17

Fredag 14 december 18:16:43

 

Kajsa vaknade upp i ett ljust rum med vitt tak. Hon märkte att hon låg i en säng och att hennes huvud var bandagerat hårt, som om hon hade en för liten mössa på sig. Taket ovanför henne var konstruerat av flera ljudisolerade plattor och på plattan rakt ovanför henne hade färgen börjat flagna och det gulgrå isoleringsmaterialet tittade fram i ena hörnet. Hon kände en svag lukt av rengöringsmedel. När hon sänkte blicken såg hon att väggen framför henne hade en ljusgrön tapet med grenar och löv i ljusbrunt och några nyanser mörkare grönt. Sedan kom smärtan. Det gjorde ont att bara flytta blicken och det skrämde henne så mycket att hon instinktivt genast försökte lyfta huvudet. Smärtan ökade explosivt och gjorde att hon förlorade medvetandet igen.

***

När hon vaknade till nästa gång var belysningen i rummet dämpad. Hon gjorde inte misstaget att röra på huvudet igen. Istället försökte hon minnas vad som hade hänt. Bitar och fragment av det senaste dygnet dök upp i hennes medvetande. Det svåra var bara att komma ihåg i vilken ordning saker hade hänt. Hon mindes Nick. De hade åkt bil. De hade krupit i ventilation… just det, de hade åkt bil. Bilen hade plötsligt börjat kränga. Det var det sista hon mindes. Nick hade kört. Var fanns Nick? Levde han?

Sjukhus. Detta måste vara ett sjukhus. De gröna väggarna, de smakfullt och icke påträngande dekorationerna, sängstommen i rostfritt stål, bandaget på huvudet, de krispiga sängkläderna. Vid sidan av hennes säng stod en säng till som var tom. Hur hade hon hamnat här? Ambulans antagligen från bilolyckan men varför satt hon i bilen med Nick överhuvudtaget? Det slog henne plötsligt och hon flämtade till eftersom hon kände det fysiskt, som om hon fått ett slag i magen. Det var som om allt spelades upp för henne igen, kidnappningen, GS-Tech, flykten, bankvalvet.

Men nu låg hon på ett sjukhus på okänd ort. Det kanske bara hade varit en dröm alltihopa? Det kändes inte så. Hon funderade på det en stund, sedan somnade hon igen.

***

Nästa gång Kajsa vaknade stod en vitklädd sköterska bredvid henne. Hon höll henne lätt i handen och frågade hur hon mådde. Till sin stora förvåning, och lättnad för den delen, kunde Kajsa få fram ett svagt ”Bra.”. Det lockade fram ett leende på sköterskans läppar men istället för att prata vidare lämnade hon rummet.

Kajsa började tänka på vad som hade hänt igen. Hon funderade på deras beskyddare. Varför hade han eller hon låtit detta ske? Hon förvånades själv över sin ovilja att acceptera att detta på något sätt inte var meningen och inte ingick i planen. Hade något gått fel? Hon fick tvinga sig själv att backa tillbaka in i ett logiskt tänkande och ställa sig frågan. Var det en del i den stora planen eller inte? Hon kom fram till att antingen var det en del av planen och då var hon tillbaka till frågan varför?  Eller så var det inte en del av planen vilket var oroande eftersom det betydde att beskyddaren inte hade full kontroll. Det kunde förstås bero på flera olika saker, systemet fungerade ju inte som det skulle, eller hade GS-Tech lyckats lista ut vem förrädaren var? Hade detta varit ett försök att tysta dem? Hon tvivlade starkt på detta av den enkla anledningen att hon fortfarande andades.

Hennes tankar blev avbrutna när sjuksköterskan kom tillbaka med läkaren.

***

”Mitt namn är Dr. Weissman. Vet du var du är?” sade mannen i vit rock och en mustasch som skulle gjort Magnum avundsjuk.

”Nej. Ett sjukhus?”

”Det stämmer, du är på Thomas Jefferson Memorial Hospital i Philadelphia. Du var med om en bilolycka och har fått ett par kraftiga smällar i huvudet. Vi hittade ingen plånbok eller identifikationshandling på dig. Kan du säga vem du är?”

