14

Onsdag 12 december 14:56:34

 

San Andreas förkastningen sträcker sig från Mexiko i söder genom nästan hela Kalifornien och slutar strax söder om Oregon. De två kontinentalplattorna som möts här rör sig åt olika håll, Stillahavsplattan vill norrut och Nordamerikanska plattan söderut. Detta ger upphov till i genomsnitt ett tiotal små mikroskalv per dag och ibland stora skalv, som den 18 april 1906 när större delen av San Francisco förstördes.

Dalen som skapats mellan dessa två plattor är en idealisk plats för en sjö. Dels för att skarven ger en låg punkt som är ett naturligt ställe för vatten att samlas och dels för att plattornas rörelse mal sönder det underliggande berget så fint att det håller kvar vattnet som samlas där. Ungefär tre kilometer väster om San Franciscos flygplats ligger den avlånga San Andreassjön som gett namn åt förkastningen. Strax söder om den längs den raka dalen ligger Upper och Lower Crystal Springs Resevoirs. Dessa två konstgjorda sjöar som tjänar som dricksvattentäkt åt hela San Francisco-området har bildats genom att vatten forslas i tunnlar från Hetch-Hetchy i Sierra Nevada bergen mer än tjugo mil österut. Parallellt med sjöarna går Junipero Serra Freeway, en del av I-280, som är allmänt erkänd för att vara en av USAs vackraste motorvägssträckor. En av anledningarna till att den är speciell är att vegetationen skiljer sig mellan de olika sidorna av vattnen, vilket beror på att de två kontinentalplattorna har olika geologiska förutsättningar. På den västra sidan av dalen växer ett tätt skogsområde medan vegetationen på den östra sidan mest består av buskar och enstaka lövträd.

Mannen tog av sig kavajen, vek ihop den och lade den bredvid sig i baksätet på limousinen medan han njöt av utsikten. Det hade varit en lång dag. Den började i Washington D.C. med morgonbriefingen klockan 07:00, sedan flögs han direkt till Salt Lake City för ett möte med stadsfullmäktige. Efter lunch var det dags att flyga vidare till San Francisco för vidare transport med bil till en invigning av en skola för barn som var beroende av medicinska maskiner för att överleva, nere i Saratoga.  Det var framför allt för att hans kampanjchef ville stärka hans anseende i regionen och nationellt i åldersgruppen 40-60 år. Han visste att det var den cyniska och egoistiska anledningen att hans administration hade schemalagt ett stopp här innan Kinaresan men han själv fascinerades alltid av den optimism och glädje som fanns hos dem som hade det svårt. Det var som en vitamininjektion och man gick därifrån med inspirationen och viljan att förändra världen till det bättre. Som den demokratiska världens ledare och världens mäktigaste man var han dessutom en av få människor på jordklotet som verkligen kunde göra detta.

”Det gick ut nationellt och TV-bilderna är bra. En ny mätning imorgon kommer att visa annorlunda siffror här.” log Fred, hans kampanjledare mitt emot honom i limousinen. Det fanns ingen bättre än Fred när det gällde att dra ner en i den cyniska vardagen igen.

***

Beslutet hade varit ogenomtänkt men inte kontroversiellt eftersom ingen med rätt kompetens hade varit med på mötet. Vattennivån i reservoiren hade hållits rekordlåg medan reparationerna på dammen genomfördes. Reparationer som drog ut på tiden. Efter en månad började dammarna längre upp i kedjan få problem med för mycket vatten. Medierna och strax därefter myndigheterna i San Francisco började oroa sig för att ledningar skulle skadas av att vara torrlagda så länge och att detta riskerade att leda till vattenbrist.

Tillsammans satte sig kommunalfullmäktige, ansvariga från vattenverket och reparationsfirman ner och tog beslutet att reparationerna var i ett sådant skede att det inte skulle skada att fylla dammen vid Lower Crystal Springs Resevoir en smula. Med en smula menade man att vattennivån skulle höjas fem meter. Problemet var att det inte fanns någon geolog med på mötet. Crystal Springs Resevoir täcker femhundratrettiofem hektar. Det innebär att nästan tjugosju miljoner liter vatten på kort tid hade förflyttats ner genom en serie dammar från Hetch- Hetchy. Tjugosju miljoner liter vatten väger tjugosju tusen ton och klockan 15:02:46 utlöste vikten av vattnet mot dammbotten en mindre jordbävning.

Förkastningen var blind, det vill säga att sprickan i det underjordiska lagren som följde av förflyttningen inte nådde hela vägen till ytan. Epicentrum låg sextiosju meter söder om dammen och skalvet mätte 5,8 på Richterskalan, vilket var tillräckligt för att kännas i hela området. I kontor och bostäder höll folk andan och sprang ut eller till dörröppningar men skakningarna upphörde lika snabbt som de börjat och förutom en och annan monitor som vält på ett och annat skrivbord och en och annan frukt eller grönsak som trillat ur en och annan korg för gatuförsäljarna på Haight Street i San Francisco, skadades inga byggnader. Inga byggnader  förutom dammen vid Lower Crystal Springs Resevoir.

