21

Torsdag 20 december 15:24:32

 

Strax norr om det lilla västkustska samhället Ljungskile låg ett ensligt hus längst ut på en klippig udde. Tomten omgavs av havet från tre vädersträck. Söderut ringlade en smal men asfalterad väg försiktigt fram mellan klipporna till huset. När man kom så långt på vägen att man såg takåsen har man kört förbi närmsta grannen för en kvart sedan. Det vittnade till viss del om hur ensligt huset var beläget men var också ett mått på hur kurvig den smala asfalterade vägen dit var. Den hade inte varit asfalterad alls om det inte varit för att kommunen dragit in kommunalt vatten och avlopp via havet till de andra husen längre inåt land.

Som kompensation för att ha ockuperat tomten i åtta månader med grävskopor och containrar som gjorde de små gräsplättarna som fanns insprängda bland klipphällarna till leråkrar, asfalterade de den när de var klara. Fast officiellt var det för att underlätta transporterna till och från bygget.

”Kompensation står inte överst på kommunfullmäktiges agenda precis”, som projektledaren uttryckte det. ”Men jag skall se vad jag kan göra” fortsatte han och svepte det sista av whiskeyn på tomtägarens veranda. I nästa mötesprotokoll stod det att projektledaren gjort bedömningen att det behövdes en ny, asfalterad väg istället för den håliga grusvägen som låg där nu. För byggets skull.

Tomtägaren Torvinn Larsson såg det som en acceptabel förlust av sin finaste whiskey. Han kom från övre norrland men hade tvärtemot alla fördomar sörlänningar hade om folk där uppifrån begåvats med ett lättsamt sätt och pratsamt lynne. I själva verket tyckte han att det var sörlänningarna som var de tystlåtna i det här landet. Det behövde man bara stiga på en buss för att förstå. Knäpptyst. Ingen pratar med varandra. Alla sitter och stirrar rakt fram och gör sitt bästa för att undvika medmänsklig kontakt. Annat var det om man åkte buss i Kiruna. Under en tjugoniominuters bussresa kunde man ofta hinna växla några ord med varenda en på bussen. Dessutom var det inga som helst problem för busschauffören att ta en liten omväg och släppa av dig vid din ytterdörr om du hade bråttom hem eller om vädret var dåligt. Så var det i alla fall förr. Nu kanske Kiruna hade släpats med i den allmänna stressen och var likadant som i söder. Han hade inte varit där på nästan tjugo år.

Men Torvinn ångrade inte att han flyttat söderut. Han hade träffat Ingrid på en av de få resor han gjort till den kungliga huvudstaden. Hon var receptionist på hotellet han bodde när han följt med på ett fackmöte för gruvarbetare på sextiotalet. De hade klickat direkt men det tog ändå flera timmar innan hon sade ja till att följa med ut på en drink. Det var på grund av hennes äldre kollega och chef i receptionen sade hon långt senare. Chefen hade gjort klart att hotellets gäster inte var lovligt byte. Ingrid hade försökt övertala henne i en timme, sedan spenderat en timme till med att säga upp sig och lämna in uniformen när hon märkte att hotellets policy inte kunde rubbas.

Torvinn älskade det hos henne. Trogen sina egna principer och helt orädd att agera när hon tyckte någonting var fel. Hon försökte tona ner sitt handlande med att hon faktiskt bara arbetat extra där och satt väldigt löst ändå men Torvinn visste att hon gjort en tvättäkta uppoffring och chansat på en norrlänning. Så han gjorde samma sak. Chansade på en sörlänning, sade upp sig och flyttade söderut. Det hade visat sig vara en vinstlott.

Det principfasta i Ingrid fanns också i deras enda barn Kajsa. Under hennes uppväxt fick Torvinn ofta medla mellan två starka viljor. På senare år hade situationen förvärrats eftersom de nu oftast höll sams och två starka viljor unisont riktades mot honom. Han hade kapitulerat för länge sedan och ett stort leende spred sig över läpparna när han tänkte på det. För visst stormtrivdes han med situationen. Han var en lycklig man som kunde se tillbaka på ett slitsamt men mycket bra liv.

Just nu stod han på garageuppfarten och såg en silvrig Ford slingra sig fram mot huset. Han gick in för att öppna och säga till Ingrid att sätta på kaffet.

***

Ett lugn spred sig alltid över Kajsa när hon såg sitt föräldrahem. Det var någonting med havet och minnena.

