19
Onsdag 19 december 15:06:23
Simmons brukade hata att flyga. Det var någonting med den slutgiltiga vetskapen om att man kommer dö som skrämde honom. Kör man av vägen i hundrafyrtio är det i princip ridå direkt. Tappar planet ena vingen har man kanske en hel minut av ren skräck och definitiv dödsinsikt att se fram emot innan man checkar ut. De sextio sekunderna var allt han brukade tänka på när han flög. Men det var länge sedan sist. Sedan han börjat på GS-Technologies hade han sett till att få en specialrapport med sannolikheter för haveri när han skulle flyga. Det hjälpte att veta framtiden. Han litade mer på systemet än på luftfartsverkets teknik trots att det baserades på samma sak, fysik, psykologi och ingenjörskonst.
Men nu låg systemet nere. Inga förhandsrapporter fanns om hur morgondagens haveristatistik skulle skilja sig från dagens. Han började känna hur de gamla tankarna trängde sig på när han svängde in på avfarten till Newark. Handsvett, darriga knän och problem att fokusera. Det var bara att bita ihop och förlita sig på luftfartsverkets och flygbolagens statistik som sade att man måste flyga tiotusentals timmar i sträck för att vara med om en krasch, ”statistiskt sett”. Den del av offren och deras familjer som skulle be luftfartsverket och flygbolagen att stoppa upp statistiken i ändan var nog ganska stor. Statistiskt sett.
Richard Chamberlain hade kallat in honom på sitt kontor på eftermiddagen igår och gett honom uppdraget.
”Jag vill att du leder ett team på uppdrag i Sverige.” hade han sagt. ”Det kommer inte att bli någon semester direkt så du kan sluta att le. Ditt uppdrag är att mörda två svenska medborgare och förstöra deras hem efter att du hittat en USB-sticka med känsliga data. Jag kan inte nog poängtera vikten av att USB-minnet återfinns oskadat.”
”Oroa dig inte chefen, jag ordnar det.”
”Välj två kolleger att ta med dig.”
”Watford och Anderson.”
”Det var snabbt.”
”Jag vet vilka jag litar på, Watford är min partner och Anderson är en legend. Förlåt min fråga men varför leder inte han det här?”
”På grund av vad jag skall säga nu…”
Richard Chamberlain hade därefter förklarat att uppdraget skulle avsluts med att de två medföljande agenterna skulle elimineras. Bara vetskapen om existensen av USB-minnet var så känsligt att säcken måste knytas igen hårt och lösa ändar klippas bort. Permanent.
”Det finns inte många här som är så lojala att de skulle genomföra det här, eller är så hårdhudade för den delen. Men du är en sådan, Simmons, som jag vet att jag kan lita på här.”
Simmons rörde inte en min. Han hade ju rätt. De flesta andra skulle ha ett problem med en sådan order. Kårandan var stark inom GS-Tech men det var inga problem för honom. Han lät aldrig känslor komma i vägen för någonting som behövde göras.
”Med vetskapen om detta, vill du ändra laguppställningen?” frågade Chamberlain.
”Nej.” svarade Simmons efter en stund. Han hade direkt insett karriärmöjligheterna med att pensionera Anderson och samtidigt stå utan partner. På god fot med chefen och redo att jobba solo som agent. ”Om uppdraget är så viktigt som du säger vill jag ha de bäst lämpade för uppdraget med mig.”
”Som sagt, hårdhudad…” hade Chamberlain svarat.
Simmons svängde in i garaget vid Terminal B och parkerade.
***
Nick fäste sin namnbricka på kavajslaget.
”Hur fan hade hon tänkt sig det här?” frågade han. ”Jag har ju ingen aning om hur man kör ett flygplan!”
Kajsa log mot honom.
”Det är nog inget problem. Dom låter inte stewarden flyga planet så ofta.”
”Vad menar du?”
”Du bär en flygstewarduniform.”
”Är vi flygvärdinnor?”
