22
Torsdag 20 december 10:46:24
Richard for upp ur sin kontorsstol. Han hade ringt till alla i kärngruppen för att verifiera sina misstankar. Ingen hade svarat, varken Meyers, Ryan eller Cronwell. Detta faktum var all verifikation han behövde och kunde bara betyda en sak.
Förvåningen han känt förut när han insåg hur det hängde ihop hade övergått i vrede och han ryckte ner sin rock från kroken vid dörren och lämnade kontoret, gick förbi bilpoolen för att hämta nycklar och gick snabbt ut till parkeringen. Han ville inte ta en chaufför i anspråk för den här speciella utflykten och gick istället mot de anonyma poolbilarna som disponerades av operatörerna. Han satte sig i en svart sedan och sladdade ut på vägen.
När han kört i mindre än trettio sekunder såg han ett bländande ljus i backspegeln. Ögonblicket efteråt kände han hur marken och bilen började skaka. Hans första tanke var att det var en jordbävning men han insåg snabbt vad som hänt. Dånet var öronbedövande, han kände hur han pressades mot ryggstödet och körde av vägen och genom staketet ut på kornas äng. Det var över lika snabbt som det börjat men han hörde hur jord och småsten smattrade på taket i över tio sekunder efter att han hade fått stopp på bilen. Richard kände en skarp smärta som strömmade genom hans vänstra arm när han öppnade bildörren och steg ur och han hade ont i högra knät.
Där GS-Technologies tidigare legat fanns bara en stor mörk rökpelare som täckte himlen. Papper dalade sakta ner som konfetti. Han började gå och sedan springa tillbaka. Runt omkring honom på marken låg brinnande delar av byggnaden. När röken skingrades insåg han att det inte skulle vara lönt att leta efter överlevande. Han sjönk ner på knä och tittade på den stora grop som nu fanns på den plats hans liv hade varit centrerat de senaste tjugo åren och han kände sig tom.
Uppskattningsvis hade trehundra människor befunnit sig i huset. Han själv skulle ha varit där om det inte hade varit för det han hittade i loggen. Richard kände hur vreden växte i honom. Tomheten han hade känt för bara några sekunder sedan förbyttes mot blint hat. Han skrek rakt ut medan han sprang tillbaka till bilen.
***
Tjugosju platser på jorden hade förintats samtidigt. Geologiska mätstationer och militära övervakningssystem registrerade alla explosioner men i samtliga fall led systemen av datakorruption eller förhöjda tröskelvärden för larmnivåerna. Resultatet var att inget av fallen rapporterades vidare och eftersom samtliga platser var ödsligt belägna gick händelserna världen förbi.
Explosionerna dödade totalt 2476 personer. Samtidigt gick ytterligare 6473 personer bort i bilolyckor, bränder, drunkningsolyckor och liknande händelser över hela världen. Det enda dessa personer hade gemensamt var att de alla på ett eller annat sätt var eller hade varit knutna till marinteknikföretaget GS-Technologies, ett bolag som samtidigt upphörde med all verksamhet och avregistrerades.
Några dagar senare flyttades Presidenten flyttats tillbaka till Washington DC och behandlades i Vita Huset. Han försökte ringa sin kontakt på Secret Service som också visste att GS-Technologies inte hade med marinteknik att göra. Han fick det obehagliga beskedet att mannen i fråga omkommit i en bilolycka. Han ville inte ringa Chamberlain direkt utan hellre få bekräftat från oberoende källor att verksamheten avslutats. Han kallade in sin assistent.
”Maggie, kan du be någon på analys ge mig en rapport om företaget GS-Technologies? Jag behöver den snarast.”
Efter några minuter kom Maggie tillbaka.
”Sir, de hittar inget företag som heter GS-Technologies. Det fanns ett bolag men det har lagt ner sin verksamhet.”
”Bra, då verkar allt vara i sin ordning. Tack Maggie.”
Presidenten spenderade en halvtimme med att ringa runt till andra kontakter för att få verifierat bortom allt tvivel att GS-Technologies var utraderat som företag. Till sist kallade han upp satellitbilder över de platser han visste var noder i systemet. På samtliga bilder gapade en stor krater där byggnaderna stått.
***
De satt runt köksbordet alla fyra, Ingrid, Torvinn, Nick och Kajsa. Som om Kajsa hade tagit med Nick hem på middag för första gången, förutom att ingen pratade, att de inte åt någonting, att Torvinn var blåslagen och att tre män i rånarluvor och pistoler också befann sig i köket.