Nick hade börjat köra men de hade bytt på en rastplats utanför Kungsbacka. Båda två var trötta efter flygresan men ingen av dem ville sova. Istället pratade de. De hade pratat om det mesta på vägen och ett tag där efter Hallandsåsen hade det nästan känts som om de var gamla vänner som var ute på bilsemester. Kajsa hade berättat om Sverige och sina föräldrar. Nick hade berättat mer om sin barndom som var fattig men lycklig för det mesta. Under tonåren hade hans värld förvandlats till våldsam och kriminell, för att senare, efter några månader på ungdomsvårdsanstalt i Bronx, förvandlas igen till en lite lagligare tillvaro. De allra flesta på anstalten valde att fördjupa sig i sina kriminella färdigheter men Nick var ett av få exempel på att ungdomar som hamnat snett faktiskt kan skrämmas tillbaka på rätt spår igen.

De hade kommit in på gamla pojkvänner och flickvänner. Kajsa hade tagit upp alla och bit för bit plockat ihop argumenten för att det inte kunde och aldrig skulle hålla mellan henne och en kille i mer än ett par månader i sänder. Hon hade gjort samma sak med allihop. Analyserat alla deras små defekter tills de vuxit sig så stora att de var omöjliga att blunda för. Från den första kärleken som drog henne i håret på skolgården till den senaste i raden som var aningens för intresserad av sport och som envisades med att dra fickorna ut och in, dra ner gylfen och med ett hånskratt fråga om man ville se elefanten. Nya eller gamla vänner spelade ingen roll, alltid den där jävla elefanten.

”Jag tror det är så jag vet när jag träffar den rätte” sade hon. ”När jag börjar gilla defekterna mer med tiden istället för att börja hata dem. Då vet jag att det är rätt.”

När de närmade sig centrala Göteborg och passerade Liseberg hade de suttit tysta ett tag.

”Här till vänster ligger…” hann Kajsa säga innan Nick skrek till.

”Se upp!”

En lastbil som svängde ut från en påfart ungefär fyra bilar framför dem fick sladd och välte. Lastbilschauffören hade i sista stund upptäckt att en löjligt liten personbil befann sig precis i vägen när han skulle byta fil. Han hade panikbromsat, låst upp hjulen och börjat glida på det hala underlaget. När lastbilens bakhjul träffade mitträcket välte den och lade sig tvärs över de bägge norrgående filerna. Kajsa och Nick befann sig sextiotre meter bakom lastbilen och båda hann tänka inte igen mer än tio gånger var innan de fick stopp på sin bil med ungefär tio meter till godo. Två andra bilar hade mindre tur. En sladdade in i underredet på lastbilen och den andra körde in i betongfundamenten som kantade vägen.

En halvtimme senare hade räddningstjänsten fått ut lastbilschauffören och personerna i de två personbilarna, packat in dem i ambulanser och kört iväg dem till sjukhus. Ungefär samtidigt hade polisen spärrat av och dirigerat om trafiken. Lastbilen låg mitt emellan avfarten och påfarten vid Örgrytemotet och polisens provisoriska E6:a gick ner vid avfarten ungefär trettio meter framför lastbilen, runt hela Sankt Sigfrids Plan och tillbaka ut ungefär fyrtio meter bakom lastbilen. Den totala sträckan på 263 meter hade tagit Kajsa och Nick 53 minuter att avverka.

När de väl var tillbaka ute på E6:an 72 meter ifrån stället de varit för ungefär en och en halv timme sedan flöt trafiken på bra igen.

Det var någonting som hade stört Kajsa sedan olyckan och hennes allvarliga ansikte hade till slut fått Nick att fråga vad som var fel.

”Det är ingenting.” svarade hon men hon hade börjat fundera på vad det kunde betyda om det var Hon som skyddat dem som fixade olyckan. Så att vi inte kommer för tidigt, tänkte hon. De gillrar en fälla men för att hinna, för att vi inte skall dyka upp för tidigt, fixar de en olycka. Detta är ett fullt logiskt scenario men… I logikens namn var det också lika stor risk att råka ut för en olycka varje gång man befann sig på vägarna och det behövde inte betyda något att de nästan krockat med två lastbilar på lika många veckor.

Hon hade hjälpt dem ut från GS Tech, vid banken, från sjukhuset och ut ur landet. Varför börja tvivla nu? Det var en underlig känsla att förvränga verkligheten. Kajsa anade självbedrägeriet men kände hur osäkerheten sakta försvann som när man kör in i dimma och kanterna på världen börjar suddas ut. Hennes medvetande tvingade bort alla tvivel och de körde ner i Tingstadstunneln.