”Du ser räddare ut nu än när du skulle flyga planet!” skrattade Kajsa.
”Jag är vettskrämd!” svarade en aningen blekare Nick. ”Stackars människor! Det blir du som serverar det kokheta kaffet. Jag vill inte skålla någon till döds där uppe!”
”Det står att vi måste memorera svaren på lite kontrollfrågor här också” sade Kajsa medan hon läste från ett papper hon hittat under kläderna i lådan.
”Skit, hur tänkte hon här? Jag har aldrig varit särskilt bra på att memorera saker.” sade Nick
”Äh, det blir väl inte så farligt… oj…”
”Vaddå ‘oj’?”
”Du behöver bara lära dig ett svar utantill…”
”Jippii!”
”…på svenska.”
”Fuck.”
De hade parkerat vid hyrbilsåterlämningen på Newark och turades om att byta om i bilen. I bakluckan hittade de var sitt handbagage. Packat och klart. Kajsa kom ut ur bilen och gick runt till Nick. Hon tittade på väskan, lyfte upp den och rullade iväg med den mot terminalen.
***
Justin Andersen drog en liknande rullväska genom de automatiska dörrarna till utrikesterminalen. Han gillade flygplatser. Doften av skräpmat blandat med parfymen från taxfreeaffärerna. Han gillade de fantastiskt rena toaletterna och det faktum att det praktiskt taget är omöjligt att gå vilse på en flygplats eftersom det finns skyltar var tionde meter. Dessutom gillade han de ytliga bekantskaperna. Det är lätt att prata med främlingar på en flygplats eftersom man aldrig kommer att se dem igen.
Den tanken blåstes bort när han såg de två agenterna som väntade på honom. Två människor han absolut inte hade lust att dela anekdoter med. De fick honom istället att tänka på vad de var på väg för att göra.
***
”Vad gör vi nu?” frågade Nick när de kommit in i den stora terminalhallen. Kvällsrusningen var i full gång. Affärsfolk som ville hem och sova i sin egen säng i natt och turister som var trötta efter en vecka eller två i staden som aldrig sover.
”Vi får väl leta upp flyget till Stockholm antar jag.” svarade Kajsa. 19:25 Stockholm Gate B65 stod på den stora monitorn. Ungefär en timme till avgång.
”Har du varit här förut?” frågade hon.
”Nej, har du?”
”Är det rätt terminal tror du?”
”Vi får väl fråga.” log Nick och styrde stegen mot informationsdisken och en kvinna med väldigt fördelaktigt utseende bakom den.
***
Etthundratvå meter därifrån checkade Justin Andersen in i business class. Han tyckte det var skönt att komma ut på fältet igen efter en vecka av att sitta barnvakt åt uppåtsträvande politiker i Washington DC under tiden presidenten var försvunnen. Ingen hade försökt kuppa sig in i Vita Huset och Justin hade mest legat på hotellet och rannsakat sig själv för vad som hände vid banken. I sin rapport hade han varit tvungen att skylla på dåliga underrättelser och systemet. Det var ovanligt att skylla ifrån sig och han tyckte inte om det.
Justin checkade inte in sin rullväska. Den var tillräckligt liten och dessutom ville han inte ha sitt handeldvapen som låg i det röntgensäkra lönnfacket för långt bort under flygningen ifall planet skulle bli kapat. Det skulle i så fall bli den kortaste kapningen i historien. En sådan situation kunde han hantera utan att behöva skylla ifrån sig efteråt.
”Gate B65. Trevlig resa!” Kvinnan bakom incheckningsdisken log mot honom.
”Det är jag säker på att det blir.” log Justin tillbaka.
Men han var säker på att det skulle bli en av de otrevligare resorna i hans liv. De två agenterna och han själv satte kurs mot säkerhetskontrollen vid utgångarna.
