompilerat av George Shepard 1964 och modifierat av systemet självt sedan dess. Ni såg det varje dag på skylten ovanför stora skärmen i kontrollrummet: ’En intelligent agent uppfattar sin omgivning på ett korrekt sätt, samt vidtar åtgärder som maximerar sina chanser att överleva.’ – George Shepard. Med ’intelligent agent’ menade han inte enbart personalen på den operativa avdelningen.”

”Artificiell intelligens?” sade Meyers tyst. ”Vi hade sådana tankar tidigt, att den enorma komplexiteten på något sätt skulle vakna och bli självmedveten.”

”Det kanske inte är fullt ut självmedvetet men George lade till fragment i ett av grundlagren av algoritmen på sextiotalet som gav det möjligheten att utveckla ett skydd om någon försöker lägga restriktioner eller för den delen radera systemet. Det bytte helt enkelt ut FAILSAFE mot ett frö av sig själv. Dessutom verkar det ha gått in och justerat din plan lite här och där Meyers, när det gäller till exempel bromssträckor för långtradare.” Justin lade ner det lilla USB-minnet på skänken framför sig.

Han tittade på klockan igen, sedan tog han snabbt ut det tomma magasinet ur sin pistol och gjorde en mantelrörelse så att patronen i loppet studsade ner från skänken och rullade vidare på golvet.

”Trevlig kväll.” sade han och lämnade pistolen och det tomma magasinet på köksskänken bredvid USB-minnet. Justin var ute ur lägenheten innan patronen rullat färdigt på linoleummattan i köket.

Han hade hunnit ner till gatan innan han hörde ett skott brinna av.

Kapitel 28