16

Torsdag 13 december 09:32:42

 

Mer än halva staden San Mateo låg under vatten. Vattnet hade forsat tre kilometer längs med dalgången in i staden. Totalt hade man hittat sjuhindrafemtiosex döda men det saknades fortfarande flera hundra personer inne i San Mateo. Vattnet hade slagit in i stadskärnan med fruktansvärd kraft och med sig hade det fört bilar, träd, delar av hus och annat tungt bråte som slagit sönder allt i sin väg. I hela kvarter var byggnaderna helt rensade från alla utskjutande detaljer som markiser eller skyltar. Det fanns inga hela fönster eller dörrar på de första tre våningsplanen och vägarna var rensade på trafikljus och lyktstolpar.

Under morgontimmarna hade man hittat och bärgat presidentens limousin två kilometer nedströms från bron. I bilen hittade man fyra döda kroppar, tre var lätta att identifiera, två av dem var secret service agenter och den tredje Fredrick Vanderhorn, Presidentens  kampanjledare och närmsta rådgivare. Den fjärde kroppen var i betydligt sämre skick än de andra tre. Kläderna var rivna på sina ställen och kroppen hade fullt med rivsår och  blåmärken.

Trots att den inte gick att identifiera var man säker på att det inte var presidenten man hittat. Det var nämligen en kvinnokropp, ålder mellan 30 och 50 år gammal. Hon hade inga identitetshandlingar på sig och hennes identitet hade inte kunnat fastslås på något annat sätt. Detta var ett problem. Initialt hade man av politiska skäl instinktivt mörkat detaljen att det fanns en kvinna med i bilen. Men man hade fyra kroppar som packades in i fyra svarta plastsäckar och fördes till rättsläkaren under eskort av Secret Service. Media hade filmat alltihop så man hade tvingats gå ut med att det fanns fyra kroppar i bilen. Enligt information som gått ut till media tidigare hade presidenten, hans rådgivare Fredric Vanderhorn samt två livvakter färdats i bilen. Därför förutsatte media att presidenten var en av de döda men på frågan om man hittat presidenten gav man inga kommentarer. Detta startade en explosion av spekulationer i media. Vilken var den fjärde kroppen om det inte var presidenten? Om det var presidenten, varför gick man inte ut med det? Litade man inte på att vicepresidenten klarade av att ta över?

Richard hade väckts på sitt kontor strax innan klockan halv sex i morse, en halvtimme innan man hittade limousinen. Det betydde att han hade fått nästan två timmars sömn i skinnsoffan på sitt kontor, vilket på sistone måste räknas som godkänt. Sedan han vaknat hade han försökt att ligga steget före mediastormen. Det var inte lätt med bara en halvtimmes förhandsinformation. Han hade i alla fall lyckats undvika spekulationer om prostitution som han kände skulle kunna leda till utredningar kring andra i Washington. Andra vars karriärer han visste inte skulle kunna överleva en sådan granskning. Andra som han hade hållhakar på och som han inte ville se jagas från maktens korridorer. Richard var dessutom nöjd med att tredje världskriget inte hade brutit ut ännu, vilket naturligtvis också var viktigt.

Om tjugo minuter skulle speciella utredare ha hunnit konstatera att det, utöver kvinnans kropp, också fanns kvistar, delar av cementblock från både dammen och bron, och en bit av stötfångaren från en Ford Explorer i presidentens limousinen. Detta, tillsammans med kvinnans sargade kropp  skulle till slut leda dem till slutsatsen att limousinens dörr måste ha varit öppen tillräckligt länge för att Presidenten skulle ha sluppit ut och kvinnan, stenarna och bildelar skulle ha  sluppit in. Dörren kunde senare ha stängts när limousinen stötte till något i omgivningen.

Richard gick fram till Ryans skrivbord.

”Var är Meyers?” frågade han. Han ville diskutera beslutet att läcka denna information till media för att lätta på trycket för vicepresidenten bland andra.

”Sover kanske? Han är inloggad så han finns nog kvar i byggnaden i alla fall.” svarade Ryan. Som alla andra var han upptagen, hade jobbat alldeles för mycket och sovit alldeles för lite det senaste dygnet.

Richard fortsatte att leta i en kvart. Han funderade på var Meyers kunde vara men när han insåg att han inte sett honom utanför en radie av tjugo meter från systemkärnan de senaste fem åren gav han upp. Han var inte där nu och det innebar att han kunde befinna sig nästan var som helst i hela byggnaden. Richard hade ingen aning om var han skulle börja leta och han hade heller ingen tid att fundera på det. Istället ringde han till Cronwell och bad henne meddela Greene på plats i San Mateo att läcka sanningen om den fjärde personen i limousinen. Dels att det var en kvinna och dels hur hon hade kommit in i bilen. Det skulle lugna vargflocken.

***

Presidenten hade inte vaknat. Ingen hade heller kunnat identifiera honom. Han var en av trehundrasextiofyra skadade som fortfarande var oidentifierade. Administrativt var det en mardröm eftersom de skadade för tillfället var utspridda på tjugoåtta olika sjukhus eller provisoriska vårdställen runt hela San Francisco-bukten. De låg dessutom i fyra olika counties, vilket ytterligare försvårade administrationen. Detta utspridda tillstånd gjorde identifieringsarbetet krångligt, vilket var anledningen till att man beslutade att de som inte direkt kunde identifieras skulle transporteras till San Francisco General Hospital.

Räddningsarbetet pågick fortfarande och trots att man hittade färre och färre vid liv strömmade skadade fortfarande in till olika sjukhus. Under någon timme förvandlades den breda korridoren i akutmottagningen vid Stanford University Medical Center till en flerfilig motorväg  för sjukhussängar. Det var som en motorväg under rusningstrafik i något land där trafiken inte styrdes av regler utan av rekommendationer. Utomstående skulle ha beskrivit detta som total kaos. De stressade läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal som sprang omkring i de trånga utrymmena mellan sängarna skulle inte ha beskrivit situationen mycket annorlunda. Här möttes strömmen av oidentifierade som skulle transporteras upp till San Francisco med de nya skadade som kom in.

I utredningen efteråt skulle det komma fram att det var i detta kaos presidentens och Billy Johnsons sängar blandades ihop. Sängarna och personerna i dem bytte riktning och Presidentens säng rullades tillbaka till ett rum på trauma-centret och Billy skickades till San Francisco General Hospital.

Kapitel 17