Firman som utförde dammreparationerna hade pressats hårt på mötet. Det var deras reparationer som dragit ut på tiden och skapat mediestormen och problemen de befann sig i. Detta gjordes kristallklart för representanterna på mötet. En fem meters höjning av vattennivån var i realiteten en bit in på fel sida firmans egna säkerhetsmarginaler. När marken dessutom började skaka klarade inte den försvagade dammen att hålla vattnet längre.

Sprickorna i dammen bildades femton meter över marken precis i skarven mellan den renoverade och orenoverade delen. Skalvet varade bara i några sekunder men på den tiden växte sprickorna sig större och fler tills de plötsligt korsade varandra vid tillräckligt många ställen för att dammen skulle brista. Förloppet var explosivt och små och stora bitar av cementdammen följde med vattnets vansinniga färd genom dalen nedanför. Femtiotre meter från dammen och tjugotvå meter ovanför dalbotten gick I-280. Brofundamenten bestod av kraftiga cementben, som vägbanan vilade på. De var snyggt välvda med paraboliska öppningar i mitten. Cementbenen var byggda för att klara en jordbävning som mätte 7,6 på Richterskalan men de var inte byggda för att klara en jordbävning i kombination med stora mängder vatten som skickade gigantiska cementblock från en trasig damm på dem.

Det två mittersta brofundamenten gav efter först. Vägbanan knäcktes och den södra delen av bron drogs med som en direkt effekt av att de södra fundamenten gav efter ett efter ett. Vägbanan var uppbyggd i sektioner som bröts sönder på flera ställen medan de föll ner i de rytande vattenmassorna som forsade österut. Bilarna som befann sig på den kollapsande delen av bron hade inte en chans. Den norra delen av bron klarade sig men de första bilarna som kom norrifrån hann inte stanna. De som lyckades stanna innan avgrunden blev påkörda bakifrån och en del av dem störtade också mot en säker död. Till slut lyckades tillräckligt många få stopp på sina bilar och springa tillbaka för att varna efterföljande att sakta ner.

Den sydligaste betongsektionen kollapsade och i skarven mellan den och den kvarvarande vägen reste sig en en meter hög vägg som flera bilar krockade in i.

***

Männen i baksätet på den bepansrade limousinen kände hur bilen började hoppa som om de körde över en tvättbräda. När den sedan började kränga våldsamt förstod de att något var fel. Secret Services första instinkt vid bilkörning när något känns fel är att öka farten. Det är en reflex som måste läras upp eftersom första instinkten för resten av den bilkörande befolkningen är att ta foten av gaspedalen och sakta ner.

De befann sig fyrtionio meter från det södra brofästet när bilen körde av vägen. Den for ut till höger mindre än fem meter innan staketet och krockräcket för bron började. Där stod en stor vit skylt på två stolpar som förkunnade att man körde in i  Hillsborough County och att sheriff Wade Donaldson inte viker sig för brott. Den förstärkta och extra tunga limousinen såg detta som en utmaning och flög in i skylten som vek sig direkt. Skylten fungerade som ett hopp för bilen som, om marken fortsatt vara plan hade landat 5 meter längre fram. Istället sluttade marken brant ner utför ner i dalen och bilen fortsatte luftfärden ända ner till de forsande vattenmassorna 22 meter längre ner, trots att den saktats ner något på vägen eftersom den flugit genom tre trädkronor på vägen ner.

 

***

Systemet hade larmat. Allt eftersom systemets noggrannhet vuxit hade det blivit uppenbart att vissa felvektorer behövde programmeras att automatlarma. Det gällde till exempel naturkatastrofer, nära förestående kärnvapendetonationer, mord på statschefer, oväntade dödsfall bland statschefer och andra nyckelpersoner, krigsförklaringar eller större terrorattacker. Eller, som i det här fallet, kombinationer av dessa.

Richard trodde inte sina öron och bad att få informationen igen. Mannen i andra änden var upprörd, och han hade all rätt att vara det. Ingen förvarning hade skickats. Richard kände sig som en sportfiskare som i timmar kämpat med en stark och envis fisk ute till havs. Men precis när han dragit in den så nära att han kan nå den med håven hör han ett fruktansvärt bröl från ett signalhorn och vänder sig om och stirrar in i fören på en en supertanker som tornar upp sig alldeles bakom honom. Det enda man kan göra är att släppa fisken och koncentrera sig på det större hotet.

Någon längre förvåning var en lyx han inte hade råd med. Han lade helt enkelt på när mannen från Secret Service började upprepa sitt missnöje med informationsutbytet. Richard ställde sig vid mikrofonen till högtalarsystemet och pausade i två sekunder innan han tog ett djupt andetag och sade:

”För mindre än trettio sekunder sedan försvann Förenta staternas president i en jordbävning söder om San Francisco.”, han gjorde en konstpaus för att ge eftertryck åt orden. ”Han kommer inte att hittas under framtidsfönstret vi har på en halvtimma. I nuläget är det oklart om han fortfarande är vid liv.” Ny konstpaus. ”Jag vill att alla, och jag menar alla, resurser går till att hitta Presidenten levande eller död. Detta är prioritet nummer ett tills jag ger andra instruktioner. Hitta honom!”

