26

Fredag 21 december 21:46:58

 

”Vems fötter?” frågade Justin

”Jag träffade henne på ett flyg från Los Angeles. Vi pratade så länge, det var underbart. ” fortsatte Meyers.

”Det var innan elfte september. På sommaren. En ensam man tog sig in i USA från Kanada med en bil lastad med tvåhundra kilo hemmagjort sprängmedel. Han bar också en väst med tjugo kilo till. Han körde in på Manhattan, parkerade bilen utanför Federal Reserve och gick mot börsen på Wall Street via Nassau och Pine. Det skulle ha dött etthundratrettiosex människor den dagen och över hundra skulle ha skadats.

”Systemet snappade upp det sent. Två dagar innan hade vi fortfarande ingen aning. Det försenades ytterligare eftersom vi var upptagna med en begynnande kris i inrikespolitiken. Åtta timmar innan händelsen skulle inträffa gjorde vi den första iterationen på möjligheten att stoppa bilen innan den nådde fram till Manhattan.” Meyers suckade innan han fortsatte.

”Ganska snart stod det klart att vi hade begränsade möjligheter att göra det och medan jag och några till fortsatte att leta efter en möjlighet började en annan grupp ledd av Richard att jobba på lösningar efter det att mannen nått fram till New York.”

Han tog en lång klunk på sin drink innan han fortsatte.

”Vi klarade det inte. Ingen på plats, ingen utrustning men framförallt för dåliga sannolikheter gjorde att det var säkrare att förlita sig på Richards grupp och deras lösning. Vi hade en agent på plats i närheten och det gick att påverka alla på gatan att inte uppehålla sig där under den minut mannen gick där.”, Meyers andades tungt. Det märktes att han hade svårt att berätta detta. Han närmade sig kärnan i sitt hat.

”Ett skott genom hjärnstammen, signalerna från hjärnan till musklerna skärs av och hela kroppen skulle slappna av direkt. Ingen utlösare skulle hinna tryckas på och gjorde den det skulle ändå ingen vara där och vi skulle ha tipsat polisen om bilen i tid för att utrymma platsen.

”Vår man med geväret intog sin position vid ett fönster på tredje våningen på Chase Plaza med utsikt över en stor del av den södra trottoaren på Pine Street. Men det blev komplikationer. En kvinna kom in på trottoaren och gick åt det motsatta hållet. Mannen med  geväret rapporterade in men vi hann inte reagera innan mannen grep tag om henne och backade in mot väggen med henne som sköld. Han måste ha misstänkt något när gatan var tom.

”Jag minns att vi stod bakom skärmarna i kontrollcentralen och försökte få grepp om situationen snabbt. Vem var kvinnan?  Vilka var alternativen? Systemet svarade inte som det skulle och hade totalt missat att varna oss om kvinnan. Richard var naturligtvis upprörd och han lät mig veta att jag inte var vatten värd om inte systemet kom igång ögonblickligen.

”Det gjorde det inte. Mannen med geväret rapporterade upprepade gånger att han inte hade ett rent skott. Lydia radade snabbt upp alternativen, vi skjuter – kvinnan får offras, vi skjuter inte – kvinnan dör antagligen ändå och etthundratrettiosex människor offras. Hon tittade upp på Richard när hon sagt det och väntade på hans beslut men det kom inte. Istället tittade Richard på mig och efter några ögonblick tittade även Lydia åt mitt håll. Det var tydligt att Richard ville att jag skulle ta beslutet, jag som var ansvarig för att systemet levererade och inte missade saker, som kvinnor på fel gata till exempel.

”Beslutet var enkelt, ett oskyldigt liv mot etthundratrettiosex. Inget att grubbla över men detta var första gången jag varit med om att Richard inte ville vara den som tog det. Jag nickade kort och tittade bort när rapporten om skottet kom in.

”NYPD informerades om att NSA har eliminerat ett hot mot nationens säkerhet på Pine Street och ett bombteam skickades till bilen på Liberty Street. Mycket lite läckte ut till pressen men det stod klart att en incident hade utspelat sig och att kvinnan hade offrat sig för att förhindra ett möjligt terroristdåd. Hon blev hyllad som hjälte i media.

