23

Fredag 21 december 17:23:11

 

Justin körde norrut på I-95. Allting hade gått snabbt i Sverige. Efter skottlossningen hade han själv ringt ambulans men inte väntat tills den dök upp. Däremot hade han fått något av Kajsa innan han åkte. Hon hade plötsligt rest sig från sin döda mors sida och gått ut ur huset. När hon kommit tillbaka bar hon på ett kuvert från Java Joe’s, 57 E. Baltimore St., Baltimore, MD med ett USB-minne i.

”Vet du vad fan är det här för något?” hade han frågat henne.

”Nej. Men det är viktigt nog att begå mord för. Se till att de får betala.” hade hon svarat och gett honom den.

Hon hade inte tittat på honom igen efter det och han smög ut efter en liten stund.

Justin hade kört till Landvetter på mindre än en timme. Han hade köpt en flygbiljett till Köpenhamn samma kväll och vidare till Newark dagen efter. Efter säkerhetskontrollen hade han satt sig i baren i avgångshallen för att tänka. Det fanns mycket att fundera över. Han hade fortfarande inte kunnat kontakta någon på [GS-Tech]. Inte någon av de tjugosju hubbarna hade svarat. Sedan var det operationen i Ljungskile som inte kunde beskrivas på något annat sätt än ett totalt misslyckande. Det var den första operationen på flera årtionden som gått helt åt helvete. En ny och inte alls välkommen erfarenhet för Justin. Kombinationen av att ingen svarade och att allt gått åt helvete hade lett honom till den troliga slutsatsen att systemet var mer eller mindre permanent nere. I hans ficka låg USB-minnet och han hade börjat fundera på vad som kunde finnas på det.

Han hade druckit upp ölen och spontanköpt en liten laptop i den lilla elektronikbutiken. Det hade bara funnits ett val om man ville ha en med USB-port. Han hade betalat och gått och satt sig vid ett eluttag och börjat ladda batteriet.

Det tog en stund att starta datorn. Han hade fått hoppa över en massa konfigurerings frågor. När operativsystemet verkat ha laddad klart satte han i USB-minnet.

Först hade ingenting hänt, sedan hade det kommit upp ett litet fönster i nedre högra hörnet av skärmen där det stod att drivrutinerna installerades. Efter ett tag hade ett annat, större fönster öppnats. Det hade svart bakgrund och med vit text stod:

 

*** WALT <ker A6TR35>-smp, version 7.4, build 671 ***

Inget nätverk hittades…

 

Vilket inte var så konstigt eftersom Justin inte hade kopplat upp sig mot något nätverk.

 

** Vektoropt. kal. stack 6728.7.4.082312.cal **

 

En märklig fråga hade dykt upp på skärmen.

 

Har världen gått under? (J/N) >

 

Justin hade tryckt på N. Så vitt han visste hade inte världen gått under ännu.

 

Bra.

 

En ny fråga dök upp.

 

Ligger USA och Ryssland i krig? (J/N) >

Nej.

 

Har norra Sudan förklarat sig självständigt? (J/N) >

 

Nej.

 

Har Frankrike annekterat Belgien? (J/N) >

 

Nej igen.

Efter 26 liknande ja eller nej frågor började det bli svårare. Frågorna var av en mer detaljerad nivå. Men här fick han hjälp av ett nytt ”vet inte” alternativ.

 

Är Tom Cruise gift för tillfället? (J/N/Vet ej) >

 

Äger en Cho Li Zhang HaiLang Ltd. (J/N/Vet ej) >

 

Han hade fått pausa medan han bordade flygplanet. Han hade köpt med sig så många dagstidningar som möjligt på engelska, spanska, persiska, franska och tyska, de språk han behärskade hjälpligt. Han hade besvarat ytterligare 836 frågor under flygningen. Ungefär hälften av dem hade han hittat svaret på i någon av tidningarna. Ungefär 150 stycken kunde han redan svaret på, resten hade han fått besvara med vet ej.

Efter den sista frågan hade fönstret med frågor försvunnit och ett nytt program startat. Han hade känt igen det. Skärmen på laptopen hade liknat skärmen på hans mobiltelefon när han var uppkopplad mot systemet. Några saker hade skiljt sig, bakgrundsfärgerna gick mer åt det sandbeiga hållet istället för stålgrått, det fanns en knapp som det stod OPERATION på och en varning i ena hörnet där det stod med röd text mot vit bakgrund:

 

Systemet körs i reducerad kapacitet. Nätverk krävs för ökad noggrannhet.

 

Justin hade klickat på OPERATION-knappen. Han hade en plan.

När han landat i Newark var allt klart och han hade lagt planen med de flesta variationerna på minnet. Det skulle bli hans sista jobb för GS-Tech.          Nu rullade han sakta ner genom den långa högersvängen i bilkön till Lincoln Tunnel mot Manhattan. Det var inte bråttom, han hade gott om tid.

***

Richard hade också en plan. För första gången på över trettio år skulle han begå brott utan att säkert veta att han skulle komma undan. Sedan explosionen hade skadan i armen och jacket i pannan blivit bättre men hatet för dem som förrått honom hade bara växt starkare.

Han hade åkt hem direkt efter explosionen. Han bodde i ett gammalt hus från 1920-talet. Det var högt till tak och murrigt och mörkt eftersom han alltid hade alla persienner nerdragna. När han hade lagt om pannan och armen någorlunda gick han av och an i huset i flera timmar. Det hade varit en avskyvärd känsla att inte veta den rätta vägen, vad och hur han skulle göra. Han vände ut och in på situationen tills han var för trött för att tänka och somnade i en fåtölj.

När han vaknat hade han duschat och bytt kläder, sedan hade han gått in i sitt arbetsrum och plockat fram information om sina tre närmaste kollegor på GS Technologies. Han började samla på sig informationen redan innan han tog över rodret på företaget. Han hade allt i ett gammalt arkivskåp i hörnet. Allt var i pappersform. Betyg, anställningskontrakt, kopior på alla handlingar han lyckats komma över. Alla som hade en central roll i någon form fanns med; chefer, agenter, och analytiker. När han hade hittat dokumenten han letat efter hade han mejslat ut sin plan. Han hade satt sig i bilen och kört till den första adressen. Nu satt han i en mörk lägenhet och väntade.

Ryan hade inte en chans. Kulan skar genom hans skallben och gjorde mos av hans hjärna innan han ens hann reagera.

Ryan bodde i ett typiskt lägenhetskomplex utanför Baltimore. Richard hade knackat på, sedan sparkat in dörren när ingen öppnade. Han hade stängt efter sig och satt sig i mörkret och väntat. Han hade tänkt igenom vad han skulle säga flera gånger men när Ryan äntligen kom hem hittade han inte orden. Han bara stirrade på Ryan ett kort ögonblick när dörren försiktigt sköts upp. Sedan tog hatet överhanden och Richard höjde pistolen och tryckte av utan att säga ett ord.

Ryan hade varit och handlat. Ett paket med apelsinjuice hade glidit ur påsen och låg på den blodiga heltäckningsmattan i hallen. Richard avlossade tre skott till i Ryan när han klev över kroppen och gick till bilen.

Kapitel 24