”Katie, jag är Katie La…Lonnegan.” hennes tankar hade hunnit ikapp henne precis i tid. Förnamnet hade bara sluppit ur henne av gammal vana men hon lyckades hejda sig innan hon gav upp allt.

”Ok, Katie” svarade Weissmann och gjorde en anteckning i sitt lilla block. ”Du har varit här i några dagar och vi kommer att ha dig under uppsikt ett tag till. Finns det någon du vill att vi skall kontakta?”

”Nick? Hur är det med Nick?” svarade Kajsa för att undvika frågan.

”Är Nick din man?” frågade Weissman.

Det gick upp för Kajsa att Nick kanske också har uppgett ett falskt namn.

”Föraren. Vad hände med föraren?” frågade hon istället.

Läkaren och sköterskan utbytte en blick som Kajsa hade svårt att tolka. Sedan sade Weissman:

”I fall med svåra hjärnskakningar som den här är det viktigt att vila, därför kommer vi som sagt att behålla dig här i ett par dagar. Det är inte ovanligt med svår huvudvärk och kräkningar efter en sådan här händelse men sjuksystrarna kommer att ta hand om dig. Om det är något är det bara att fråga dem, ok?”

Kajsa nickade svagt. Huvudvärken gjorde sig påmind och hon grimaserade illa.

”Du skall få mer smärtstillande mot huvudvärken.” sade Weissman och stegade sedan ut.

***

Billy Johnson levde ensam. Hans enda levande anhörig var en syster i New York som han inte hade regelbunden kontakt med. Hon hade följt händelserna på TV men inte gjort kopplingen att Billy skulle ha drabbats. Han bodde och jobbade oftast på andra sidan bukten i Fremont. Hon hade ändå försökt ringa honom en gång för att höra om hur det var med honom och få lite förstahandsinformation om hur det var där borta. Ingen hade svarat men hon tänkte inte mer på det. Han jobbade ju konstiga tider ibland.

Så när de ringde från Stanford University Medical Center och berättade att hennes bror låg i koma, samt bad om ursäkt att det tagit så lång tid att hitta alla anhöriga, blev hon både oroad och skamsen för att hon bara tagit för givet att han varit ok. Hon packade en väska och beställde en flygbiljett till dagen efter.

***

Den kvällen kändes huvudet bättre. Kajsa hade till och med kunnat äta lite. Men hennes analys av situationen var dyster. Hon på ett sjukhus med skallskador. Milda skallskador men ändå. Smärtan hade blivit mycket bättre men hon tvivlade på om hon skulle klara av att resa sig och gå därifrån, eller ens sätta sig upp. Hon låg där hon låg.

Men hon visste också att hon inte skulle kunna göra det så länge till. Hon hade uppgett falskt namn och undvikit frågor om sin bakgrund. Det skulle hon kanske komma undan med det första samtalet men de skulle till slut behöva kolla upp vem hon var på riktigt och då skulle hon avslöjas. Hon tänkte efter om hon hade haft någonting på sig som skulle avslöja vem hon var eller ge dem ledtrådar, som kvitton, eller speciella kläder. De svenska designörhängena var nog det enda de hade som visade att hon var något annat än en anonym amerikanska. Men det skulle inte dröja länge innan polisen blev inkopplad ifall hon fortsatte att hålla tyst. Och det var bara en tidsfråga innan hennes signalement, kanske till och med en bild, skulle läggas in i polisens system. Kajsa hade inga illusioner om att GS-Tech inte skulle få reda på var hon befann sig när det skedde.

Men varför var hon här? Det retade henne att hon inte kunde förstå meningen med detta. Kajsa kände att det kliade på höger smalben. Hon flyttade högerarmen långsamt ut till sidan av sängen och in mellan madrassen och det rostfria röret som utgjort sängkanten. Hon tog spjärn med armen och spände försiktigt vänsterbenet från rumpan och hela vägen ner till stortån. Smärtan pulserade upp i huvudet men den var inte lika illa som förut, inte outhärdlig. Hon tog i lite mer och lyfte vänsterbenet upp på högerbenet och drog det sakta fram och tillbaka där det kliade. När hon var nöjd lät hon det ligga kvar kvar en stund på högerbenet innan hon bet ihop på nytt och lyfte ner det igen. Undrar om det är så här det känns att vara gammal, tänkte hon. Så mindes hon sin fars gamla faster i Kiruna som fortfarande körde spark vid 90 års ålder och tog genast tillbaka det hon tänkt. Uppenbarligen inte, eftersom jag inte direkt känner för en sparktur.

