24

Fredag 21 december 20:19:34

 

Philadelphia i december är kallt och rått men invånarna kan i alla fall trösta sig med att det är bättre än i januari. Vinden plockade upp fukt från Delawarefloden och ven sedan längs med gatorna för att tränga igenom täckjackor och stickade tröjor på de som kämpade i julhandeln.

Cronwell bodde i ett alldeles för stort hus strax väster om Philadelphia. Det hade varit lagom när hon haft en familj inneboende. När mannen i familjen dog i cancer för femton år sedan hade kvinnan och barnen flyttat ut och Cronwell hade hela huset för sig själv. Jobbet tog mycket av hennes tid och det hade aldrig blivit läge att leta nytt boende. Varje kväll, eller de kvällar hon hann hem över huvudtaget, fick hon dåligt samvete för hur hon låtit huset och trädgården förfalla. Det växte murgröna överallt och det man kunde se av färgen hade flagnat.

Idag var första dagen hon var hemma medan det var dagsljus på flera år. Hon hade fått ett systemmeddelande vid halvfyratiden igår som sade att hon skulle åka hem och stanna där i några dagar. Hon hade blivit förvånad såklart särskilt eftersom meddelandet hade A1-status, vilket betydde att ingen del av innehållet fick föras vidare till någon annan. Det betydde att hon bara skulle gå utan att nämna det för någon och det hade hon gjort. Hon var tacksam för att ingen hade stött på henne och frågat vad hon höll på med när hon gick förbi receptionen.

Hon satt utomhus på verandan insvept i filtar och drack ett glas vin när bilen rullade upp på garageuppfarten. Hon ställde ner glaset och stod upp. Det var enkelt att känna igen bilen som GS-Tech men det var omöjligt att se vem som körde. Föraren stängde av motorn men steg inte ur bilen, vilket hon tyckte var konstigt. Hon började gå mot bilen när dörren plötsligt öppnades och Richard steg ur.

Cronwell tyckte han såg sorgsen ut i sin trenchcoat.

”Hej Richard. Är det över?”

”Kan vi gå in?” frågade han och tittade sig omkring.

De gick in i köket. Cronwell bad honom sitta ner och började plocka fram vinflaskan och två glas.

”Vad menade du där ute?” frågade Richard. ”När du frågade om det var över?”

Richard ville inte tro att hon hade med detta att göra men det kunde inte vara på något annat sätt. Han hade vridit och vänt på fakta hela vägen hit. Men när han kom fram blev han överraskad över att hon inte verkade reagera. Han hade tänkt knacka på dörren och avsluta det han kommit hit för direkt när hon öppnade men planen ändrades när hon redan var utomhus. När hon dessutom inte blev rädd när han steg ut ur bilen blev han nyfiken. Antingen var hon en bättre skådespelerska än vad han trodde eller så var hon oskyldig. Han ville veta vilket.

”Ja, är övningen över?” frågade hon vänd mot diskbänken.

”Vilken övning menar du Cronwell?”

Hon stelnade till. Det var första gången han använde hennes efternamn på flera år.

Richard såg hur hon reagerade. Oscarsnomineringen kanske slinker iväg trots allt, tänkte han och drog tyst sin pistol under bordet.

”Det var inget… jag…” hon visste inte vad hon skulle säga. Hade hon sagt för mycket. Hade hon satt igång händelser som inte skulle ske. Ingen skulle få reda på varför hon gick hem. Gäller det VD:n också? tänkte hon.

När hon vände sig om tryckte Richard av.

Hon träffades i magen och hoppade till som om någon skrämt henne.

”Hur kunde du!?” skrek Richard ”Jag litade på dig. Hur fan kunde du?”

Han tryckte av igen och igen tills hennes ben gav efter och hon sjönk ihop. Han stod och tittade på när hennes liv rann ut på köksgolvet.

***

Justin hade inga problem att hitta på Manhattan. Allting uppbyggt i ett snyggt rutmönster och baserat på nummer. Han svängde norrut på 10^th Avenue tills den bytte namn till Amsterdam, sedan svängde han in höger på 74th-Street och hittade den enda lediga parkeringsplatsen längs gatan och gick sedan tillbaka till adressen han letade efter.

Det var en modern port men så fort man gick in tittade det rustika fram och en lukt, som om luften i byggnaden stått stilla sedan Columbus landsteg, mötte en. Justin gissade att de som bodde här var gamla och inte gick ut så ofta. Han fortsatte igenom den lilla hallen med brevlådor till trapporna och hissen som hade separat järngrind man var tvungen att vika undan först. Det var ett lågt hus, bara åtta våningar högt och han skulle högst upp. Hissen startade inte förrän han tvingat igen grinden hårt en extra gång. När den väl startade var det mycket väsen för lite fart. Det tog nästan en halv minut att åka upp till åttonde våningen.

***

Richard fortsatte norrut på I-95. Ilskan hade inte försvunnit. Om något hade den vuxit ännu starkare. Han hade just mördat… nej, det var fel ord, han fick inte tillåta sig att tänka i de banorna. Han hade inte mördat, han hade straffat, varit tvingad till att straffa, två av hans bästa medarbetare. Det var de som var mördarna. De hade sprängt hela skiten. Han visste inte hur många som dött i explosionerna men det måste varit många. Han hade försökt att få tag på chefer och anställda på de andra anläggningarna och de medarbetare utomlands vars nummer han hade i sitt telefonminne. Ingen hade svarat. Och vad som oroade honom ännu mer var att ingen hade försökt ringa honom. Det fanns bara en slutsats; GS-Technologies hade utplånats från kartan. Hela kartan.

Det bubblade i honom när han tänkte på det. Han kunde inte låta bli att skrika rakt ut vid flera tillfällen på vägen mot New York.

Kapitel 25