Torvinn hade ett mer eller mindre utsmetat, rött band med intorkat blod från näsan och ögonbrynet ner på halsen. Han hade försökt att torka bort det på några ställen men inte fått bort allt. Näsan och kinden hade svullnat upp och börjat färgas blåa. Han hade öppnat dörren nästan en halvtimme tidigare och sett hur tre män steg ur den silvriga Forden som letat sig fram till deras garageuppfart. De hade sett ut som affärsmän klädda i mörka kostymer men han kände direkt att det var någonting som inte stämde med dem. Han kom inte på vad det var förrän det var försent. När de kommit tillräckligt nära hade en av dem tagit fram någonting under sin kavaj och slagit till Torvinn hårt i ansiktet. De andra två hade bara fortsatt förbi honom och tagit tag under hans armar och börjat släpa honom tillbaka in i huset. Trots att han hade ramlat efter slaget och kände sig omtumlad mindes Torvinn att han var imponerad över hur snabbt de rörde sig i sina kostymer. Alla rörelser de gjorde hade varit snabba och genomtänkta. Det såg nästan koreograferat ut när männen släpade in honom i huset, genom hallen och in i köket. När en av dem hävde upp honom på en av stolarna vid det stora ekbordet upptäckte han att de på vägen dit hade tagit på sig svarta rånarluvor med små hål framför ögonen och munnen. Engelska. De hade pratat engelska med varandra. Det var det som inte stämde därute när han hade hälsat och frågat vad de ville. De hade inte sagt ett ord till svar utan bara lett tillbaka mot honom eftersom de inte förstått vad han sade.
Ingrid hade ropat någonting från övervåningen. Herregud, Ingrid! Torvinn hade glömt av henne.
”INGRI…” hade han hunnit ropa innan ett nytt slag hade landat i hans mage och gjort det omöjligt att prata mer. Eller att andas för den delen. Torvinn hade hamnat i en framåtböjd ställning och trott att han skulle kräkas.
Ingrid kom gående ner för trappan som angränsade köket och det stora vardagsrummet på nedervåningen. Trappan var delad i två sektioner, den övre delen vätte mot vardagsrummet och den undre vätte mot köket. Torvinn kunde se mer och mer av henne från stolen där han satt och höll sig för sin mage. Hon hade svarta strumpor och en lång kjol som hon hade köpt av en strandförsäljare när de varit i Spanien för fyra år sedan. Det hade varit en varm dag, Ingrid hade promenerat på stranden hela dagen. Torvinn med sin känsliga norrländska termostat hade tyckt att det blev för varmt efter bara någon timme och hade istället parkerat under en av de många provisoriska barerna med halmtak längs vägen. Varför hade han inte spenderat all tid med henne när han haft chansen, hade han lyckats tänka när hon kom ner den sista biten.
Hon hade först inte verkat förstå vad som pågick när hon såg sin man sitta hukad och blodig på en köksstol. Männen i kostym och rånarluvor hade placerat sig så att de inte syntes från trappan. Två av dem stod i köksdelen med dragna pistoler och den tredje väntade på henne bakom väggen vid trappans fot. Hon hade lagt sitt huvud lite frågande på sned och fortsatt ner för den sista trappsatsen.
Det hade varit det värsta ögonblicket i Torvinns liv att se sin fru sedan trettio år gå rakt i fällan utan att ha en möjlighet att varna henne. Han hade börjat fokusera på bilden från Spanien av en semesterklädd och solbränd Ingrid som kom gående upp från stranden till baren där han satt och väntade. Hennes hår hade fladdrat i vinden och det där finurliga leendet, samma leende som hon hade precis innan hon insåg att Torvinn blödde och såg ut att kvävas. ”Men jösses, vad har hä…” sade hon. Resten dränktes i en enda lång ljudlig inandning eftersom Torvinn plötsligt hade återfått förmågan att andas in.
Ögonblicket efteråt hade Ingrid nått nedersta trappsteget och mannen som gömt sig bakom väggen mot hallen hade grabbat tag i henne. Hon hade skrikit naturligtvis men det hade låtit mer som om hon blivit förvånad än rädd egentligen. Torvinn hade återfått förmågan att tala igen och skrek på väldigt dålig engelska åt mannen att släppa henne. Kalabalik, vanmakt och panik räckte för att beskriva hans inre i det ögonblicket. Han hade känt en ilska han inte visste att han hade inom sig. Sånt här skall inte få hända vanligt folk hade han tänkt när han reste sig och tog några stapplande steg mot sin hustru. Det var nu Ingrids skrik hade ändrat karaktär och istället fått ett uttryck av skräck.
