13

Onsdag 12 december 13:34:27

 

De satt insvepta i filtar inne på Java Joe’s och pratade med en uniformerad poliskvinna. Nick försökte desperat att motstå frestelsen att komma med skamliga förslag, Kajsa såg det i hans barnsliga ögon. När en servitris kom med en bricka full med varmt kaffe till de av gisslan som inte var för skärrade för att dricka eller de som var så skärrade att de inte kunde göra någonting annat, tittade Kajsa upp och tyckte att hon såg något hon kände igen utanför caféfönstret. Som en tapet eller tavla man vet att man sett någonstans men glömt var.

”Vi är i stort sett klara. Jag låter er fika lite så fortsätter vi med några kompletterande frågor sedan, ok?” sade den uniformerade kvinnliga polisen och lämnade dem ensamma med kaffekopparna. De var ljusblå och Nicks hade en tiger och Kajsas en liten kanin vid handtaget.

Det slog henne med en våldsam kraft. Hon hade sett mannen som stod där utanför caféfönstret förut. Han hade kommit fram till henne på en parkeringsplats för nästan exakt ett dygn sedan när hon hade skrapat fram kaniner på en lott. Ögonblicket därefter hade hon vaknat upp på GS-Technologies.

”Han jobbar för dem!” viskade hon till Nick som fortfarande tittade efter den uniformerade kvinnliga polisen.

”Vem?” frågade han och tittade förvirrat tillbaka.

”Han där utanför fönstret. Det var han som kidnappade mig igår.”

”Vad gör han här?”

Kajsa tittade misstroget på Nick som om han var galen eller hade glömt hela det senaste dygnet.

”Jag menar hur vet dom att vi är här?”

Det var en mer befogad fråga.

”De kanske har fått snurr på grejerna. I så fall vet de kanske att jag hittat USB-minnet i bankfacket.” Medan hon berättade höll hon blicken oroligt på mannen utanför fönstret. ”Det måste vara det han är här för. Det eller oss.”

En obehaglig tanke om vad som skulle kunna ha hänt inne i banken om hon inte sett lappen slog henne. Hon mindes att hon var på väg över för att rensa bankfacken på nästa vägg och hon fick känslan av att både Nick och hon skulle ha befunnit sig i skottfältet när skotten brann av. Om hennes farhågor var rätt betydde det att mannens uppdrag var att eliminera dem. Att döda dem, inte att hitta USB-minnet. Kajsa undrade om mannen utanför fönstret ens visste om att det existerade och hon greps av en känsla att det viktigaste just nu vara att skydda det. Att det på något sätt var hennes givna uppgift att göra det. Hon slet blicken från mannen utanför, reste sig och stegade snabbt fram till servitrisen. När de växlat några snabba ord nickade servitrisen och försvann in bakom en svängdörr till köket. När hon kom tillbaka lämnade hon över ett kuvert med kaféets logotyp på. Kajsa skrev snabbt ner en adress på kuvertet och lade ner USB-minnet när hon kom tillbaka till bordet. Hon viskade till Nick:

”Vi borde inte stanna. Det finns en dörr ut mot en gränd på andra sidan köket.”             När hon tittade ut genom fönstret igen möttes hennes blick av mannens och världen stod stilla så för en stund. Som ett rovdjur och hans villebråd låsta i positioner inför jakten. Rovdjurets ögon sade sorry, det är djungelns lag som gäller och jag har inget val innan han snabbt vände sig om och satte fart mot ingången till kaféet.

”Vi måste härifrån. Nu!” sade Kajsa och de reste sig så snabbt de kunde utan att väcka uppmärksamhet. De lämnade filtarna på stolarna och marscherade mot köket.  Det var mycket folk som gick ut och in ur kaféet hela tiden och de blockerade entrédörren för mannen där ute så hon gissade att de inte behövde springa men kunde inte hjälpa att ta några joggande steg alldeles innan de nådde fram till svängdörren till köket. Där innanför vek de direkt av till vänster i en korridor kantad med varupallar och sopbehållare och ut på en smal bakgata via nödutgången som personalen ställt upp och larmat av för att kunna gå ut och röka en snabb cigarett. Trots att, eller snarare på grund av att utgången befann sig utanför polisens avspärrningar var nödutgången separat bevakad av två uniformerade poliser. De var beordrade att inte släppa in någon och visade därför lite intresse för Kajsa och Nick, speciellt eftersom den som kommit ut först log och viftade med ett stort kuvert med kaféets logga på. Antagligen en anställd som gick av sitt skift och skulle posta något på vägen hem.

***

Justin hade slitit upp mobiltelefonen och ringt till Ryan innan han ens hunnit till ingången till Java Joe’s.

”Jag har blivit upptäckt.”

”Vad då blivit upptäckt?”

”Mål Beta och Charlie såg mig och sticker. Vad skall jag göra?”

Ryan lät förbryllad. ”Jag har inga parametrar som… Enligt systemet skall de fortfarande sitta kvar.”

”Det gör de inte. De har gått in genom svängdörren till köket.”