Hon mindes en påsk när hon var på besök i Kiruna med sina föräldrar, hur fastern kom susande nerför Gruvvägen utklädd till påskkärring med en kvast mellan benen som stack fram över handtaget på sparken. Det var svårt att bedöma om det var hon som körde sparken eller tvärtom. Längst fram på kvastskaftet hängde en tekanna i mässing som flög av och hamnade nästan tio meter framför sparken när gammalfaster körde rakt in i en snödriva och fick grävas fram fräsandes och svärandes. Hon var inte upprörd över att hon ramlat så mycket som att åkturen var slut. Kajsa som var sju år vid tillfället hade nästan kissat på sig av skratt. Nu, när hon inte kunde låta bli att le åt händelsen kände hon ett sting av smärta i huvudet.

Tekannans färd mot den stjärnklara himlen den kvällen fick henne att tänka på ett filosofiskt problem hon hade stött på under sina studier. Bertrand Russells tekanna. Säg att två uppfattningar står mot varandra, några hävdar bestämt att en tekanna flyger omkring i rymden i en elliptisk bana kring solen någonstans mellan jorden och mars bara det att den är för liten för att upptäckas. Vem har nu bevisbördan, de som hävdar att tekannan existerar eller de som tvivlar på det? Det finns filosofiska argument för bägge ståndpunkterna men liksom Russell tyckte Kajsa att de som hävdade en sådan sak också hade bevisbördan. Hon tyckte att den enklare teorin, att det inte finns en tekanna i rymden, vinner över den mer komplexa att det skulle göra det. Occams rakblad tills motsatsen bevisats.

Det fick henne att överväga en annan teori. Eftersom det var så svårt att förstå logiken bakom att utsätta Nick och henne för en bilolycka som inte tystade dem för gott innebar det kanske helt enkelt att det inte fanns någon logik bakom. Occams rakblad. Det kanske inte fanns någon mening, vilket skulle betyda att hennes nyvunna gud hade övergivit dem. Vilket i sin tur kunde betyda att sabotaget lyckats och systemet var nere för alltid. Systemet var nere, därför levde hon, eller omvänt, hon levde, därför var systemet nere. Det var en logisk slutsats. Hon överlevde olyckan och inga GS-Tech-agenter hade kommit för att döda henne under de dagar hon varit medvetslös, när hon låg där hon låg, försvarslös.

Hon fingrade efter larmknappen som sköterskan hade placerat i sängen vid hennes vänstra hand. Innan hon tryckte gick hon igenom allt en gång till men hittade ingen annan förklaring till att hon levde för att systemet var nere. Om det mot förmodan inte var nere betydde det att hennes gud fortfarande höll i trådarna och Kajsa hade svårt att se att hon då skulle tillåtas att avslöja sig.

Hon insåg att hon höll svaret i sin hand. Om hon lyckades trycka på knappen och avslöja vem hon egentligen var skulle det betyda att systemet var nere. Om inte, var detta bara ett led i guds plan. Ett absurt, osympatiskt och grymt led. Fast Kajsa erkände för sig själv att detta kunde ha varit det minst förödande av flera händelsekedjor. Det kunde ha legat värre saker i hennes framtid än att få hjärnskakning.

Kajsa kom på sig själv med att hoppas på att larmet inte skulle fungera. Hon hade vant sig vid tanken att någon övervakade och skyddade henne. Hon var en flotte på ett stormigt hav.

Kajsa slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Om du finns där ute och bryr dig om mig, snälla, låt inte detta fungera. Hon lät tummen trycka in den röda larmknappen.

Till sin besvikelse gick knappen att trycka in. Under bråkdelen av en sekund tänkte hon att larmet ändå inte fungerade. Gud hade inte övergivit henne. Ögonblicket senare tändes en liten lampa på panelen vid sidan av hennes säng för att visa att larmet var aktiverat och hon insåg att det naturligtvis var ett tyst larm för att inte störa andra patienter.

