2.

Måndag den 10 december 15:52:19

 

Kajsa Larsson hade nästan glömt bort att hon hette Kajsa. Det var redan på flygplatsen, när hon inte fick sitt bagage som hon bestämt sig för att det inte skulle fungera med Kajsa. Hon var tvungen att säga det fyra gånger innan den unga tjejen bakom disken kunde uppbringa ett tveksamt Caaiisha. ”Du kan kalla mig Katie.”, slapp det ur henne och hon hade uteslutande använt det namnet i nästan två år. De enda som kallade henne Kajsa fortfarande var hennes föräldrar och vännerna i Sverige och dem hade hon bara kontakt med månadsvis nu. Därför tyckte hon att det såg konstigt ut när brevet från den lokala videoaffären var adresserat till en ”Kajsa Larsson”.

Hon hade sakta men säkert blivit amerikanska. Man hörde inte längre någon brytning när hon pratade och hon tänkte inte så mycket på var hon kom ifrån. Klädstil och manér hade också anpassats fastän hon hatade att erkänna det. I början när hon kom hit ville hon gärna ge intrycket av att hon inte var så medveten om sin klädstil. Konsten att matcha exakt rätt luvtröja med exakt rätt baggybyxa för att ge det där avslappnade, ”jag har inte tänkt på vad jag har på mig” intrycket hade hon varit expert på. Men allt eftersom tiden gått hade hennes klädstil förändrats till att bli ”äkta” ogenomtänkt. Hon var inte säker på om det var ålderns eller USAs fel.

 Jag är i alla fall inte fet ännu, tänkte hon ibland och log. Tvärtom var hon ganska smal och något kortare än medelamerikanskan. Hon hade ett axellångt mörkt hår som hon var alldeles för lat för att göra någonting med, annat än att sätta upp det i en slarvig tofs varje morgon.

Kajsa var nästan klar med sin avhandling nu. Det hade inte varit så mycket att tveka kring när hon fått reda på att stipendiet och platsen var hennes om hon ville ha dem. Inte alla blir erbjudna att doktorera på ett av de finare universiteten i östra USA. Får man en sådan chans tackar man inte nej. Särskilt inte om man brinner för fysik och ens blivande handledare vunnit Nobelpriset i det ämnet några år tidigare. Hennes avhandling handlade om ganska specifika detaljer kring hur partiklar reagerade under ganska specifika förutsättningar och det brukade ta ganska mycket energi att förklara detaljerna kring vad hon gjorde och framförallt varför det var intressant. Om någon frågade så jobbade hon med att fundera ut hur världen fungerar. Det fick räcka så.

Det var måndag eftermiddag och Kajsa kom hem strax före fyra. Tidigt för en gångs skull. Hon kände sig plötsligt väldigt trött på jobbet idag. Om hon kunde göra sig av med en sak i sin omgivning skulle det vara Andrew. Andrew var hennes doktorandkollega. Hon delade kontor med honom och två andra. Idag hade han fått besked från tidskriften Science. De skulle publicera hans artikel och Kajsa hade hört om den varje dag i snart sex månader men det hade bara varit intressant de första tre dagarna. Andrew var inte typen som kunde läsa av läget om man säger så. Han saknade grundläggande social kompetens. Alla arbetsplatser har olika typer av människor men hon misstänkte att forskaryrket hyste större bredd mellan ytterligheterna än något annat yrke. Jämför med säljare till exempel. Det finns trevliga säljare och så finns det riktigt trevliga säljare. Det finns inga säljare som inte kan läsa av läget. Som inte förstår att nog är nog och att det börjar krypa under skinnet om man går för långt. Sådana skulle inte få några kunder. Forskaryrket har inte de sociala begränsningarna. Det finns riktigt trevliga och socialt kompetenta forskare och så finns det sådana som Andrew, långt bort, i andra änden av skalan. Kajsa och hennes övriga kollegor hade visat vad som gränsade till övermänskligt tålamod som inte kastat ut honom genom fönstret. Det fanns bättre dagar men så fanns det dagar som den här när det enda som hindrade Andrews fall från fjärde våningen var att gå hem tidigt.

Brevet låg överst i hennes postfack så hon upptäckte det direkt. Hon stannade upp och tittade länge på sitt namn innan hon öppnade kuvertet. Det innehöll en reklamlapp. Hyr tre DVD filmer i en vecka för $9.99 och få en påse popcorn och två liter läsk på köpet. Kajsa tyckte att en filmkväll var precis vad hon behövde för att få bort tankarna på Andrew och på att hon antagligen skulle träffa honom imorgon igen. Hon rös och vände i trapphuset utan att ens gå upp till sin lägenhet.