”Jag gick hem nästan direkt och försökte ringa Andrea. Hon svarade inte. Det var först dagen efter jag fick höra på nyheterna att kvinnans identitet var Andrea Edelman, nationens senaste hjälte. Hon hade befunnit sig på Pine Street när hon med livet som insats hade stoppat en man armerad med bomber tills dess myndigheterna kunde ingripa. Tyvärr hade hon fått sätta livet till.”

Meyers tog en lång paus innan han fortsatte.

”Vi skulle ha åkt på semester, vi kände varandra, förstår du? Har du någonsin verkligen känt någon? Sett in i deras ögon när ni träffades första gången och tänkt att ‘Jag känner redan dig?’”

”Nej.” sade Justin och suckade. Var detta alltså allt? Samma gamla visa, olycklig kärlek fick mig att göra det, bla bla bla. På något sätt hade han väntat sig mer. Ett större perspektiv. Något mindre, han letade efter rätt ord, själviskt skäl till att begå massmord. Men det kanske inte existerade ett bättre skäl, kanske fanns inget större kärleken? Var det möjligt att Justin bara hade drivit för långt bort från den? Hade han undervärderat behovet av nära relationer och övervärderat självständigheten? Hade han blivit någonting annat, någonting som inte längre var en del av mänskligheten? Han observerade andra men förstod han dem verkligen? Tankarna gjorde honom trött och irriterad.

”Tillåt mig ställa en motfråga.” sade Justin. ”Har du någonsin fått ett soffbord i strupen? Det är vad som händer om du inte börjar förklara exakt hur du tog livet av nästan tusen människor.”

***

Richard Chamberlain var fortfarande upprörd när han svängde in på 34th Street. Hela hans liv hade fallit i spillror. Alla han umgicks med, alla han kände och älskade hade antingen förrått honom eller sprängts i bitar. Han tänkte att han hade feber eftersom han frös så att han skakade fastän han hade värmen på max i bilen. Hälften av skakningarna kom från hatet och inte från kylan utanför men det förklarade ändå inte allt. Han tänkte att de hade förgiftat honom med hjälp av kaffet från snabbmatsrestaurangen. När de märkte att han klarade sig undan explosionen hade de förgiftat honom och han skulle dö. Men inte förrän han tagit dem alla med sig.

Han hittade en parkeringsplats långt nere vid 58^th Street och passade på att ta den. Man får inte vara kräsen med parkering på Manhattans gator och han behövde komma ut ur bilen. Ut och andas något annat än hatet i bilen. Ut dit där det föll lätt och bekymmerslös snö och promenera. Han låste inte bilen utan gick bara norrut mot 74^th Street.

***

Det hade varit en slump att Meyers upptäckte det. En av rutinkollarna för att verifiera systemets integritet skickade tillbaka en varning för intrång i hans arbetsstation. Kollen visade att arbetsstationen hade använts fastän Meyers inte var instämplad i byggnaden. Det var ingenting konstigt egentligen, det hände att hans station användes av andra när han inte var där men föreskrifterna dikterade att han skulle gå igenom sitt system ändå. Han gick därför igenom minnet och började med sannolikhetsberäkningar som ändrats när han inte var närvarande. Han hittade ingenting misstänkt utan fortsatte med andra filer.

Efter en timme hade han inte hittat något konstigt och fortsatte med annat. En av hans uppgifter för dagen var att slumpvis titta igenom de sannolikheter som systemet avfärdat, för att kontrollera att ingenting gått snett. Det hade inte hänt på länge nu men ibland raderades beräkningarna. De raderades dock inte helt utan det var bara pekarvärdena till dem som togs bort. Det man fick göra då var att manuellt gå igenom minnet bit för bit för att hitta filen som raderats. Det var då han kom att tänka på att titta igenom även de delar av minnet som inte längre hade några pekarvärden. Redan efter någon minut hittade han vad som liknade början på en textfil. Det fanns inte någon motsvarighet på systemet eller i papperskorgen men det behövde inte betyda någonting. Det kunde vara gammal data men Meyers var ordningsam och körde rensning samt defragmentering av hårddisken ofta.

