18

 Tisdag 18 december 20:34:56

 

De körde västerut i några timmar. Trafiken försvann allteftersom de lämnade Philadelphia   bakom sig. De höll sig mest på småvägar och körde förbi sju mindre samhällen innan de kom till ett större och mer anonymt ställe. Välkommen till Harrisburg stod det på en blå och vit skylt när det körde in i staden. De tog in på ett motell i utkanten av stadskärnan. Det var ett gammaldags ställe med parkering utanför rummen som låg i en lång länga i ett plan. Receptionen låg i ett annat hus och en trevlig tjej med piercing i näsan skrev in dem för natten. Han lämnade ett falskt namn och betalade kontant i förskott. Kajsa satt kvar i bilen i sitt nattlinne som det stod ”Tillhör Thomas Jefferson University Hospital” på. När Nick hade fått en nyckel parkerade han framför dörren till rummet och hjälpte Kajsa in till sängen. Rummet hade bara en king-size säng och hon frågade med glimten i ögat var Nick skulle sova innan hon lade sig på ena kanten. Nick log tillbaka och åkte sedan och handlade nya kläder till henne på en stormarknad i närheten. Det tog emot att lämna henne ensam men hon hade skickat iväg honom med argumentet att hon ändå bara skulle sova och att hon förr eller senare skulle behöva kläder och då kunde hon inte åka och handla i nattlinnet. Dessutom hade de ju någon annan som vakade över henne.

Nick kom tillbaka med en mörkblå luvtröja, tre par jeans (i olika storlekar eftersom han var osäker på vilka som skulle passa), och lite underkläder som han innerligt hoppades skulle passa. Kajsa sov fortfarande. Han lade kläderna på det slitna skrivbordet i trä och gick fram till hennes sida sängen och tittade på henne en lång stund. Sedan böjde han sig fram och pussade henne ömt på pannan innan han gick till sin sida sängen och lade sig och sov.

Kajsa log när han gått runt till sin sida av sängen.

***

Postgången från Baltimore till Sverige brukar följa rutten New York, Frankfurt, Stockholm. Postsäckarna färdas i små containrar gjorda för att snabbt kunna lastas och lotsas på och av fraktflygplan och lastbilar. Vid omlastningen i Frankfurt missades en av containrarna. Den lastades i ett flygplan till Helsingfors istället för till Stockholm. I en av postsäckarna inuti containern fanns ett kuvert med loggan från ett kafé i Baltimore och i kuvertet fanns ett USB-minne.

***

I systemhallen var tempot fortfarande högt men mycket lugnare efter Presidentens återfinnande. Richard Chamberlain hade dragit fram en skrivbordsstol till Ryans skrivbord.

”Du sade att deras sista kända position var en tidningkiosk?”

”Ja. De stannade för att handla frimärken.” svarade Ryan.

”Frimärken?” frågade Chamberlain förvånat. ”Det var en lustig sak att…”.

Han tystnade plötsligt. Baltimore Trust var ett skyddat objekt på grund av att det var ett av ställena FAILSAFE förvarades. Han hade inte tänkt på det tidigare men självklart fanns det en anledning till att de var på just Baltimore Trust och det var för att få tag på FAILSAFE. Han måste anta att de lyckades och följaktligen stod hela systemets existens på spel. Det var därför de stannat och köpt frimärken mitt i  jakten, de måste ha skickat iväg den någonstans. ”Frimärken vart?”

”Till Europa.”

Chamberlain förbannade sig själv för att inte ha varit mer uppmärksam tidigare på varför de stannat hos tidningsaffären. De hade kanske kunnat stoppa postgången. Fan också! Han misstänkte att han inte blivit tillräckligt informerad. När allt lugnat ner sig skulle han behöva ge någon skit för det. Men pennalismen fick vänta. Nu gällde de att behålla fokus på uppgiften.

”Kan du ta fram deras bakgrunder? Visst har vi deras bakgrunder någonstans?”, Richard Chamberlain hade snabbt blivit irriterad och började känna en smärta i magtrakten som han kände igen som ett begynnande magsår. Det ringde i hans mobiltelefon. Hemligt nummer.

