25

Fredag 21 december 21:07:45

 

När han knackade på dörren kom skotten som väntat. Trots ljuddämparen hade knallarna hörts genom dörren ut i trappuppgången. Justin hade ställt sig bredvid dörren, vilket var det mest uppenbara i världen men han hade inte med en tränad soldat att göra här. När dörren till slut öppnades hade Justin avväpnat mannen, tryckt sig in i lägenheten och stängt dörren efter sig inom två sekunder.

Justin hade överraskat många människor under sina dagar på GS Tech och ännu fler i det militära. Men han hade aldrig varit med om den grundliga urtypen av förskräckelse som mötte honom i ögonen på Randolph Meyers när han såg vem det var. Han skrek rakt ut som om någon hade hoppat fram och skrämt honom.

Justin tog tillfället i akt och drog sin egen pistol.

”Du ser ut som om du har sett ett spöke.” sade han,

”Jag…” ljudet kom ut som en pubertal väsning. Meyers harklade sig. Han rättade till sin slips och slätade ut sin skjorta. När han talade igen lät han obekvämt formell men rösten var i alla fall normal.

”Jag ber om ursäkt för min reaktion. Det är bara synnerligen oväntat…”

”…att träffa en man som man för mindre än två dagar sedan skickat i döden?” fyllde Justin i. Han kunde inte låta bli att le. Det var bara så… just precis oväntat att Randolph med röda mulen skulle vara inblandad i detta. Justin hade inte trott det fullt ut förrän han hört skotten och sett Meyers reaktion alldeles nyss. Nu tyckte han nästan att det var humoristiskt. Förrädaren var en av chefens närmaste män med en social begåvning som var jämförbar med en åkersork. Han var den i filmen som man absolut inte trodde var mördaren, och därför alltid misstänkte var det.

”Det är bara synnerligen oväntat att du hittat mig, är vad jag tänkte säga. Hur kommer det sig att du är här?” fortsatte Meyers med lugn röst utan att på något vis kännas vid att han för några ögonblick sedan hade avfyrat ett handeldvapen genom sin ytterdörr. Något med Meyers röst och hela framtoning var annorlunda. Det var som om han plötsligt utvecklat ett självförtroende. Till och med hållningen hade förändrats. Justin blev plötsligt medveten om att detta var den riktiga Meyers. Den han varit på GS-Tech måste ha varit ett skådespel. Leendet försvann.

”Jag tror att jag börjar ställa frågorna, Randolph” svarade Justin. Han visade med en gest att Meyers skulle gå in i vardagsrummet som satt ihop med köket. I den södra delen av rummet öppnade sig ett burspråk upp men de tjocka gardinerna var fördragna och insynen var noll. Justin pekade på soffan i spräckligt tyg som stod utmed den västra väggen och Meyers satte sig. Själv gick han in och ställde sig bakom köksskänken som separerade köket från resten av rummet. Han stod nästan mitt emot soffan och kunde samtidigt hålla uppsikt över dörren. Att alltid hålla koll på utgången var en gammal vana som var svår att bryta.  Till höger om honom i den norra delen av rummet ledde en hall in till sovrum och toalett men Justin hade blivit försäkrad att ingen annan utöver Meyers befann sig i lägenheten. Ännu.

”Hur hittade du mig?” frågade Meyers.

”Jag har mäktiga vänner.” svarade Justin.

Meyers fnös till svar.”Du är här för att ta livet av mig så mycket har jag förstått, så gör mig en tjänst och förolämpa inte min intelligens under tiden.”

”Jag kommer inte att döda dig.” svarade Justin. ”Lovar.”

”Så varför är du här?” Meyers försökte inte dölja sin förvirring.

”Skojar du? Julhandeln i New York är världsberömd! Och jag hade bara vägarna förbi.”

”Förolämpningar, förolämpningar…”

”Jag var nyfiken.” sade Justin

”På vad då?”

”På hur kort sträckan egentligen är mellan geni och galenskap. På vad har du gjort och varför. På hur det började.” sade Justin.

Meyers började nästan att le åt vad han tolkade som en komplimang där inne någonstans. Han tittade ner i bordet ett ögonblick som för att minnas själv.

”Det är en lång och sorglig historia.”

”Jag har tid.” svarade Justin.

***

Richard Chamberlain hade varit noga med att inte trampa i blodet eller röra någonting när han försiktigt lämnat Cornwalls hus och styrt vidare norrut. Han kände en svag tvekan över vad han höll på med som han genast sköt åt sidan och i den mån han överhuvudtaget erkände känslan, rationaliserade han den med att han behövde äta.