***
Kajsa såg på avstånd hur Nick totalcharmade kvinnan bakom informationsdisken. Hon erkände motvilligt att det störde henne. Den dumskallen har visst gjort intryck på mig trots allt, tänkte hon. Skit också.
De verkade bli klara och Nick kom leende tillbaka mot henne. Hon kunde se hur kvinnan följde honom med blicken tills hennes uppmärksamhet påkallades av en äldre dam i behov av information. Just det, jobba på din lilla flörtis, hann hon tänka innan hon besinnade sig och tvingade bort de osunda tankarna på den självgode primat som kom leende emot henne.
”Fan, vad jag är charmig!” sade han lite för högt. ”Jag får nog ta och köpa mig en sån här uniform. Jag var bra innan men med den här är jag oemotståndlig.”
”Som ebola.” suckade Kajsa ljudligt och följde efter honom mot en anonym dörr med kodlås vid sidan av incheckningsdiskarna.
Nick drog sitt kort och slog den sexsiffriga koden som stod skriven med vattenfast tuschpenna på baksidan. Innanför dörren sträckte sig en korridor fylld med anslagstavlor och inramade affischer föreställande gnistrande flygplan mot blå himlar och dörrar med namn på olika flygbolag. Air France, Lufthansa, British Airways. Från dörren märkt med Virgin Atlantic kom en hel besättning ut och passerade dem. Nick och Kajsa hälsade osäkert först, sedan mer och mer självsäkert. För varje person de hejade på växte de mer in i rollen som flygande personal.
På en dörr stod det ”SAS” och de ryckte på axlarna, öppnade dörren och gick in i en ny korridor. Men här var allting annorlunda. Ljust trägolv och randiga väggar i orange, mörkblått, grönt och gult bytte av heltäckningsmatta och gråbruna väggar. Efter ett tag öppnade korridoren upp i något som såg ut som ett väntrum hos doktorn. Designstolar i björk med mörkblå tygdynor stod kring små trekantiga bord och tidningsställ fyllda med tidningar. Det luktade nya möbler. På ena väggen fanns två dörrar i frostat glas som stod öppna och avslöjade mindre konferensrum.
Kajsa och Nick stannade till och undrade vart de skulle ta vägen men de hann inte fundera särskilt länge för plötsligt fylldes korridoren med skratt och åtta personer i SAS-uniform kom in. De stannade upp när de såg Kajsa och Nick och en dam i femtioårsåldern presenterade sig som kabinchef Sabine Hochler.
”Är ni de nya?” frågade hon på svenska.
”Det är vi.” svarade Kajsa.
”Har ni varit i slagsmål?” frågade Sabine och Kajsa mindes att hon hade en kraftig blåtira och lite rivsår i ansiktet. Nick såg lite bättre ut men även han hade märken kvar.
”Nej, men bilolycka.”
”Oroa dig inte, det där sminkar vi över” log Sabine och de fortsatte in i ett av konferensrummen. Det var mindre än det hade sett ut att vara. Ett litet bord med plats för tio personer på moderna konferensstolar i samma stil som fåtöljerna ute i väntrummet.
Sabine började genast presentera alla i besättningen och gick snabbt igenom säkerheten på den Airbus A330 där de skulle jobba. Nick satt tyst och nickade. Det förvånade Kajsa att de inte var de enda nya på flighten. Av de nio i kabinpersonalen verkade bara två ha jobbat ihop innan. Bra för vårt kamouflage att inte vara de enda, tänkte hon. När Sabine var klar informerade en man som presenterat sig som kapten Örjan Wall kort om vädret. Det kunde bli lite skakigt under serveringen annars skulle det vara lugnt.
Innan de lämnade rummet fick de svara på kontrollfrågor om säkerheten. Kajsa levererade tydliga svar på sina frågor. Nick svarade lite för snabbt men med perfekta rullande ”r”. Ingen förutom Kajsa märkte hur han totalt slappnade av när han förstod att han hade klarat testet och Sabine fortsatte utfrågningen med någon annan.