Det var en liten fil i ASCII format, mindre än en kilobyte. Han öppnade en hemsida på nätet som gjorde om binär ASCII till läsliga bokstäver. Där klistrade han in koden och klickade på översätt. Hans blod frös till is när han läste meningen.

 

Gå till korsningen Pine och Nassau kl 6 pm. /R

 

Någon här hade mördat henne. I ett kort men avskyvärt ögonblick undrade han om han blivit galen och skickat det själv. Men han blev lite lugnare när han kontrollerat att tidtaggen i filen stämde överens med tiden han inte var på plats.

Meyers tänkte att filen måste ha lagts in på hans hårddisk och meningen kopierats in i ett mejl och skickats i hans namn. Det betydde att den som hade gjort detta antagligen inte var särskilt snabb på ett tangentbord och att det skulle ha gått fortare att göra så än att skriva meddelandet rakt in i mejlen. Någon som gjorde intrång skulle föredra att inte behöva vara på brottsplatsen mer än nödvändigt. Öppna filen, markera texten, kopiera och klistra in i ett mejl, skicka, radera filen och gå därifrån.

Meddelandet mottogs säkert med glädje och förväntan hos henne. Meyers såg framför sig hur hon log och sedan fick bråttom eftersom hon antagligen kände att hon var tvungen att åka hem och byta kläder, kanske till och med sminka sig lite. Vilket hon naturligtvis inte behövde.

Det gick några timmar innan han kunde fokusera på någonting alls. När han kom tillbaka och kunde ta tag i saker igen var det första han gjorde att kontrollera alla anställda som varit in-stämplade när filen laddades upp på hans arbetsstation.

67 personer.

Han tittade efter vilka som var inne i systemhallen vid den tidpunkten.

34 personer.

Han drog bort alla som antingen hade stämplat in eller stämplat ut mindre än fem minuter innan eller efter tidpunkten.

32 personer.

Han tog bort alla som inte kände till operationen vid tidpunkten. Teoretiskt fanns det en risk att någon annan visste men den slutsatsen fick komma när det inte fanns någon kvar på listan.

7 personer.

Han gick in i loggen och tog reda på om någon av dessa var inloggad på en annan arbetsstation och exakt vilka processer som varit aktiva. Han tog bort de som hade använt sitt tangentbord eller klickat på något med musen inom två minuter innan eller efter tidpunkten.

2 personer.

Namnen kom upp på skärmen en millisekund senare.

 

001 Richard Chamberlain

034 Lydia Cronwell

 

Det blev direkt kristallklart vem det var som hade loggat in på hans arbetsstation. Det kom som ett slag i magen. Han hade självklart kollat vad han själv gjorde vid tidpunkten. Han hade kört bil och pratat i telefon. Med Lydia. Det hade varit svårt att höra vad hon sade eftersom hon stod alldeles bredvid kylrummet för systemet. Kylrummet låg fyrtiotre meter ifrån hans arbetsstation. Dessutom kunde hon skriva trettio ord i minuten på ett tangentbord medan Richard endast använde höger och ibland vänster pekfinger.

Där och då bestämde han sig för att sluta. Han loggade ut direkt och gick mot Richards kontor. Han visste att han skulle sluta omedelbart och på vägen övervägde han om han skulle döda Richard eller bara allvarligt skada honom och i så fall hur.

Men när han kom till dörren ovanför trappan stannade han. Varför hade ingen stoppat honom? Systemet skulle ha rödflaggat detta för länge sedan, så varför hade ingen stoppat honom? Han stod still länge och tänkte innan han kom fram till att det sannolikt skulle stå en agent på andra sidan dörren och det skulle i så fall vara det sista Meyers såg. Om han skulle hinna se något alls.

Tanken att öppna dörren ändå slog honom men istället vände han och gick tillbaka till sin arbetsstation. Där loggade han in, kopplade upp sig mot systemet, hittade rätt händelsenummer och såg att i nuvarande iteration var sannolikheten minimal att han skulle skada Richard. Meyers tittade på tidigare iterationer och såg att sannolikheten aldrig översteg tröskelvärdet för att systemet skulle larma. Han raderade händelsen från historiken och sopade undan spåren efter sig.