Systemet var alltså nere. I vilket ögonblick som helst skulle sköterskan storma in i hennes rum och Kajsa skulle berätta att hon fått tillbaka minnet och avslöja vem hon verkligen var. Hon suckade och vred huvudet åt vänster bort från dörren. Där upptäckte hon ett fönster med ganska gräsliga gröngula gardiner och ett rullbord i bakelit som någon hade ställt en blomkruka på. Det var en orkidé med vackra, lila blommor på en lång stjälk med stora gröna blad i en genomskinlig kruka. Kajsa kunde se rötterna slingra omkring under jorden i krukan som myrgångar. Hon hörde sköterskan komma joggandes in i rummet och hon hade precis stålsatt sig mot smärtan det innebar att vända tillbaka huvudet mot dörren igen när hennes blick fastnade på ett kort fasttejpat ungefär tre fjärdedelars väg upp på blomstjälken. Det var ett vikt kort som hängde i en röd tejp. Kortet hade öppnat sig tillräckligt för att hon skulle kunna läsa ”..ick” och se en del av ett klistermärke med vad som såg ut som en flotte på ett stormigt hav.

Känslan var ren glädje och hopp men eftersom det sköljde över henne så plötsligt började Kajsa darra och svettas som om någon hade skrämt henne. Hon andades in så häftigt att hon började hosta. Smärtan kom tillbaka men var bättre än förut. Ingenting var lika illa som förut.

”Hur är det?” frågade sjuksköterskan som kommit fram till hennes säng. Kajsa rosslade fram att hon hade fått något i halsen och behövde vatten. När hon druckit och hostan lagt sig frågade hon om blommorna, vem som lämnat dem och när. Sköterskan log och berättade att de kommit med bud för några dagar sedan. Hon frågade om Kajsa mindes vem Nick var, eftersom namnet stod på kortet och hon hade själv frågat efter honom när hon vaknade upp.

”Var det någon med mig i bilen?” frågade Kajsa istället.

”Nej, jag tror inte det. Du kom in ensam.”

***

Nick Ambrose satt på golvet i en städskrubb och försökte sova lite. Det hårda golvet och en unken lukt av gammal spya som skar igenom den fräna lukten av rengöringsmedel gjorde det svårt att somna.

Han hade vaknat upp i en säng med huvudvärk efter kraschen. En man i polisuniform hade presenterat sig som Evan och berättat att Nick hade varit med om en bilolycka. Sedan hade det snurriga börjat. Evan berättade att han hade fått order att ta ut föraren ur bilen och transportera honom till en lägenhet i Philadelphia dit medicinsk personal skulle komma för att ta hand om honom. Evan skulle bara lämna Nick där sedan avlägsna sig direkt och glömma att han någonsin träffat honom. Ordern hade kommit direkt från NSA via polischefen.

Nick kände sig snurrig i huvudet när han försökte följa med och vid som så många andra tillfällen i hans liv höll han sig till korta nickar och hummanden som om han visste precis vad som pågick. Efter flera minuter hade han förstått att Evan var övertygad om att Nick var någon slags agent som jobbade undercover med att infiltrera ett terroristnätverk.  Han hade också förstått att Evan fixat en hyrbil och att han fått ytterligare instruktioner. Nick skulle, när han återhämtat sig tillräckligt för att köra bil, åka till en adress på Chestnut Street och hämta ut två paket med ytterligare instruktioner.

Nicks huvudvärk hade varit näst intill outhärdlig i två dygn men det tredje hade värktabletterna han hittat i lägenheten äntligen börjat dämpa smärtan. Någon medicinsk personal hade aldrig dykt upp. Den fjärde morgonen hade han känt sig tillräckligt återhämtad för att köra till adressen, som visat sig vara ett postkontor. Han hämtade ut paketen. De var stora som flyttlådor och såg helt nya ut. De hade inte använts för att skicka någonting förut och Nick undrade om de verkligen hade skickats den här gången heller, eller om någon hade lämnat in dem direkt på det här postkontoret. Han hade burit ut dem ett och ett till bilen innan han öppnade dem.