”Var god dröj för presidenten.” sade en kvinnlig röst när han svarade.

Chamberlain stelnade till. Det hörde inte till vanligheten att världens näst mäktigaste man, som han brukade tänka på honom som, ville prata personligen. Någonting sade honom att det inte var för att tacka för hur GS-Tech hade hanterat händelserna i San Mateo. Tanken att helt enkelt lägga på föresvävade honom mer än en gång medan han drog sig iväg från Ryans skrivbord och systemhallen för att hitta någonstans tystare.

”Mr. Chamberlain, hoppas jag inte stör?” sade den mörka välkända rösten. Just som Chamberlain skulle svara märkte han att frågan varit retorisk och presidenten fortsatte.

”Hur tycker du att ni hanterade situationen i San Mateo?”

Någonting i tonläget gjorde att Chamberlain valde att svara försiktigt. Han var medveten om att detta samtal mycket väl kunde mynna ut i att GS-Tech lades ner. Naturligtvis skulle han inte tillåta det men det skulle tvinga hela organisationen till ännu en jobbig flytt och pånyttfödelse någon annanstans.

”Sir, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det…”

”Jag har dessvärre tråkiga nyheter. Härmed beordrar jag att verksamheten omedelbart upphör…”

”Sir, jag ber er att tänka över…”

”…Vi har under lång tid låtit er hållas, speciellt den förra administrationen gav er fria tyglar. Och vi har haft fullt förtroende för vad ni gör men nu har det förtroendet sinat…”

Jag har inte tid att hålla på med detta tramset just nu! Det var dags att byta strategi. Ärlighet varar längst.

”Sir!” Den plötsliga höjningen av rösten fick världens (näst) mäktigaste man att stanna upp. Det är inte ofta någon sätter sig upp mot presidenten och avbryter honom mitt i en mening. I alla fall när det inte är valår. ”Jag ber om ursäkt att jag avbryter, och för vad som hände i San Mateo men vi har blivit utsatta för ett sabotage och vår förmåga har varit kraftigt nedsatt den senaste veckan. Jag försäkrar att vi prioriterade och fördelade våra resurser enligt…”

”Ett ögonblick, Mr. Chamberlain.” Presidentens mörka stämma dundrade i hans öra. ”Vad för slags sabotage?”

Chamberlain sänkte rösten igen. Han hade verkligen ingen lust att gå igenom den senare tidens problem i detalj.

”Någon har påverkat sannolikheter och även lyckats nollställa vår historia. Vi är nu tillbaka i full drift men systemet behöver mer tid för att återhämta sig.” Han nämnde inget om de lösa trådar som kommit undan genom ventilationen och antagligen hade lagt beslag på det ultimata vapnet för att permanent förstöra allt han byggt upp.

”Låt mig förstå detta. Ni har haft ett allvarligt tillbud som har äventyrat verksamheten och som dessutom har utsatt mig personligen och möjligen, eller förresten troligen, miljontals andra amerikaner för livsfara men ni har inte bedömt att detta var något jag behövde informeras om?”

”Sir, med all respekt, ni är inte och kan omöjligt vara insatt i alla hot som vi avstyr eftersom det skulle ta upp för mycket av er tid. Varje dygn räddar vi hundratals amerikanska liv över hela världen. När något av avgörande betydelse sker försäkrar jag att ni hålls underrättad.” Inget av detta var helt sant, andelen räddade liv per dygn var betydligt färre och GS-Tech sysslade överhuvudtaget aldrig med något som inte hade en avgörande betydelse. Chamberlain  hade dock inga problem med att ljuga för presidenten.

”Mr. Chamberlain, min bedömning är att det som skedde i San Mateo var av avgörande betydelse.”

”Naturligtvis Sir, jag menar bara att…”

”Beslutet är fattat. GS-Tech skall vara borta inom 48 timmar. Total nedsläckning.” sade presidenten.

Chamberlain bara lade på utan att säga någonting mer. På något sätt kändes det bra att lägga på luren i örat på presidenten. Det är han nog inte van vid, tänkte han, förutom möjligtvis under ett valår.