***

Richard Chamberlain satt i sitt kontor och tittade på kossor. Han undrade om inte de hade funderat ut allt. Om inte korna, sin korkade uppsyn till trots, egentligen har full koll på vad livet går ut på. De går omkring och äter gräs och pruttar metan medan de tittar in på människan som stressar genom livet och allt som oftast bara ställer till det för sig. Han undrade om inte de tittar på människan med sina stora, sorgsna ögon, för att de gett upp allt hopp om att någonsin kunna förmedla lugn och universell harmoni till detta oförstående och destruktiva släkte.

Verkligheten var i alla fall långt ifrån lugn och universell harmoni. Framför allt Richards verklighet just nu.

Han hade tvingats till att välja mellan dåligt och värre. Dessutom hade han tvingats välja framför ögonen på andra. Andra, som inte delade samma syn på vad som är viktigt, på vad som var bäst för verksamheten. Han hade sett det i ögonen på Cronwell och Meyers, till och med Ryan hade det, när han tagit beslutet. Tvivel. Tvivel på att det var moraliskt rätt beslut, på att han visste vad som var bäst för GS Technologies, kanske till och med på att han var vid sina sinnens fulla bruk.

Klart som fan han var det! Det visste han och ju mer han tänkte på saken desto säkrare var han på att det var deras enda chans. Eliminera det direkta hotet. Trampa på det, krossa det medan de hade chansen. Det kan låta tufft att oskyldiga får sätta livet till men det var nödvändigt och det taktiskt riktiga i det här läget. Några oskyldiga skulle få privilegiet, den stora äran, att dö för att rädda resten av mänskligheten. Han hade inga tvivel på att det var detta som måste göras och nu kände han sig nästan arg för att han för bara några ögonblick sedan tittat på kossor och känt sig skyldig inför dem. Magen kändes också bättre. Om en timme, kanske två, skulle allt vara över och han skulle få direktrapporter från Simmons grupp.

Richard skingrade tankarna och lutade sig tillbaka i stolen. Hans tankar vandrade planlöst och hamnade till slut i hans barndom. Den hade på det stora hela varit lycklig tyckte han men han roade sig ibland med att tänka på hur långt bort han hade kommit från den lilla pojken som sprang omkring på fälten i Ohio utan ett enda bekymmer i världen.

En sommar hade familjen varit i Europa och tittat på ruinerna från andra världskriget. Hans far hade tvingat honom. Som trettonåring hade han inte alls sett fram emot att åka till en annan världsdel för att titta på sönderbombade hus men resan hade satt djupa spår hos honom.

Han mindes hur han fascinerats av tanken på hur allt hade kunnat undvikas genom att resa tillbaka i tiden och döda Hitler innan han kom till makten. Tänk om von Stauffenberg och hans gäng haft den möjligheten? Eller ännu värre Hitler? Då hade han haft bättre koll på sina höga officerare, det är ett som är säkert. Kommer man tillräckligt högt upp i vilken hierarki som helst är det ens egna officerare man skall vara räddast för, se bara hur det gick för Ceasar. Chamberlain log åt blotta tanken att de andra skulle gadda ihop sig emot honom.

Nu kom han ihåg att han skulle kolla upp om Meyers hade lagt in ny mjukvara i systemet. Chamberlain hade blivit förvånad tidigare när WALT visat sig ta mer avancerade beslut. Det hade inte förvarnat om att presidenten skulle ringa och beordra att GS Technologies skulle avsluta sin verksamhet, en händelse som definitivt kvalificerade att eskalera till mänsklig analys. Chamberlain hade vid tillfället igår tänkt att det inte hade gått att påverka presidentens beslut, det kändes i alla fall så under telefonsamtalet. Men nu tänkte han att en ännu enklare förklaring var att händelsen överhuvud taget inte hade registrerats. Med tanke på den senaste tidens problem var detta snarare den troligaste förklaringen.

Han började därför med att kontrollera i loggen att händelsen överhuvudtaget registrerats och hur sannolikheterna hade utvecklats. Allting verkade vara i sin ordning. WALT hade registrerat händelsen som 8436F27-4. Precis som Chamberlain känt under samtalet hade presidenten uppenbarligen redan bestämt sig för att stänga ner GS-Technologies redan innan han plockat upp luren. Sannolikheten för något annat resultat var mindre än 0,0034 under samtliga iterationer. Han kontrollerade också att händelsen verkligen inte hade eskalerats. Det kunde ju tänkas att en mänsklig analytiker hade missat det. Han konstaterade nöjt att ingen gjort eftersom systemet inte flaggat för att denna händelse krävde mänsklig översyn.

WALT hade alltså helt enkelt struntat i att belysa en så viktig händelse. I detta fall hade utfallet ändå inte gått att ändra, men det var själva principen som Chamberlain ogillade. Vid vilken sannolikhet går gränsen? Det är överväganden som måste göras innan man implementerar något sådant. Minskad kontroll var inte något som Chamberlain gillade.