Torvinn hade mindre än en sekund senare befunnit sig på golvet med en fruktansvärd smärta i sitt högra knä. En av männen från köket hade stått över honom och med en lugn och tydlig stämma berättat att han skulle vara lugn. Hur hade han kommit dit så snabbt? Mannen hjälpte honom upp och satte tillbaka honom på stolen. Ingrids skrik hade övergått till tysta snyftningar när den andra mannen satt henne ner på andra sidan bordet mittemot Torvinn.
”Jag vet att ni förstår engelska.” hade mannen som stod kvar i köket och lutade sig mot köksbänken i granit sagt. Hans röst hade varit gällare än de andras och deras kroppsspråk hade tydligt visat att det var han som bestämde. ”Jag vet faktiskt allt om er. Jag vet till exempel att du Torvinn, tycker bättre om röd paprika än grön fastän ni alltid har grön paprika i maten. Jag vet också att du Ingrid alltid somnar på din vänstra sida och om du väcks av att Torvinn snarkar gillar du att ligga titta på honom tills du somnar om.”
Han hade pausat för att låta orden sjunka in. Detta var saker de inte nödvändigtvis visste om varandra ens. Mannen hade sakta gått fram till bordet.
”Jag vet dessutom en hel del om er dotter. Jag vet att hon älskar er. Jag vet också att hon nyligen skickat något till er, ett litet USB-minne. Framförallt vet jag att om ni ger mig det direkt utan bråk kommer kanske er dotter att få träffa sina älskade föräldrar igen.”
Torvinn visste inte vad han hade pratat om. Det hade inte kommit något USB-minne med posten. Han hade tittat på Ingrid och sett hur arg detta uttalande hade gjort henne. Hennes tårar hade lämnat spår på hennes kinder men hon hade slutat att snyfta och liksom Torvinn övergått till att vara arg. Ingrid hade alltid varit stark, på många sätt starkare än han själv.
Hon hade talat sammanbitet med ett tydligt brittiskt uttal.
”Var är Kajsa nu?”
Mannen som verkat märkbart överraskad och lite störd över att hans hot inte verkade ha bitit så hårt som han trott att det skulle, hade svarat surt och med nästan en hel oktav högre röstläge.
”Just nu föreslår jag att ni fokuserar på var USB-minnet är istället!” Han hade sansat sig något innan han hade fortsatt. ”Nå, var är det?”
”Jag säger inte ett ord innan jag vet att Kajsa är ok.” hade Ingrid svarat lika lugnt som förut.
Det var nu mannen hade blivit galen och utdelade slag på slag i ansiktet på Torvinn. Redan efter första eller andra slaget hade Torvinn tappat känseln i ansiktet. Ingrid hade blundat och bitit ihop och skrikit ”Vänta!” efter två slag till men mannen hade inte slutat. Inte förrän den andra mannen, med den mörka, tydliga rösten hade gått fram till honom och gripit tag i hans arm fem slag senare.
”Det räcker nog nu.”
Mannen med den gälla rösten hade tittat länge på sin kollega innan han hade lugnat ner sig och fokuserat på Ingrid igen.
”Nå?”
”Vi vet inte vad du pratar om.”
Mannen med den gälla rösten skulle precis börja slå igen när den dova klangen från ringklockan hade hörts genom huset.
Nu satt de där tillsammans vid det stora köksbordet i ek och tittade på de tre männen i rånarluvor. Torvinn hade vaknat till liv efter att ha varit medvetslös en stund men var klar i huvudet igen. Han hade slutat blöda från näsan och ögonbrynet men han hade svårigheter att andas eftersom näsan och delar av kinden hade börjat svullna upp. Han tittade på Kajsa och var samtidigt glad och totalt jävla livrädd att hon var där. Han undrade vad hon blivit inblandad i.