På vägen tillbaka ner till Ryan slog det honom att han inte fått någon förvarning om telefonsamtalet från den fria världens ledare, vilket var underligt. Systemet eskalerade naturligtvis inte alla händelsekedjor. Arbetsbelastningen för analytikerna skulle bli alldeles för stor. Systemet var kapabelt att sortera information och bedöma vilka händelser det skulle prioritera och eskalera baserat på givna styrvektorer som till exempel antal förlorade människoliv. Nedläggning av GS-Tech fanns definitivt med som styrvektor och ändå hade systemet inte larmat. Kanske hade det inte sett någon möjlighet till ett annat resultat och därför inte föreslagit en annan händelsekedja? Chamberlain hade dock aldrig tidigare varit med om att systemet kunde göra bedömningar som var så avancerade. Han gjorde en mental anteckning att se efter om Meyers hade uppdaterat mjukvaran. Dessutom måste han påbörja det rigorösa arbetet med omorganisationen. Det fick bli senare. Först skulle han fånga två fiskar som sluppit ut ur nätet.

”Ta reda på vilka som står dem närmast, familj, vänner, och andra. De kommer att kontakta någon om detta och vi måste ligga steget före när de gör det!” sade han när han kommit tillbaka ner till Ryan.

”Mr. Ambrose har inga närstående vad vi vet.” svarade Ryan utan att ens behöva öppna filen med bakgrundsinformation. ”Föräldrarna är döda och han är enda barnet. Närmsta släkting jag hittat är en kusin i Vermont men det finns ingen känd kontakt med henne. Det skulle förvåna mig om de ens visste om varandra. Bästa vännen bedrog honom. Förutom det har han ett ganska stort nätverk vänner och bekanta men ingen han litar på.”

”Och Larsson?”

Nu öppnade Ryan informationen han förberett tidigare.

”Föräldrar i Bowuslaan, tror jag det uttalas, Sverige. Hon är också enda barnet. Har ingen pojkvän eller nära vän i USA. En flitig forskare som inte tar sig tid för mycket socialiserande.” läste Ryan och vände sig mot Chamberlain när han var klar. ”Vi har Ambroses gamla vän och flickvän under bevakning men ingenting ännu. Mina pengar är på Larssons föräldrar i Sverige.”

Richard höll med. Om man utgår från att FAILSAFE har skickats till en adress i Europa, vart är troligast? En oerfaren ung kvinna i en mycket stressad situation. Hon har klarat sig bra hittills fick han erkänna men på flykt från polis och andra mer skrämmande organisationer… Vilken adress skriver man ner på kuvertet? Det första valet är naturligtvis sin egen. Den kan man bäst men nu hade de köpt porto till Europa, inte Maryland. Det troligaste är alltså föräldrarnas adress. I Sverige.

Frågan är vad de gjort med enheten, eller kanske hur länge det dröjer innan de förstår vad det är. Han vägde antal dagar som gått mot postgången över Atlanten. Det kanske inte är för sent men de måste handla snabbt.

Chamberlain reste sig och började började vanka av och an bakom Ryan.

”Du tror alltså att de är på väg till Sverige? Det ställer till det lite operativt. Jag vill inte blanda in Europakontoret i det här.”

”Det kanske inte behövs.” Ryan började frenetiskt knappa på tangentbordet igen. ”Skall de till Sverige kommer de förr eller senare att dyka upp i flygens passagerarlistor. Jag har kontrollerat flygbolagens listor över passagerare på alla transatlantiska flyg sedan de lämnade banken. Jag har fokuserat på Europa hittills. De har inte varit med ännu. Det är dessutom inte troligt att de flugit på andra identiteter. Falska pass tar tid att skaffa. Vi behöver bara fortsätta att bevaka listorna så tar vi dem innan de hinner dit.”

Chamberlain tänkte efter.

”Leta igenom alla passagerarlistorna, inte bara flyg mellan USA och Europa utan alla ut ur USA. De kan ha flugit en omväg över någon annan kontinent.”

”Ska bli” svarade Ryan medan han klickade fram informationen på datorskärmen.

Chamberlain satte sig tungt på skrivbordstolen igen.