Innan han körde ut på I-95 igen körde han förbi en snabbmatsrestaurang och beställde en kycklingsandwich och en kaffe genom fönstret på sin bil. När han ätit och njöt av kaffet på vägen norrut kände han sig nöjd med att tvekan försvunnit och hatet började flamma upp igen.

***

”I början var det så annorlunda. Vi var idealister och trodde på de godas seger över de onda. Vi var naiva helt enkelt.” berättade Meyers. ”Allting var enkelt på den tiden. Det var vi mot de röda.  Varhelst i världen vi var inblandade i konflikter var det kommunister vi slogs mot. Idag är det egentligen likadant fast alla är terrorister. Och terrorism är mycket svårare att försvara sig mot. Kalla kriget var lätt. Det gick ut på att ingen fick trycka på knappen. Och det fanns bara två knappar i världen. Nu för tiden har varje respektabel terrorcell en alldeles egen knapp i form av allt ifrån massutskick av mjältbrand till kärnvapen.          ”Det borde fått oss att vara mer på vår vakt men istället för att skärpa oss ytterligare började vi koncentrera oss på fel saker. Till slut började det bli viktigare att dryga ut aktieportföljer än att förhindra terrordåd.”

”Pratar du om elfte september?”

”Jag pratar om hycklaren Chamberlain!”

Utbrottet kom så plötsligt att Justin nästan hoppade till. Från lugn och civiliserad till ren vrede på mindre än en sekund. Justin började misstänka hur djupt sprickorna i Meyers gick. Sekunden efteråt var den lugna Meyers tillbaka igen.

”En kväll i februari 1964 jobbade jag och Richard sent tillsammans med en händelsekedja som handlade om en påverkad förare som var på väg att köra ihjäl en framtida senator på K Street i Washington D.C.. Vi var tjugofem sekunder från T-0 när allt faller ihop. Sannolikheterna rasar samman och jag kan plötsligt inte förutse ett dugg i denne unge senators omedelbara framtid. På den tiden var det inte ovanligt att behöva jobba med dåliga sannolikheter. Det mesta gjordes för hand med papper, penna, svett och hålkort. Dessutom hade vi ingen operativ enhet. Vårt sätt att manipulera framtiden i den lilla utsträckning vi gjorde det på den tiden, var att använda telefonen och be om tjänster. Det fungerade i de allra flesta fallen. Men jag…, vi, hade aldrig sett något falla isär i sista stund på det viset förut. Vår senator överlevde inte den kvällen.

”Vi var naturligtvis oroliga över att någon hade manipulerat systemet eller att det hamnat i något felmode vi inte sett tidigare. Den följande veckan  jobbade vi extremt hårt för att hitta en anledning men det skulle visa sig att lösningen kom utifrån. Efter att gått igenom tusentals hålkort och hela säkerhetsloggen för lokalerna kunde vi utesluta att detta var ett internt fel eller sabotage, så vi vände blicken utåt och började leta andra anledningar.

”Övervakningssamhället hade inte kommit så långt på slutet av 60-talet och det var ovanligt med övervakningskameror i affärer, banker eller trafiken. Det fanns alltså inte mycket annat än vittnesmål att gå igenom. På den tiden var vi en legitim, statlig myndighet så det praktiska i att kalla in vittnen och förhöra dem var inte ett problem. Vi fick all hjälp vi begärde av polisen och till och med tillgång till deras förhörsrum.

”Eftersom det skedde strax innan midnatt hade händelsen bara bevittnats av tre personer. Den första var en hemlös man som hade placerat sitt tillfälliga hem trettio meter från olycksplatsen. Han gav ingenting av värde till utredningen dels för att polisen redan konstaterat att han måste ha varit skymd bakom parkerade bilar men framförallt för att det senare kom fram att han sov under händelsen och vaknade av oväsendet när sirenerna närmade sig. Han hade ljugit först och sagt att han sett alltihop. Har du sovit ute i februari någon gång? Jag kan tänka mig att det får ett förhörsrum på polisstationen att likna himlen.”

Justin hade varit med om nätter under sin militära karriär som jämförelsevis med att sova på gatan i Washington D.C. i februari hade varit ett ganska rejält kliv neråt men  det sade han inte.

”Fortsätt.”

”Det andra vittnet var en ung man som var på väg hem från jobbet tillsammans med den avlidne. De hade gått skilda vägar och han hade befunnit sig ca hundra meter från platsen och dessutom haft ryggen mot olyckan.