Paketen tog upp större delen av baksätet. Det första paketet var fyllt med kartonger med gummihandskar. Nick hade slutat förvånas vid det här laget och öppnade det andra paketet istället. Han hade inte tittat igenom hela lådan för när han öppnade den låg ett papper överst. Det stod; Du har bråttom… Nick hade läst igenom lappen snabbt tre gånger innan han startade bilen för att åka på en liten shoppingtur. Första anhalten hade varit en blomsteraffär på Walnut Street, känd för sina vackra orkidéer.

Nu satt han i en städskrubb på tredje våningen och väntade. Han tittade på sin nyinköpta gula säck-kärra som han använt för att ta sig in genom fraktintaget där han utklädd till bud, med keps och allt, lämnat en stor låda med gummihandskar. Att han hade en ryggsäck med sig och att han sedan inte gick därifrån utan istället letade sig upp till en städskrubb på tredje våningen var det ingen som lade märke till. Säck-kärran hade inte gjort sitt för ikväll.

***

I traumacentret vid Stanford University Hospital vaknade en man som inte hette Billy och förklarade att han var Förenta staternas president.

Ungefär samtidigt dök en händelserapport med tidsstämpel 24 minuter in i framtiden upp på Ryans skärm om att Secret Service skulle meddelas, via polisen i Stanford, att presidenten ligger inlagd på trauma-centret. Presidenten skulle rapporteras vara vid medvetande och stabil men allvarligt skadad enligt de första rapporterna.

Ryan ringde Chamberlain.

”Vi har hittat honom.”

”Presidenten eller sabotören?” frågade Chamberlain.

”Presidenten.”

”Ok.” han lyckades inte helt dölja sin besvikelse.

De hade lyckats undvika att kollidera med supertankern och kunde koncentrera sig på fisken igen. Nu kunde han flytta över hälften av resurserna till jakten på sabotören igen.

”Har vi några spår efter Larsson och Ambrose?”

”Nej.”

***

Nick tittade på klockan igen. Han hade vänt upp och ner på en skurhink för att sitta mer bekvämt men hans ben hade ändå domnat bort efter en liten stund. Nu hade han varit där i nästan tre timmar. Skrubben hade inga fönster men han förställde sig hur det nu hade mörknat ute och hur kvällspasset hade börjat i korridorerna utanför dörren till skrubben. Det var nu mindre än tjugo minuter kvar tills det var dags att agera. Nick repeterade tiderna och de olika momenten igen. Han hade skrivit ner de viktiga hålltiderna på baksidan av vänsterhanden. Det måste gå fort. Han hade mycket att bära och hade därför övat på de olika greppen han måste ta för att kunna styra kärran effektivt. Han gick igenom utrustningen för femte gången på tre minuter. En säck-kärra, ett litet tidtagarur i blå plast, en tändsticksask, en bred rulle med tapet och en rulle silvertejp. Tändsticksasken hade han åkt till en bar för att hämta. Om det inte varit för att huvudet fortfarande kändes som om det skulle explodera hade han kanske tagit en drink men Nick hade aldrig haft lättare att motstå en i hela sitt liv. Han avnjöt istället en sodavatten, frågade efter tändstickor och gick ut så fort han fått det lilla vikta plånet med en rad tändstickor. Det var först när han senare tittade på bilden på utsidan av plånet han såg att namnet på baren var Walt’s Bar&Grille.

När det var sex minuter kvar tejpade Nick fast tidtagaruret på det vänstra handtaget på säck-kärran med hjälp av silvertejpen. Sedan satte han det på nedräkning från tre minuter och tolv sekunder men var noga med att inte starta det. Han hanterade det som om det var utlösaren på en bomb när han knappade in siffrorna. Ingenting fick gå fel nu. Om han klarade av att hålla tidplanen på sekunden skulle allt gå fint. Om han missade någonting visste han faktiskt inte vad som skulle hända. Han var inte lika övertygad som Kajsa om att deras gud skulle kunna skydda dem mot allt.