”De tvingar mig till detta. Vi har inget val.” suckade han. ”Jag vill att du skickar vidare allt material du har om föräldrarna till min dator, med exakt adress och satellitbilder.”

På vägen tillbaka till sitt kontor ringde han till Cronwell och bad henne förbereda en operation i Sverige. De skulle förebygga det här problemet genom att eliminera två svenska medborgare i övre medelåldern. Han hade inga problem med det. GS Technologies hela uppgift byggde på att förebygga stora problem genom att hitta enkla lösningar. Magen började kännas bättre.

***

Nick och Kajsa vaknade tidigt morgonen efter och checkade ut. De åt inte frukost på motellet eftersom de inte ville stanna på ett ställe för länge. Istället körde de förbi en snabbmatsrestaurang och åt i bilen.

När de kom ut på I-78 och fortsatte västerut frågade Kajsa vad Nick hade i kartongen i baksätet.

”Jag har faktiskt glömt att titta efter.”

Kajsa knäppte loss sitt säkerhetsbälte och tog med stor möda fram kartongen i sitt knä.

”Det sitter en adresslapp här, måste väl finnas en avsändaradress…” Hon stelnade till. Hennes ansiktsuttryck beskrev en total oförståelse. Hon tittade upp på Nick med en blandning av skräck och förvirring i blicken.

”Vad är det?”, frågade han, tog blicken från vägen och tittade.

På adresslappen i fältet för avsändare stod det:

 

Nicholas Ambrose och Kajsa Larsson

Västerviksvägen 10

451 36 Uddevalla

SWEDEN

 

”Adressen till mina föräldrar i Sverige.” sade Kajsa knappt hörbart. Jag postade ett USB-minne till den adressen för bara några dagar sedan.

Hon visste att deras beskyddare kunde förutse framtiden och hon ville tro att hon var noggrann och dessutom ville dem väl. Därför hade hon svårt att förstå varför hon plötsligt ville att de skulle åka dit. Adressen med deras egna namn på kunde inte betyda annat än att de skulle åka till Sverige.

Om de ville att hon skulle ha USB-minnet varför hade de inte bara stoppat henne när hon postade kuvertet, eller gett henne något annat tecken. Logiken fanns inte… såvida de inte ville att Nick och hon skulle åka dit också och såvida de av någon anledning inte kunde ta USB-minnet med sig. Kanske det skulle försvunnit under sjukhusvistelsen men det kändes lite extremt att skicka det ända till Sverige i så fall. En postbox någonstans i närheten hade gett samma resultat.

Hon kände sig förvirrad och lite förbannad för att hon inte kunde lista ut något scenario där detta skulle vara det mest logiska. Instinktivt hade hon också känt en knut i magen när hon insåg att hon dragit in sina föräldrar i detta. Den knuten blev starkare nu.

Men mest kände hon förvåning. Förvåning över att en växande del inom henne ville sluta tänka och istället blint lita på att någon annan gjort det åt henne. Förvåning över att det var så skönt att bara ge efter.

”Vi skall hem.”

”New York?”

”Nej, Sverige.” svarade hon med ett leende.

”Ok” svarade Nick och ryckte på axlarna. Han hade slutat bli förvånad för länge sedan. Om guden som förstört hans liv ville att han skulle till Sverige skulle han antagligen åka till Sverige. ”Vad är det i kartongen?”

Kajsa vek undan locket på kartongen och hittade en genomskinlig plastsäck med kläder. Överst igenom plasten såg hon sig själv och Nick leende tillbaks mot henne. Fotografierna satt på var sitt passerkort med stora svarta bokstäver över. ”CREW”. Under fotografierna stod deras namn följt av kombinationer av siffror och bokstäver hon inte förstod. Hon rev upp plasten och tog upp korten. På baksidan hade de en magnetremsa och någon hade skrivit en sifferkombination med svart tusch på Nicks kort. Nere i högra hörnet fanns en liten SAS-logga. När Kajsa såg den vita texten mot den blå bakgrunden visste hon att någon annan verkligen hade tänkt för henne.

”Vi måste vända österut igen.” sade hon.

Kapitel 19