”Systemet hade indikerat att ett par skulle ha mött dem i porten där de kommit ut från att ha jobbat sent en kväll. Paret skulle ha stannat och frågat om vägen, vilket skulle ha uppehållit vår senator i exakt 4,3 sekunder. Det vi gjorde för att undvika olyckan var att försena paret genom att ringa till restaurangen som låg ett kvarter därifrån när paret precis skulle lämna den efter en underbar middag. Vi uppehöll dem i ungefär två minuter, vilket gjorde att de var nästan tre minuter försenade till platsen. Idén var att senatorn skulle ha hunnit över gatan oskadd innan bilen körde förbi.” Meyers tittade ner i bordet ett ögonblick innan han fortsatte.

”Det vi fick från kollegan var vad som hade hänt minuten innan olyckan, vilket skulle visa sig vara avgörande. De hade som sagt jobbat sent på en advokatfirma i närheten och inget par hade dykt upp ute på gatan. De skiljdes åt vid korsningen 15^th Street och M och kollegan började promenera söderut mot K Street. Han berättade att det hade varit ganska tomt på folk vid den här tiden men att han mötte en mycket attraktiv kvinna som kom ut från en restaurang ca trettio meter från olycksplatsen. En man kom springande efter henne och ropade något men gav upp efter bara några steg.

”Och där har vi det tredje vittnet. En kvinna i trettioårs-åldern som vår senator uppenbarligen också hade ett gott öga till. Han måste ha stannat till och tittat efter henne i nästan tio sekunder, vilket gjorde att den lilla buffert vi köpt oss genom att uppehålla paret på restaurangen försvann. Han stannade ändå till men av en annan anledning.” Meyers slog ut med händerna som för att säga att resten gick som det gick.

”Hade ni inget folk på plats?”

”Inte på den tiden. Det skulle visa sig att denna händelse var första steget mot att vi skaffade en operativ enhet som invigdes fem år senare.”

”Så vad hade detta med händelserna den senaste veckan att göra?” frågade Justin.

”Var lugn, jag kommer till det.” svarade Meyers irriterat. Justin höll upp en hand för att visa att han skulle fortsätta sin berättelse.

”Det var det tredje vittnet som startade alltihop. Chamberlain och jag gick in i förhörsrummet och det var som att världen stannade upp när jag mötte hennes blick. Richard stammade fram att vi kom från en myndighet som hanterade brottsliga trafikolyckor.

”Hela intervjun var som en dimma för mig och jag fick lyssna igenom bandet flera gånger innan jag kunde koncentrera mig på vad som egentligen sades. Hon hade väntat på sin fästman. Det hade varit deras förlovningsdag och de hade för en gångs skull gått ut för att fira. Förhållandet var på väg utför, hon misstänkte otrohet men hon tvingade sig att försöka lappa ihop saker och ting under en middag på stan. Han hade inte dykt upp och hon hade ringt flera gånger utan att få tag på honom. När hon väntat en timme utan att han dykt upp eller hört av sig hade hon gått och bett om att få låna telefonen en sista gång men då var restaurangens telefonen redan upptagen. Hon hade helt enkelt klätt på sig och lämnat restaurangen fast besluten att förlovningen var bruten. Vår framtida senator var svag för upprörda kvinnor…” Meyers log.

”Du förstår vårt dilemma? Om vi låtit bli att ringa till paret på restaurangen hade de uppehållit honom och han hade blivit överkörd och när vi därför ringde blockerade vi linjen för den andra kvinnan, som därför kunde uppehålla honom tillräckligt länge för att han skulle bli överkörd. Det var tydligt att ett telefonsamtal från oss inte var lösningen i det här fallet men systemet gav oss ingen varning för detta eller i alla fall ingen som vi kunde tyda.

”Systemet var inte perfekt. Det var det faktum vi ställdes inför. Enda sättet att hindra sådana saker var att ha en operativ agent på plats. Det skulle dessutom utöka möjligheterna att påverka händelseförloppet på plats. Fördelarna var oändliga, nackdelen var att organisationen riskerade att bli ohanterligt stor.

”Men tillbaka till det tredje vittnet. Hon hette Lucy och hade flyttat hem till sina föräldrar i Georgetown samma kväll vi intervjuade henne. På den tiden var jag kanske inte det stiligaste hon sett men bra mycket bättre än du kanske kan tro eftersom du bara känt rollen jag mer och mer trätt in i på sistone.