Om han skulle göra allvar av sin plan att skada Richard var han tvungen att utnyttja systemet till sin fördel istället. Dessutom förstod han att Richard hade full tillgång till framtiden och så länge han hade det var han omöjlig att nå, vilket betydde att om han skulle klara detta var han förr eller senare tvungen att förstöra systemet. Problemet med det var uppenbart. Systemet skulle flagga för fara och hindra honom innan han någonsin kunde göra någonting. Det skulle vara över innan det hade börjat.

Om inte. Nästa vecka skulle en serie uppdateringar göras, både i hård- och mjukvara. Om Meyers kunde skriva en rutin som helt enkelt bortsåg från alla hans händelsekedjor. En frikoppling, det hade diskuterats förut i den innersta kretsen, att ha en möjlighet att själva vara osynliga för systemet men något sådant hade aldrig genomförts i praktiken av rädsla för att korrumpera beräkningarna. Det skulle innebära två stora risker. Dels kunde han bli upptäckt när rutinen installeras och dels kunde systemets funktion komma att degraderas genom att det inte tog hänsyn till hans aktiviteter och hans påverkan på samhället. Å andra sidan var det han som var huvudansvarig för att kontinuerligt rapportera hur systemet skötte sig. Att mörka en svacka i systemets träffsäkerhet skulle vara lätt. Den andra risken skulle han minimera genom att sluta in sig i ett skal, jobba övertid och ha så lite sociala kontakter som möjligt tills det var över.

Meyers stannade kvar på jobbet i en hel vecka. Han åt, sov, skrev på sin hemliga rutin och framför allt, höll ett öga på sannolikheten för att han skulle bli upptäckt. När uppdateringen äntligen var på plats och det verkade som om han klarat sig undan blev han orolig att det inte skulle fungera alls och att det var därför ingen hade stoppat honom. Men en snabb kontroll gav honom alla svar han ville ha. Han fanns inte med i några händelsekedjor. I det avseendet var han unik i hela världen.

Han nästa steg var att bli den asociale, nördige forskaren som alla uppfattade honom som. Det hade inte heller varit ett problem och han hade nästan blivit förbannad över hur lätt folk kunde glömma att han inte alltid varit så här asocial och tråkig.

Planen började ta form under de följande månaderna. Han behövde ordna en avledningsmanöver, något som gjorde att han kunde starta processen med att demontera minnesbankarna och placera ut laddningar. Det behövde vara något riktigt stort för hela organisationen måste titta åt ett annat håll. Som ett korttrick. Man viftar med ena handen och alla följer den men ingen följer den andra handen. Meyers kände väl till FAILSAFE. Han hade programmerat den själv. Han visste också att den inte behövdes. Om laddningarna gjorde vad de skulle och alla kärnorna förstördes samtidigt som minnesbankarna låg nere fanns ingen återvändo, rekonstruktion av all data skulle vara omöjlig. FAILSAFE skulle inte behövas för det skulle inte finnas någonting kvar att radera.

FAILSAFE var samtidigt något som skulle rucka hela organisationen i grunden. Chamberlain behandlade den som ett domedagsvirus, vilket den också var men rädslan för att någon skulle kunna använda den för sabotage var obefogad. Den risken var obefintlig eftersom det inte räckte med att viruset laddades upp utan dessutom krävdes manuell aktivering av tre personer, Richard, Lydia och han själv. Men Chamberlains överdrivna rädsla gjorde FAILSAFE till den perfekta avledningsmanövern. Det som återstod var bara den lilla detaljen att ordna runt femhundra dödsolyckor runt om i världen. Samtidigt.

Sex år senare hade planen kommit långt men han hade fortfarande problem med att få avledningsmanövern att fungera hundraprocentigt. Tidigt hade det varit klart att han behövde använda någon utomstående för att FAILSAFE på allvar skulle kännas hotad. Han hade prövat med olika typer av människor med vitt skilda egenskaper och personligheter men det resulterade ändå alltid i en för liten sannolikhet att lyckas hela vägen.

Kapitel 27