Han började med att förgäves försöka ringa Meyers. När han tänkte på saken hade han faktiskt inte sett skymten av honom på ett tag. Han försökte minnas när han såg Meyers senast. Det måste ha varit flera dagar sedan. Han visste heller ingenting om någon planerad resa till de övriga analyscentren. En irrationell tanke och en liten oro över att Meyers inte skulle dyka upp någonsin igen svävade förbi honom medan han gick in i de inre rutinerna, programstrukturerna i kärnan som styrde WALTs grundläggande beteenden. Chamberlain var ingen Meyers, det visste han men han hade en gång varit med och byggt upp systemet och han var ganska säker på att han skulle känna igen en sådan algoritm.                             Programstrukturen som utgjorde kärnan i systemet var egentligen inte så stor. Minnesbankarna och beräkningskapaciteten var gigantiska men kärnan, programmen som kontrollerade alltsammans, var förhållandevis överskådliga. Efter att han hade hoppat runt bland olika subrutiner ett tag hittade Chamberlain något han inte förstod. Det verkade som att någon form av sortering skedde innan händelser kategoriserades. Han hade svårt att följa med eftersom koden inte hade kommentarer som förklarade vad den gjorde. Klart var att något slags undantag gjordes om händelsen uppfyllde kriterierna som sattes i en ytterligare subrutin… han hittade den men den gjorde ingenting annat än att spegla resultatet från en annan subrutin. Han hittade den rutinen men den gjorde likadant. Någon hade gjort mycket för att gömma koden. Efter ytterligare tre rutiner som bara skickade resultatet vidare hittade han programmet som faktiskt skapade det.

Det han såg fick honom helt ur balans. Han lutade sig så snabbt fram till tangentbordet att han nästan rev ner det på golvet. Efter några knapptryck till var han säker på sin sak men han hade svårt att tro sina ögon. Det fick bara inte vara sant. Sabotören. Han förstod nu vem det var men var han ensam? Det fanns ingenting här som pekade ut någon annan. Samtidigt var en sådan här sak i stort sätt omöjlig att genomföra utan hjälp från minst en person till. Chamberlain hade en ganska klar idé om vem den personen i så fall måste vara. Efter ytterligare några knapptryck på tangenterna visste han vad han skulle göra. Den här gången skulle Caesar vinna.

***

Resten av resan hade varit tyst. När de svängde av E6:an hade Kajsa sett tre rådjur som stod och tittade på bilen i den mörka decembereftermiddagen. De hade bara stått där och tittat. De hade inte sprungit iväg som var brukligt för sådana djur när bilar kom inom tio meters avstånd. Eller som de ännu oftare verkade göra, skutta ut i vägen mot en säker död. Självmordsbenägna rackare. Men inte de här tre. Kajsa hade fått en konstig känsla av att rådjuren visste vilka de var och vart de var på väg. Som om universum kände att någonting var på gång, någonting stort, och att spänningarna rumtiden på något sätt vibrerade i rådjuren. Ytterligare tvivel hotade att bubbla upp i Kajsa men åter igen förpassades de tillbaka in i  dimman.

De körde den sista biten på den asfalterade vägen fram till huset.

”Konstigt…” muttrade Kajsa.

”Vad?”

”Pappas bil står på garageuppfarten.”

”Trodde du inte att han skulle vara hemma?”

”Nej…, eller jo men det är inte det. Han ställer den alltid i garaget. Nu står både hans och mammas bil ute.

De parkerade på den lilla vändplan Kajsas pappa hade anlagt för vilsna bilförare som trott att den här fina, asfalterade vägen måste vara den som leder tillbaka till motorvägen. Kajsa steg ur bilen och kände ett lugn fylla henne. Hon hade alltid föreställt sig hur lugnet brukade gå in i porerna i ansiktet, virvlade ner i magen och sedan pirra tillbaka upp i huvudet för att blåsa bort alla jobbiga tankar. Det hade det alltid gjort när hon kom dit, hon hade gjort rätt i att inte tvivla. Hon kände det ända in i märgen.

Ringklockans ljud smekte sig fram genom huset. Ingrid hade först beställt en som lät som en kontorstelefon men Torvinn hade satt ner foten och beställt ”en som inte väcker släkten som ligger begravda i Kiruna”. Numera förmedlades gästernas ankomster istället med en specialbeställd, behagligt dov klang.

Ingrid öppnade och Kajsa insåg direkt att någonting inte var som det skulle.

”Mamma, vad är det?”

”Jag… Spring, spring tillb…”

Ingrid slets bort från dörren och de stirrade istället in i den farliga änden av en pistol.

Kapitel 22