15

Onsdag 12 december 21:09:32

 

Förenta staternas president hade lyckats få upp dörren och hoppat ut ur limousinen efter att den hade flugit genom det sista trädet men innan den slog i vattnet. Han hade tumlat runt i det forsande vattnet i en minut men det kändes som minst fem. När han äntligen hade kommit upp till ytan märkte han att han färdades med vattnet i en rasande fart genom dalgången. Han hade hela tiden slagit i grenar och annat bråte som färdades med honom. Efter nästan sju minuters skräckfärd hade han kommit för nära den norra branten av dalen och slagit huvudet i en trästam som inte färdades med vattnet. Slaget var våldsamt och han hade förlorat medvetandet direkt. Efter att ha dragits vidare med strömmen ett tag till fastnade presidenten i ett träd som hade knäckts av vattenmassorna och flöt i forsen med halva trädkronan över vattenytan och halva under. Han släpades utmed den leriga och snåriga stranden i nästan en kilometer innan han fastnade i en buske tillräckligt länge för att vattnet skulle sjunka undan. Vid det laget var han svårt nedfrusen och hans skjorta hade rivits av honom, hans kropp, framförallt ansiktet, var sargat av djupa sår och området kring hans vänstra tinning där trästammen hade träffat honom hade svullnat upp och blivit starkt lila. Dessutom var han nästan helt täckt av ett tjockt lager lera. Detta var anledningen till att han inte omedelbart kunde identifieras av räddningspersonalen. Han hittades efter bara någon timma, vilket räddade hans liv. Evakueringen gjordes med helikopter och han flögs tillsammans med tre andra skadade till universitetssjukhuset vid Stanford.

***

Richard vankade av och an i kontorslandskapet. Arbetet hade delats in i tre olika delar. Ett team, det största, fokuserade på att hitta presidenten och det som hände i katastrofområdet. Det andra teamet skötte det inre politiska spelet som började ta fart och skulle leda till att vicepresidenten tog över ämbetet, under vad som förhoppningsvis var en mycket kort övergångsperiod. Det tredje teamet koncentrerade sig på att reglera de utrikespolitiska effekterna och reaktionerna i omvärlden.

Det fanns egentligen ingenting Richard kunde göra annat än att försöka uppdatera sig så mycket han kunde mellan de olika grupperna. Han tänkte att det var så här vanliga räddningsledare kände sig. De som inte kunde se in i framtiden. Han undrade hur de hanterade maktlösheten.

Richard gick fram till Meyers station.

”Hur långt fram ser vi nu?”, frågade han.

Inget svar. Meyers såg ut att vara djupt försjunken i någonting på sin datorskärm som inte Richard förstod. Eller i alla fall inte orkade göra ett försök att förstå just nu.

”Randolph, hur långt ser vi?”, frågade han igen lite högre.

Meyers rykte till och skiftade mellan fönstren på skärmen.

”Eh… fortfarande ca en halvtimme.”, svarade han snabbt utan att vända sig om. Sedan bytte han tillbaka till fönstret med alla siffrorna och verkade gå tillbaka in i sitt skal.

Vilken hopplöst inbunden och asocial människa du har blivit Randolph, tänkte Richard när han gick tillbaka för att höra hur det gick med vicepresidenten. Smart och ovärderlig men fullständigt hopplös.

***

Ryan satt stilla framför sin monitor i arbetsområdet utanför WALT. Han gick systematiskt igenom alla händelsekoder för eftermiddagen. Det fanns inga vektorer som pekade på att presidenten svävade i fara vad han kunde se. Enligt systemet var sannolikheten för att  presidenten skulle vara ombord på Air Force One någonstans över Stilla Havet på väg mot Kina i praktiken 100 procent. Någonting var fel. Riktigt fel. För att systemet skulle kunna fortsätta leverera fel prognoser måste… En tanke slog honom och han öppnade loggen för systemets självtester.

”Ryan, jag har hittat något konstigt…”. Meyers hade smugit upp till hans skrivbord. ”Systemets självtester är identiska.”

”Det skall de väl vara om allt är ok?”

”Ja men inte tiden det tar att utföra dem. Fram till för sex månader sedan var det små variationer beroende på beläggning i systemet… Sedan… Titta själv.”

Ryan tittade igenom loggen. Test före den 23 juni tog alla mellan 14 och 23 millisekunder att genomföra. Test efter det datumet tog alla exakt 17,34 millisekunder. Flera hundra diagnostiska test, alla utförda på exakt samma tid oberoende av hur mycket annat systemet sysslade med.

”D..detta är omöjligt.” stammade Ryan.

”Precis min tanke också. Men det ger oss en viktig pusselbit, tidpunkten för när sabotören började. Jag skulle föreslå att om man tittar på vilka som var inloggade under den dagen eller de närmsta dagarna innan, sedan korsrefererar till samma lista för de dagar vi vet att sabotören varit aktiv …”

”…får vi en lista över misstänkta.”, fyllde Ryan i. ”Jag börjar direkt och återkommer med listan så snart jag har den.”

”Bra, jag går och meddelar Richard…” började Meyers.

”Är du säker på att det är en bra strategi? Jag menar det är just nu bara du och jag som vet om detta. Kanske är bra att det fortsätter att vara så ett tag till?” sade Ryan.

”Ok. Att minimera antalet initierade tills vi vet mer kan vara en bra idé.” sade Meyers och gick därifrån lika tyst som han hade kommit.

Kapitel 16