De packade ihop, lämnade SAS avdelningen och fortsatte längs korridoren de hade kommit in från. Till slut kom de fram till en säkerhetskontroll. Den såg precis ut som den för passagerare, med metalldetektor och röntgenmaskin för väskorna. Framför dem tornade en gigantisk säkerhetsvakt upp sig. Han var enorm och Nick tänkte att det var här inne de som inte hade utseendet med sig fick jobba.
”Legitimation och arbetsorder tack.” sade han med en vänlig och faktiskt mjuk röst som var helt oförenlig med den kostym- och slipsbeklädda vägg de stirrade in i navelhöjd på. Kajsa sneglade nervöst bakåt på Sabine och de andra i besättningen. Det vi gör är ett allvarligt brott. I dessa tider hamnar vi säkert iklädda orange sparkdräkter på någon hemlig CIA-bas för det här, tänkte hon när hon kände Nicks hand på sin axel.
”Katie? De ligger i din väska.” sade han tyst. ”Ytterfacket.”
Hon tog upp det och gav det till vakten. Nu ställdes det på sin spets. Hav förtröstan och ni skola bli räddade, tänkte hon. Gorillan granskade det, nickade kort och gav tillbaka det. Amen.
”Trevlig flygning.” sade han när han lotsat dem genom metalldetektorn. De gick ut i avgångshallen mellan två parfymbutiker. En skylt i taket visade vägen till gate B60-B68.
***
Justin Andersen och de två agenterna hade passerat säkerhetskontrollen utan bekymmer. De såg ut som vilka affärsresande som helst där de satt och väntade utanför gate B65.
Den ena agenten var extra välklädd. Han hade presenterat sig som Simmons men Justin visste redan vem han var. Han hade aldrig pratat med honom men aldrig tyckt om honom heller. Han var en sådan som bara genom sin uppenbarelse fick folk att störa sig på honom. Den andre agenten var mer i Justins smak. Han hade presenterat sig som Watford och var inte lika snofsigt klädd.
Området kring gaten var fortfarande ganska tomt. De flesta var och shoppade eller åt något innan den långa flygresan.
”Hur lägger vi upp det?” frågade Justin.
”Målet är att förhindra spridning till medierna om vår verksamhet.” svarade Simmons entusiastiskt. ”Vilken annan dag som helst skulle vi göra det med finess. Flytta en kaffekopp här, lägga ett krokben där, så att en händelsekedja där ett läckage inträffar inte blir sannolik. Men idag är det annorlunda. Vi har efter sabotaget inte kunnat göra några trovärdiga sannolikhetsanalyser alls så här långt fram i framtiden men vi måste förutsätta att ett läckage är troligt och spridningspunkten finns i Sverige.” Simmons fick något saligt i blicken när han fortsatte.”Vem hade trott att världens undergång börjar i ett litet, kallt och fredligt land med ungefär nio miljoner invånare? Katie Larssons föräldrar bor i en villa på Sveriges västkust. Richards och min bedömning är att läckan troligast startar där.”
Simmons tystnade en stund medan en gammal man med käpp långsamt tog sig förbi deras bänkrad.
”Vårt uppdrag är att rädda världen.” fortsatte han. ”Det kan vi i det här läget bara göra genom att aggressivt och utan tvivel röja undan alla risker för att uppgifter om vår verksamhet kommer ut. Vi har tre, eventuellt fyra mål. Katie Larsson, hennes mor, hennes far och sannolikt också hennes nyfunna vän Nick Ambrose.”
De satt tysta en stund medan innebörden av det som sagts sjönk in. Den här killen tycker alldeles för mycket om sitt jobb, tänkte Justin. ”Det blir inget trevligt uppdrag med andra ord… ” sade han efter en stund.
”Om du bara hade gjort ditt på banken hade vi inte suttit här.” svarade Simmons syrligt.
Justin funderade på om någon alldeles nyss hade räknat på sannolikheten för att han skulle knäcka Simmons näsa och förstöra hela operationen.