Kajsa gillade att bo i USA. Det var inte så stor skillnad mot att bo i Sverige egentligen men en sak ogillade hon; att vara tvingad att ta bilen överallt. Hon bodde i en typisk amerikansk förort full med små lägenhetskomplex byggda kring varsin stor parkering och varsin swimmingpool. Några rader av tjocka mörkgröna granar var planterade kring lägenhetslängorna för att dölja vägarna som penetrerade hela området. Det låg ett litet handelstorg med en gigantisk mataffär, en spritaffär, tre restauranger och en videoaffär ungefär en kilometer därifrån men det var omöjligt att ta sig dit till fots. Trottoaren tog slut hundra meter från Kajsas lägenhet och det fanns ingenting som liknade övergångsställen någonstans på de hårt trafikerade vägarna.

Hon satte sig i sin begagnade röda Saab igen och svängde ut från parkeringen. Hon hann inte ens lyssna på en halv låt på radion innan hon var framme. En positiv sak med att hela landet var byggt kring bilen var att det i alla fall var lätt att parkera på sådana här ställen. Man fick nästan plats med två bilar i varje parkeringsficka och det fanns alltid en ledig plats. När hon steg ur bilen fick hon syn på en gul papperslapp bredvid sin sko. Kajsa hade inte för vana att plocka upp saker från marken men detta såg inte ut som ett vanligt kvitto. Det var en skraplott. Den såg torr och ny ut fastän marken var täckt av ett tunt lager med snö. Som om den precis hade tappats där men hon kände inte igen att den skulle ha trillat ur hennes bil och parkeringen låg nästan helt öde. Hon plockade upp den och gick mot videobutiken.

När hon steg in höll hon på att få hjärtattack. Sirener började tjuta och små fyrverkerier smällde av. De få kunder som fanns i videobutiken vände sig mot dörren. En butiksanställd kom leende mot henne med ett knippe ballonger i handen. Bredvid henne en kostymklädd butiksägare med ett ännu större leende och utsträckt hand för att hälsa.

”Gratulerar! Ni är den miljonte kunden som går in i vår affär!” sade han med sitt bästa försäljarleende. Kajsa hade plötsligt ett knippe färgglada ballonger med butikens logo i handen. Hon fick ett litet plastkort i andra handen. ”Med detta kort kan du hyra film här gratis i resten av ditt liv!” Plötsligt hade hon ägarens arm kring sin axel och en fotograf bad henne att hålla upp kortet och le. Det blixtrade till och en kort, väldigt utspridd applåd följde. Festen var slut lika snabbt som den började. När Kajsa kommit över chocken kände hon sig lite dum med ballongerna i handen. Hon valde snabbt ut tre filmer och tackade så mycket igen när hon gick.

Det blev tre romantiska komedier. De hade antagligen samma handling, samma slut, en hel del samma skämt till och med men olika titlar och olika skådespelare. Ett fyra och en halv timmes sliskmaraton. Med lite hämtmat, popcorn och cola skulle det skölja ut Andrew ur hennes system helt och hållet. Hon släppte ballongerna till himmelen så fort hon kommit utanför dörren.

När hon gick mot kinarestaurangen kom hon ihåg skraplotten i fickan. Den var antagligen inköpt i den stora mataffären bredvid. Kajsa styrde om stegen mot mataffären istället. Hon kände att det tog emot att skrapa den innan hon i alla fall försökt hitta den rättmätiga ägaren. Hon frågade i en kassa om någon hade kommit in och frågat efter en skraplott men fick till svar att den typen av lotter inte såldes där. Det fick räcka med ridderligheten, nu har jag i alla fall försökt, tänkte hon och började skrapa lotten. Vinsten var en ny, likadan lott, som ju inte fanns i affären.

”Ok” sade hon för sig själv och slängde lotten i en papperskorg. ”Då får jag väl köpa en ny lott.” De hade en sort för fem dollar och en sort för tre. Lika bra att spela stort.

Hon väntade tills hon handlat med sig mat och lagt in den i bilen innan hon lutade sig mot bilen och tog fram lotten. Hon skrapade fram en liten glad kanin i den första rutan. Det hade börjat snöa. Stora flingor dalade tyst ner och fyllde igen de mörka spåren efter bilarna på parkeringen. Tre likadana kaniner någonstans i de nio rutorna skulle ge henne hundratusen dollar. Nästa tre rutor innehöll arga kalkoner. En svart bil rullade in och parkerade lite längre bort. I den femte rutan var kaninen tillbaka. Nästa var en arg kalkon. En man i svarta kläder steg ur bilen och hans bildörr stängdes med en dov duns i snöfallet. Bara sista raden kvar. Det började med ytterligare en kalkon med humörproblem. Sedan en till. Kajsa kände på sig att den sista inte skulle vara en kanin när hon började skrapa.

”Den sista är en kanin.” sade mannen som gått fram till hennes bil utan att hon märkt det. Hon tittade ner på lotten och såg två framskrapade öron. Mannen lade plötsligt handen på hennes axel. Hon kände ett litet stick och ryckte till. Sedan svartnade det för hennes ögon och hon sjönk ihop bredvid bilen.

Kapitel 3