***

De fortsatte norrut på I-295 efter en halvbra hamburgare som givetvis inte såg ut som på bilderna ovanför kassorna på snabbmatsrestaurangen. Nick körde så fort han vågade utan att väcka uppmärksamhet, vilket innebar 6 miles i timmen över hastighetsbegränsningen på 70. De hade svårt nog som det var att inte väcka onödig uppmärksamhet genom att bara sitta i en Dodge Charger från 1970. De hade diskuterat vart de skulle ta vägen under måltiden och kommit fram till att de inte kunde ta sig till Sverige. Det var alldeles för riskabelt att flyga. Passagerarlistor och säkerhetskontroller skulle inte fungera. Istället valde de att ligga lågt tills dess deras beskyddare visade dem vart de skulle ta vägen. Nick hade en kusin i Vermont. Det var den enda släkting han visste om men det skulle ändå vara en oväntad destination eftersom de inte hade haft kontakt på över tjugo år.

***

Trevor Andino hade inga problem att köra fort och väcka uppmärksamhet när han passerade avfart 36A under bron där I-295 korsar väg 73 i sin nya Lexus SUV. Uppmärksamhet fick han också av Evan Johnsons radarpistol när han i en hastighet av 96 miles i timmen, som var precis över gränsen för vad Evan ansåg inte bara vara bötespliktigt utan rent brottsligt, blåste förbi den oansenligt parkerade polisbilen bakom bron. Polisbilen drog igång blåljusen några sekunder senare och rivstartade ut från vägrenen.

Det tog mindre än två minuter för Evan Johnsons Crown Victoria att hinna ifatt Trevor Andinos SUV. När Trevor upptäckte att han hade en tjutande, blåblinkande förföljare efter sig saktade han inte ner. Senare kunde han inte förklara varför. Ett infall av tillfällig förvirring helt enkelt. Detta infall gjorde också att han började väva ut och in mellan bilarna i de andra filerna. Han hade precis passerat en långtradare i mittenfilen och kom upp bakom en silverfärgad Buick. Han kastade bilen snabbt in i innerfilen och accelererade upp i över 100 miles i timmen för att ögonblicket efteråt dyka tillbaka genom mittenfilen och ut till den högra. Det var här han missbedömde avståndet till den gamla Dodgen i mittenfilen som han knappade in på.

Han snuddade den egentligen bara, inte alls hårt. Men bilarnas relativa hastighet räckte för att Dodgens bakvagn skulle tryckas ut några decimeter av den mycket tyngre SUV:en och föraren skulle tappa kontrollen.

Dodgen fick ett kast åt vänster som föraren lyckades häva men liksom nittiotvå procent av befolkningen också skulle ha gjort överkompenserade han åt andra hållet och trampade hårt på bromsen. Hjulen låste upp sig och bilen slirade fram. När den befann sig med hjulriktningen vinkelrät mot färdriktningen och däcken plötsligt fick grepp igen voltade den och rullade fem och ett halvt varv. Den blev liggande upp och ner mellan mitten- och högerfilen. De båda personerna i bilen var medvetslösa och hängde i sina säkerhetsbälten. Deras händer släpade i blodet som samlats på innertaket efter att de båda slagit i huvudet i bilens dörrkarmar.

Fyrtiotre meter bakom dem stod lastbilschauffören på bromsen. Han hade haft tur. Samma morgon hade hans lastbil havererat. De hade kommit med en helt ny från stallet i Richmond. Omlastningen hade tagit fyra timmar och sedan dess hade chauffören varit förbannad och stressad. Tills nu. Bromssystemet i en modern långtradare är uppbyggt av flera små datorer som samverkar för att hela ekipaget skall sakta in på ett säkert sätt. Huvuddatorn i chassit skickade kommandot till vagndatorn att bromsa, vagndatorn i släpet räknade med hjälp av information om vikt, hastighet, och väggrepp ut hur mycket och när bromsen skall ta. Det liknar ett avancerat ABS-system. Skillnaden i bromssträcka var enorm. I detta fallet stannade lastbilen fyrtiofem meter senare, vilket innebar att den kraschade in i Dodgen och de redan medvetslösa passagerarna slog i huvudena i dörrposterna en gång till och en gång i varandra innan ekipaget till slut stannade.

Evan Johnson kallade på ambulanser så fort han såg Dodgen volta. Trevor Andino  svängde av vid nästa avfart och försvann. Han fastnade i en poliskontroll mindre än  två dagar senare.

***

Richard Chamberlain gick tillbaka till Ryan och ringde Cronwell från sin skrivbordstelefon. Hon svarade innan den första ringsignalen tystnat. Bra, tänkte Chamberlain, det är så här alerta jag vill att ni skall vara.

”I-280, i höjd med San Mateo. Vad har vi där?” frågade han.

”Greene är på väg från Stanford och Sanchez kommer ner från San Fran. Greene är på I-280 strax söder om bron men räknar med att det kommer att ta en timma att komma dit. Det är mycket bilar som står still på vägen.”

”Bra, rapportera när de är framme.”

Kapitel 15