***
Kajsa och Nick kom ifrån resten av besättningen i folkvimlet efter ingången till terminal B. När de kom längre ut i den stora avgångshallen med mindre folk såg de dem inte någonstans.
De var mindre än tjugo meter ifrån utgång B65 när det hände. Nick såg att det inte var särskilt mycket folk som väntade i de långa, blåklädda bänkraderna utanför utgången. Hans hjärna hann notera att han kände igen någon eller några i den lilla gruppen affärsmän som satt längst bort i hörnet, och börjat processa bilder på vilka de var. Den informationen var på god väg in i hans medvetande när han gick in i den lilla fransmannen med den stora kaffekoppen och all sådan kommunikation stoppades. Nu var hans hjärna istället tvungen att hantera en ansenlig mängd varmt kaffe på hans mörkblå kavaj och ljusbeiga tjänsteskjorta samt en lika ansenlig mängd svordomar från den lille fransmannen som vilt skakade av sig det kaffe som hamnat på hans hand.
En incident på en flygplats där någon skriker till blir genast fokus för de flestas uppmärksamhet. Hade Nick haft på sig sina vanliga kläder, det vill säga jeans och skinnjacka hade reaktionen hos folk kanske varit annorlunda men nu stod han där i sin uniform och såg oerhört representativ ut. Till och med den lille ilskne fransmannen mattades något i sin vrede när han tittade upp och fick syn på kostymen med ränderna på ärmarna och vingarna i matt aluminium på kavajslaget. Åskådarnas oro stillades således med endast en snabb blick, efter vilken de kände sig trygga i vetskapen om att de inte hamnat mitt i ett terrordåd. Det var bara en väldigt representativ man med kaffe på skjortan som bad om ursäkt och sedan skyndade iväg till en toalett.
***
Ingen i den lilla gruppen med affärsmän verkade ha lagt märke till vilka det egentligen var som var inblandade i incidenten. Det satte sig strax andra människor inom hörhåll och de slutade diskutera uppdraget. Istället pratade Simmons med Watford om den senaste oron på börserna i Asien. Simmons hade plockat fram en laptop som han låtsades jobba på medan Justin satt och tittade på flygplanen. Efter en stund ropade damen bakom utgångsdisken att flygplanet nu var redo för ombordstigning och de gick och ställde sig i kön.
***
Nick försökte först torka bort kaffet med toalettpapper men insåg att det var lönlöst. Han hade gått in på herrtoaletten medan Kajsa stod utanför och väntade. Han öppnade kabinväskan för att leta efter en ersättningsskjorta. Överst i väskan låg hans arbetsorder. Under den hittade han en skjorta och började klä om. När han skulle stänga väskan fick han syn på en bokstavskombination på arbetsordern som fick honom att tänka till.
”Vi skall inte till Stockholm” sade han till Kajsa när han kom ut.
”Vad då?”
”Har du läst din arbetsorder min kära flygvärdinnekollega?” frågade han.
Kajsa vecklade ut pappret hon lagt i sin kavajficka och läste ”CPH” under destination. Enligt monitorn på väggen hade de ungefär en timme på sig till avgång. Köpenhamn var gate B53, inte B65.
”Det hade varit pinsamt att försöka komma med Stockholmsflighten.”
”Precis, de hade ju kunnat tro att vi inte har en aning om vad vi håller på med.” log Nick medan de gick för att hitta B53.
***
I kön till kaféet utanför gate B65 stod en liten man och funderade på hur ödet fungerade och vad det hade emot honom personligen. Om inte den där första mannen kommit fram till just mig, just där och just då för att fråga om vägen hade jag aldrig gått in i den där andre mannen och då hade jag inte behövt stå i den här skitkön de senaste tio minuterna för att skaffa nytt kaffe, tänkte han bittert. Vem fan behöver fråga om vägen på en flygplats! Mon Dieu, vilken idiot!
Böcker 