När det var två minuter kvar ställde han sig upp och sträckte ut benen ordentligt. Det hade inte varit bra om hans ben sov när han skulle springa. Han gick igenom tiderna på baksidan av handen en sista gång sedan lade han tändsticksplånet i fickan, tog tapetrullen under armen, tog tag i säck-kärran och ställde sig redo vid dörren. Han tittade på sitt armbandsur och såg hur sekunderna räknade ner. När det var dags öppnade han dörren samtidigt som han tryckte på start på tidtagaruret. 03:12… 03:11…

03:10…

Nick hade fått ut kärran ur skrubben och sprang me d lätta steg i korridoren mot sköterskornas reception. Receptionen låg längs samma vägg som skrubben. En bit förbi den var de stängda glasdörrarna som markerade början på avdelningen. Mittemot den höga disken som skärmade av sjuksystrarnas arbetsstationer mynnade två parallella korridorer ut. De jourhavande sjuksystrarna var alla vid detta tillfälle ute hos patienter i de olika sjukrummen som låg längs de två korridorerna och den stationära receptionisten kröp nere på golvet bakom den höga disken. Hon hade råkat välta ner en låda med gem. Nick svängde in i den första korridoren med sjukrum.

02:59…

Han svängde in i Kajsas rum. Det var det sista rummet i korridoren. Hon var vaken och låg och tittade mot dörren och log mot honom när han kom, som om han var väntad. Han fick hjälpa henne upp på fötter och tog på henne hennes vinterstövlar. Övriga ytterkläder fick hänga kvar i den smala garderoben. Kajsa ställde sig på säckkärran med ryggen mot Nick. Hon skrattade till lite när han välte henne bakåt och började köra iväg med henne. Hennes huvud värkte till men hon valde att inte fokusera på det just då.

02:06…

De hade kört rakt över korridoren till rummet mittemot Kajsas. Den ambulerande säkerhetsvakten svängde in i korridoren ögonblicket efter de hade stängt dörren efter sig. Rummet var möblerat på samma sätt som Kajsas rum hade varit men spegelvänt. Den enda skillnaden utöver det var att detta rum inte hade något fönster. Sängarna var tomma och Nick släckte ljuset och körde ända in mot den bortre väggen och vände kärran så att Kajsa stod rakt mot dörren. Nick tittade snabbt på baksidan av handen och kunde konstatera att de låg precis enligt planen.

01:54…

Säkerhetsvakten var överviktig och gammal. Han kunde ändå komma upp i en respektabel hastighet när han sprang. Det var detta han gjorde när han upptäckte att Kajsas säng och rum var tomt. Han hade informerats om henne när han gick på skiftet en timme tidigare. De hade valt att ge henne natten också och inte kontakta polisen förrän morgonen efter men han hade informerats om att det kanske fanns en flyktrisk. Nu sprang han ut genom dörren och tillbaka mot receptionen. Han öppnade och gick snabbt in och tittade bakom sängen i rummet mittemot Kajsas utan att tända lampan.

01:49…

Nick höll tapetlängden framför dem så att bara en liten del av pekfingrarna stack fram. Den var ljusgrön med grenar och löv i ljusbrunt och några nyanser mörkare grönt. Han hade rullat ut den och höll upp den framför Kajsa under tiden vakten sprungit in och kontrollerat bakom sängen. Trots att vakten var mindre än fyra meter från dem upptäckte han dem inte. Tapeten hade effektivt smält in i väggen bakom dem i mörkret.

01:48…

Det var här det gick fel och Nick upptäckte att även Guds bästa plan kan misslyckas om Hon har satt klantskallar att genomföra den. Han kände det inte förrän det var för sent men tapeten gled sakta ur hans svettiga hand. När han till slut tappade greppet om tapeten med sin vänstra hand var det ljudet av den andra änden på tapetlängden som släpade mot golvet som avslöjade dem. Vakten famlade efter sin revolver men Nick var snabb. Han visste att i slagsmål var det oftast en enda sak som gällde; slå först och slå hårt. Det var det han gjorde. Han kastade tapetlängden åt sidan, tog två steg fram och klippte till helt enkelt. På vägen mot golvet följde han upp slaget med att knäa vakten i tinningen. När vaktens stora kroppshydda väl kommit till ro på golvet rörde den sig inte mer. Nick måttade en spark mot vaktens huvud men Kajsas hejdade honom med ett högljutt skrik. De var tysta i ett par sekunder.