”Jag frågade ut henne på middag där och då, medan Richard var ute hos poliserna och bad om kaffe. Jag tror till och med att det kom med på inspelningen. Hon blev förvånad så klart och tackade rodnande ja. Vi bestämde att träffas redan nästa kväll. Jag tänkte att jag skulle hitta på någon ursäkt att stanna en extra natt på hotellet och Richard skulle få åka tillbaka själv.

”När Richard kom tillbaka med kaffet märkte han direkt att något var annorlunda. Det måste ha varit hur tydligt som helst. För mig kändes det som om luften därinne vibrerade av spänning. Som om man sitter för nära en lägereld och känner hur håret på ens kropp rör sig med värmen som strömmar ut. Men Richard nämnde ingenting och vi  avslutade förhöret. Jag sade till honom att jag hade bokat ett möte nästa dag med en professor i historia på Smithsonian för att bättra på våra bakgrundsfakta från femtiotalet. Det var tydligt att han inte trodde mig men han åkte i alla fall hem efter att ha tittat på mig med trötta ögon en lång stund utan att säga något.

”Nästa kväll träffades Lucy och jag i Georgetown. Hon kände till en liten restaurang där som hade gott kaffe. Vi åt och pratade och plötsligt hade hela kvällen gått och restaurangen fick slänga ut oss för att de ville stänga. Allting stämde på ett sätt som nästan gör en religiös, vet du vad jag menar?”

Justin sade ingenting utan stod och tittade på när Meyers leende dog ut. När han började prata igen hade hans ansiktsuttryck gått från att vara det lyckligaste Justin någonsin sett honom till att utstråla ett kompakt mörker och hopplöshet.

”Vi skiljdes åt en bit från hennes hem. Hon ville inte att hennes föräldrar skulle se henne vara ute så sent med en ny man så snart efter uppbrottet. Vi hade redan bestämt att hon skulle komma och hälsa på hos mig veckan efter. Jag promenerade som på moln tillbaka till mitt hotell och sov ingenting på hela natten. Nästa morgon knackade två polismän på dörren till mitt hotellrum. Lucys kropp hade hittats trettiotvå kvarter norrut på en bakgata.” Meyers röst var stark och tydlig utan minsta tecken på att brista. Det var rösten hos en man som hade accepterat vad som hade hänt och fått sin hämnd. Nöjd men inte glad. ”Hon hade våldtagits flera gånger, troligen av olika män som slagit henne till en blodig massa, skurit av henne brösten och till sist verkade det som om de hade urinerat på henne och lämnat henne att dö i gränden.

”Jag var inte misstänkt. Två olika vittnen som hade sett oss säga adjö hade strax efteråt sett hur en bil kört upp bredvid henne och två män som hoppat ut och tvingat henne in i bilen. De hade ringt polisen men det  hade varit försent.

”Trots de avskyvärda skadorna hade identifieringen av hennes kropp gått snabbt eftersom hennes väska med hennes plånbok fanns kvar på platsen. Den var det ingen som hade rört och inte pengarna i den heller. Jag tänkte mycket på den där plånboken efteråt och varför de inte hade varit intresserade av den.

”När jag kom tillbaka till FATEs kontor gick jag direkt till Richards kontor. Hans ansikte var helt uttryckslöst under tiden jag berättade vad som hade hänt. När jag var klar gick han bort till sitt barskåp och hällde upp en whiskey och gav mig den med orden: ‘Det hade ändå inte fungerat’. Hans tanke var nog att det skulle låta stödjande men det kom ut kallt och helt utan empati. När jag tittade på honom såg jag att hans ögon sade samma sak.

”Jag letade i alla loggar, pärm efter pärm av utskrifter, alla programkörningar efter bevis på att Richard hade manipulerat fram händelseförloppet den där kvällen men jag hittade aldrig någonting. Till slut frågade jag honom rakt ut: ‘Hade du någonting med Lucys död att göra?’ ‘-Nej’, svarade han och gick därifrån. Efter det var det inte mycket jag kunde göra. Jag funderade allvarligt på att sluta och bara försvinna, inte jobba för FATE längre. Men jag visste att det inte var möjligt. De skulle aldrig låta mig gå levande. Jag visste för mycket. Dessutom ville jag nog inte helt och hållet heller om jag skall vara ärlig. Vi stod inför en spännande tid med expansion och organiseringen av en helt ny operativ avdelning. Det var en alltför dramatisk period att lämna skeppet helt enkelt och jag bestämde mig för att gå vidare.