Kajsa tittade på sin sönderslagna pappa och en känsla av otrolig skuld drabbade henne. Där fanns också det där tvivlet som bubblade alldeles under ytan. Dessa fruktansvärda känslor kontrasterades av hopp. Hon hade nämligen också en känsla av att männen verkade vänta på något som inte gått som planerat. De hade pratat lugnt med varandra. Inga namn hade avslöjats men Kajsa tyckte att hon kände igen åtminstone två av männen. Efter att ha försökt ringa från sina mobiltelefoner flera gånger blev de mer och mer stressade och höjde sina röster. Då var hon säker. Den ena var mannen som kidnappat henne och fört henne till GS-Technologies för elva dagar sedan och den andre var hon säker på var en av männen som kidnappat Nick.
***
Simmons tog upp sin mobiltelefon. Han var osäker på om han tilläts likvidera målen utan att ha kontroll över USB enheten. Justin hade i alla fall övertygat honom att försöka klara ut vad som gällde innan han gjorde något oåterkalleligt.
”Jag får inte tag på honom.”
”Försök igen”
Simmons knappade igen.
”Inget svar alls. Jag kopplas inte ens till växeln.”
”Underligt… försök direkt till växeln.”
”Växeln svarar inte heller”
Justin drog upp sin mobil. Högst upp i det vänstra hörnet av displayen fanns en statusindikator för systemets hälsa. Den användes för att bedöma trovärdigheten när det kom sena kontraorder till exempel. Justin hade aldrig varit med om att den varit mindre än tre-fjärdedelar full. Nu var fältet helt svart, som om systemet inte existerade.
Simmons började tappa humöret. Han drog pistolen och gick fram till bordet. Justin bromsade honom med en hand på axeln.
”Lugn.” sade han.
Simmons gav honom en lång, arg blick, sköt demonstrativt undan handen och fortsatte till bordet.
***
”Var är den?” frågade han och flyttade blicken mellan dem runt bordet.
Ingen svarade eller sade något.
”Var är den!?” skrek han och viftade med pistolen den här gången.
”Simmons, det…” började den som kidnappat Kajsa.
”Håll käften, Justin!” skrek Simmons utan att vända sig om.
”Vad fan har ni gjort?” sade han och tittade på Kajsa och Nick. ”Fattar ni vad ni har gjort!?”
Han riktade pistolen mot Kajsa men tittade på Nick.
”Jag skjuter henne mellan ögonen om du pratar nu. Om inte, skjuter jag henne i magen om tio sekunder. Ditt val.”
Ingrid drog efter andan och ett kvidande ljud kom från henne när hon andades ut igen. Torvinn kände på nytt för att gå och ta tag i mannen men Ingrid lyckades lägga en hand på hans arm, vilket stoppade honom.
”Jag vet inte vad du pratar om.” svarade Nick.
”Ett.” sade Simmons och sänkte pistolmynningen mot Kajsas mage.
”Jag vet inte vad du pratar om säger jag.” sade Nick.
”Två.” sade Simmons.
”Vilka är ni? Vad fan har ni här att göra?” bröt Torvinn in på dålig engelska. Han kunde inte bestämma sig för om han var mest upprörd eller mest rädd. Lika delar av bägge gissade Kajsa när hon tittade på honom.
”Tre.”
”Du vet att jag kommer att riva huvudet av dig och pissa ner i din hals om du gör det här.” sade Nick lugnt.
”Fyra.”
”Simmons?” sade Justin.
”Tyst.” svarade Simmons. ”Fem.”
”Simmons, detta är fel. Jag tänker inte låta dig göra det.” fortsatte han lugnt.
”Nathan…” sade Simmons och den tredje mannen i rånarluva höjde sitt vapen mot Justin.
”Kom igen Simmons, du vet att det inte funkar så här.”
”Sex.”
”Får vi inga order handlar vi inte. Det är ju för fan huvudregeln!”
”Sju.”
Kajsa hade suttit tyst och tittat på hittills. Nu kände hon att det var dags att göra något. Hon ställde sig upp, och Simmons reagerade genom att ta ett steg framåt och greppa pistolen hårdare. Han stod nu alldeles bakom Nicks stolsrygg.
”Åtta.”
”Du vet att det här inte kommer att fungera. Hon kommer inte att tillåta det.” sade Kajsa lugnt och självsäkert. Det var andra gången inom loppet av två veckor som hon befann sig på fel sida om ett laddat vapen i händerna på en galning. Hoppas inte detta skall bli en vana, tänkte hon.
”Hon kommer att gå emellan och det kommer att drabba dig.”
Simmons verkade inte förstå vad hon menade men vad som var riktigt illa var att han heller inte verkade bry sig om att han inte förstod.