01:28…

Nick tände en av tändstickorna och satte fast den i plånet som han i sin tur hade tejpat fast i taket ungefär tio centimeter från en brandvarnare. Sedan tog han fram silvertejpen och tejpade fast Kajsa på säck-kärran med flera varv och körde fram henne till dörren som vakten lämnat öppen. Nick tittade på tidtagaruret och tiderna på baksidan handen. Han kunde konstatera att planen fortfarande höll men det jobbigaste momentet återstod.

00:43…

Lågan på den tända tändstickan hade vandrat in till de andra stickorna i plånet och antänt dem med ett fräsande ljud. Larmet drog igång med ett högt, envetet pipande som en väckarklocka från helvetet. Kajsa hade väntat sig att bli genomdränkt av vatten från ett sprinklersystem men det fanns inget sådant. Kanske för att de livsuppehållande apparaterna som fanns på en del rum ogillade vatten. Däremot var larmet kopplat till balkongdörrarna i ändarna på korridorerna. Dörren sköts automatiskt upp mindre än två meter från dem och de skymtade brandtrappan utanför i mörkret. Plötsligt tändes stora strålkastare nerifrån marken och det blev ljusare där ute än inne. Förutom detta skickades ett automatiskt larm till brandkåren med information om i vilken del av byggnaden larmet hade utlösts. Denna information blev också tillgänglig i huvudreceptionen och enligt proceduren skulle personalen där ringa till den aktuella avdelningen, bekräfta larmet och få information om hur många patienter samt personal som befann sig på avdelningen. Information som de sedan skulle vidarebefordra till räddningstjänsten när de dök upp. Först efter detta samtal skulle evakueringen av enstaka eller samtliga avdelningar börja på ett lugnt och smidigt sätt.

Att detta var den korrekta proceduren betydde dock inte att det var så det alltid gick till. Tiden mellan brandövningarna var lång och samtalet från huvudreceptionen kom aldrig. Eftersom personalen på Kajsas avdelning inte visste var larmet hade utlösts fick man påbörja en evakuering av alla patienter.

00:37…

Idén med automatiska dörrar till brandtrapporna var god men på den här avdelningen kunde ingen använda dem ändå eftersom de flesta patienterna var sängliggande. Nick väntade tills den första sängen rullades ut i korridoren mot hissarna i lobbyn utanför ingången till avdelningen, sedan rullade han snabbt Kajsa över tröskeln och ut på den lilla plattformen av stålgaller med de branta trapporna till de övriga våningarna. De var ensamma i brandtrappan än så länge, patienter var i regel långsamma och de som inte var skadade eller sjuka hjälpte de som var det att komma ut. Nick ville hinna ner till marken innan någon kom ut och blockerade dem på de två våningsplanen under dem. Därför kastade han sig utför den första trappavsatsen ner till våning två. Brandtrappan var tillräckligt bred för säck-kärran men det fanns inte mycket marginal i vändningarna på plattformarna på de olika våningsplanen. Kajsa var tvungen att släppa taget om ramen på kärran för att inte klämma händerna och fick lita helt på att silvertejpen höll henne kvar under den skumpiga färden. Hennes huvud exploderade i smärta för varje trappsteg.

00:14…

Den sista trappan var kortare än de övriga och ledde ner från bottenvåningen till den lilla rabatten som omgav gaveln på huset. Där stod också strålkastarna som lyste upp de båda brandtrapporna monterade. Nick körde Kajsa på en liten stenad gång mellan en strålkastare och en buske som hade stora gröna blad men som ingen av dem visste namnet på. Gången ledde ner till trottoaren och vid trottoaren, bara tre bilar därifrån, stod hyrbilen. Nick sprang dit och ryckte snabbt bort tejpen för att få in Kajsa i bilen så snabbt som möjligt. Säck-kärran lämnade han på trottoaren sprang sedan runt till förarsidan. Innan han satte sig tittade han sig snabbt omkring och konstaterade att området var nästintill folktomt och ingen hade uppmärksammat dem.

00:00.

Tidtagaruret började pipa i samma stund som Nick körde ut från trottoaren.

Kapitel 18