”Några år senare hade vi gjort upp ramverket för en operativ avdelning och vi behövde rekrytera en avdelningschef. Efter att ha letat länge tipsades vi om en mycket duktig ung kvinna på väg att klättra snabbt på karriärstegen i Pentagon. Tyvärr missade hon sin nästa befordran eftersom hennes chef hade övertygats om att hon inte var av det rätta virket genom en serie olyckliga sammanträffanden, till synes helt slumpmässiga naturligtvis. Därför kom vårt erbjudande synnerligen lägligt, vilket alltid var fallet med erbjudanden från FATE.

”Hon gav ett mycket professionellt och kompetent intryck och vi gillade henne direkt. Lydia Cronwell började hos oss den 23 november 1976. Vi jobbade mycket ihop i början eftersom upplägget var sådant att Richard skötte det administrativa på en högre nivå med den ökande personalstyrkan medan jag skötte det dagliga arbetet vilket också innebar att det var min uppgift att sätta in Lydia i hennes nya jobb.

”Vi kom varandra mycket nära och det dröjde inte länge innan vänskapen gick över till något annat. Det var naturligtvis känsligt och vi höll tyst om vår relation för alla, särskilt på arbetet. Självklart visste vi att vi jobbade för en organisation som kunde se allt men det betydde inte att någon skulle upptäcka det för det. Någon var tvungen att analysera händelser där vi var inblandade för att se en sådan detalj.

”Hon stod ut i början men efter ungefär ett år började hon visa tecken på att situationen var ohållbar. Hon, och jag med skall jag erkänna, började slarva med vår hemlighet. Till slut, en eftermiddag, rämnade alltsammans under ett vanligt avstämningsmöte på Richards kontor. Först avhandlade vi den vanliga driften och olika problem som dykt upp under dagen, sedan när mötet egentligen var slut berättade han att han visste om vår affär och om den inte upphörde skulle han personligen hänga ut oss som förrädare och inte bara avsluta våra karriärer utan också se till att vi fick spendera resten av våra liv i fängelse.

”Jag kommer ihåg hur vi satt kvar på hans kontor länge och tittade på varandra medan Richard gick ut och pratade med sin sekreterare. Man kunde se de klassiska stadierna av förnekelse, ilska och till slut likgiltighet i hennes blick.” Meyers hade satt sig tillbaka i soffan och berättade med en röst som gränsade till apati.

”Det värsta var att jag inte helt och hållet trodde att han menade allvar. Under de korta ögonblicken hann jag flera gånger tänka att detta bara var ett bisarrt skämt och att Richard skulle komma in och skratta åt oss men Lydia bara reste sig och gick. Det verkade nästan som om hon höll med Richard. Jag tror att hon skämdes dels för att vi hade blivit påkomna med händerna i syltburken men mest för att hon som höll en så hög professionell nivå tillät sig hamna i situationen över huvud taget. Jag stannade kvar på kontoret för att prata med Richard innan jag gick men det fanns ingenting att diskutera. Antingen avslutade vi vårt förhållande direkt eller så skulle vi få lida för det under resten av våra liv.  Han var gravallvarlig. Jag skrattade till för att jag tyckte det hela var absurt men han rörde inte en min. Till slut gick jag bara därifrån.

”Lydia och jag pratade igenom situationen samma kväll och precis som jag kände på Richards kontor tyckte hon att vi skulle avsluta förhållandet. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att vara smutsig och att det faktiskt var vi som hade gjort fel. Richard värnade bara om FATE och det var dåligt för FATE om våra omdömen påverkades på grund av vår relation.”

”Det var en tuff tid för mig efter det. Jag kröp in i mitt skal och fokuserade på arbetet med att förbättra systemet under en period på flera år. Detta var i samband med att FATE ifrågasattes av senaten och vi var tvungna att flytta hela organisationen till hemlig ort. GS-Technologies föddes.

”Sent en kväll tio år senare såg jag dem tillsammans på parkeringen och genast visste jag att de inte bara var vänner. Jag kommer ihåg hur jag steg in i min bil, körde hem  och slog sönder halva lägenheten.”

”Så chefen stal din flickvän, förskräckligt, stackars dig, kom till den jävla saken någon gång om du inte vill få en kula i huvudet.” sade Justin

”Det är ju för fan saken! Allt det här började med den där jävla hycklaren!” Meyers röst sprack vid slutet av meningen. När Randolph Meyers hade gråtit stilla en stund fortsatte han.

”Det som var droppen, det som fick mig att sätta igång allt var en solig torsdag i april.” Han hade fortfarande gråten i halsen och rösten var djupare än förut. ”Det var vid Pine Street.  Klockan var ungefär sex på eftermiddagen när livet ryktes bort under hennes fötter.”

Kapitel 26