”Nio!” skrek Simmons. Han visade inga som helst tecken på att backa ur.
Alla i köket började prata högt i mun på varandra och Kajsas sista försök att få Simmons att förstå att detta inte ens kunde hända försvann i sorlet. Istället blundade hon, tog ett djupt andetag och väntade på den gudomliga intervention hon var så säker på skulle komma. Sedan hände allt väldigt fort.
Nick kastade sig bakåt på stolen och knuffade till Simmons precis innan skottet brann av. Ljudet var massivt, och Kajsa kände hur luften rörde sig vid hennes vänstra arm när kulan passerade bara någon centimeter från henne samtidigt som träflisor från kökshyllan i ek bakom henne träffade hennes hand.
Samtidigt försökte Nathan rikta om sitt vapen mot Nick men han hann inte långt innan Justin tog tag i hans handled. Justin snurrade runt i en smidig rörelse och landade en armbåge i Nathans ansikte. Han kände hur Nathans arm slappnade av när han tappade medvetandet och pistolen föll mot golvet. På vägen ner slog Nathan sin högra tinning i hörnet på en av köksbänkarna i granit. Slaget spräckte hans skalle och dödade honom direkt. En rödbrun, blöt fläck började bildas på rånarluvan.
Under tiden hade Nick kommit på fötter och Simmons nästan återfått sin balans. Han förlorade den igen när Nick slog till honom med en rak höger i ansiktet. Simmons stapplade baklänges men lyckades hålla sig stående. Han riktade pistolen mot Nick i samma ögonblick som Kajsa öppnade ögonen igen. Hon såg Nick förgäves kasta sig mot Simmons och hennes blick fokuserade samtidigt på Simmons högra pekfinger som pressade tillbaka avtryckaren på pistolen.
Tvivlen kom rusande tillbaka ut ur dimman där de varit förvisade och de var större än någonsin. Som en kör av gigantiska eldflammiga ansikten skrek de åt henne att detta var inte bra, inte rätt, att ”Hon” var inte din vän! De skrek så högt att det dränkte knallen från pistolen när Simmons tryckte av.
Kulan träffade Nick i bröstet, spräckte bröstbenet vilket ändrade kulbanan en aning neråt. Den slet sönder aortan på vägen genom kroppen och lämnade den genom ryggen. Därefter fortsatte den över köksbordet och träffade Ingrid i halsen. Efter att den rivit av hennes halspulsåder krossade den hennes deltakota, vilket gjorde att hon föll ihop under bordet.
Torvinn kastade sig efter Ingrid. Justin kastade sig mot Simmons som på nytt riktade pistolen mot Kajsa. Justin träffade perfekt och Simmons tappade pistolen innan de båda landade på golvet. Efter en kort brottningsmatch fick Justin sin arm runt Simmons hals och klämde åt så hårt han kunde. Simmons kämpade emot i nästan 30 sekunder innan han istället började sprattla okontrollerat. Justin släppte inte efter förrän han var säker på att han var död. När han tittade upp stirrade han in i mynningen på en pistol.
Kajsa hade ingen bild av hur det var att förlora en gud. Hon hade knappt en bild av hur det var att tro på någonting egentligen. Hon hade varit övertygad om att personen som styrde framtiden hade velat henne väl till dess att pistolkulan ryckte två personer ifrån henne mitt framför hennes ögon. Kajsa såg Nick sjunka ihop framför sig. Det var tydligt att han var svårt skadad men hon såg aldrig kulan lämna hans kropp. När hon sedan hörde hur hennes mamma ramlade ur stolen och Torvinns reaktion förstod hon att deras gud hade övergivit dem.
Hon tog upp Simmons pistol från golvet framför sig och stirrade ned på den enda överlevande av männen som var ansvariga för det som hänt här. Med ett litet tryck med pekfingret skulle han också vara borta.
”Nej…” viskade Justin.
Det skulle vara så lätt, en stadig, mjuk rörelse med högra pekfingret. Kanske skulle det kännas bättre efteråt. Men Kajsa kände ingen vrede. Hon kände tomhet. En enorm tomhet, trötthet och sorg. Det var som att tomheten som fyllde henne också fysiskt tyngde ner hennes arm. Centimeter för centimeter sänkte hon den tills vapnet hängde ner längs hennes ben, släppte sedan helt taget om det och vände tillbaka till bordet. Hon hörde inte ens smällen när det tunga vapnet träffade parketten.
Böcker 