”Jag tittar på live-datat nu och de sitter för helvete kvar vid sitt bord! Fan, någonting är fel… Ta dem! Eliminera dem!”

När Justin lade på hade han hunnit fram till köksdörren och när han tittade upp träffade den honom i näsan så hårt att han föll på golvet. En diskplockare som varit på väg ut från köket bad så hemskt mycket om ursäkt och hjälpte honom upp. Justin reste sig upp och fortsatte så snabbt han kunde ut genom nödutgången. Han hejade på poliserna där utanför i förbifarten. När han kommit längre ner på gatan märkte han att han blödde näsblod.

***

När Kajsa och Nick hade kommit ner till East Lombard Street vek de direkt till vänster och sprang österut till korsningen vid South Street. Sedan vänster igen och norrut upp på North Calvert tills de kom tillbaka till East Baltimore Street. De svängde höger och gick i motsatt rikning från polisens avspärrningar mot Baltimores mindre respektabla kvarter.

Vid hörnet av East Baltimore och Custom House Avenue inklämd mellan ”The Lust Parlor” och ”XXX-Delight” låg en liten men välsorterad tidningsaffär vars ägare tillika butiksbiträde var en liten bastant man vid namn Nadir. Han ansågs av både vänner och av fiender att vara för snål för att anställa någon att ta hand om försäljningen men det var inte sant. Det var åtminstone inte hela sanningen. Nadir var en fruktansvärt social varelse som helt enkelt inte skulle stå ut med att inte kunna konversera med sin lilla men trogna kundkrets dagarna i ända. Han brukade skoja och säga att han kände de flesta kunderna bättre än sin egen hustru. Det berodde också på att inte många nya ansikten kom in i affären. Därför blev han förvånad när den unga kvinnan och mannen kom inspringande och stressat bad om att få köpa porto för ett paket till Europa.

***

”Är du säker på att de inte sade vart i Europa?”

Mannen i någon slags polisoverall hade kommit in fem minuter senare och frågat om han sett paret. Han var lika stressad som paret före honom och blödde dessutom från sin vänstra näsborre, vilket gjorde att Nadir oroade sig för att han skulle skvätta ner alla tidningar i mellanöstensektionen. Nadir tyckte inte om blod.

”Jag undrade om du vet vart i Europa?!”, frågade mannen igen mycket högre, på gränsen till att han skrek.

”Sir, jag…”, Nadirs röst föll bort när han såg en bloddroppe kasta sig hjälplöst mot en säker död mitt på globen på Al Hayats förstasida. När han tittade upp igen stirrade han rakt in i mynningen på en pistol.

”Jag tänker inte fråga snällt en gång till.”

”Sir, jag… jag vet inte. Europa bara.”, stammade Nadir fram. Han stirrade paralyserat in i de stålblå ögonen bakom det stålgrå vapnet i vad som kändes som en evighet. Sedan sänkte mannen vapnet och försvann ut lika snabbt som han kommit in.

***

”Ryan, jag behöver hjälp.” Justin skrek in i mobiltelefonen medan han sprang vidare på East Baltimore Street. ”De har lämnat en tidningsaffär där de köpte frimärken, jag behöver en riktning!”

”Jag… jag förstår inte vad som händer… jag har ingen riktning eftersom de enligt systemet fortfarande sitter på kaféet! Dom har fikat och snart fortsätter förhöret…”, svarade Ryan irriterat.

Justin stannade upp. Ryan var tyst i mobilen en lång stund.

”Jag är ledsen Anderson men systemet har hakat upp sig efter omstarten. Eller så är det någon som manipulerar det. Det finns i alla fall inget jag kan göra.”

Justin svor inombords. Vad är det som händer?

”Brevlådor.”, sade han med tunga andetag. ”Ta reda på var alla brevlådor inom femhundra meters radie finns.” Han hörde hur Ryan knackade på tangentbordet.

”Aah… oj… ok, det finns sextiosju stycken. Vet du åt vilket håll de försvann?”

Justin drog en djup suck. Fan.

”Nej.” Han började gå tillbaka till bilen. ”Ring Chamberlain och berätta att de kom undan. Säg att jag är på väg hem.”

***

Rakt utanför tidningsaffären går Custom House Avenue, en liten bakgata som leder söderut mellan ”Gary’s Gay Emporium” och ”Lush Vixens”. Tjugo meter in på gatan öppnar sig en parkeringsplats till vänster. På den brukar det inte finnas en enda bil som är värd mer än tusen dollar.

Det fanns det idag.

Kajsa och Nick sprang söderut längs Custom House Avenue när Nick plötsligt stannade.

”Va fan…”

”Vad är det?” frågade Kajsa.

”Bilen…” han tog sig för pannan och gav ifrån sig ett förvånat skratt. På parkeringsplatsen stod en svart Dodge Charger från ’70. ”Det är min bil! Mina nummerplåtar i alla fall. Hur fan kan mina plåtar sitta…”

Kajsa tog tag i honom och drog honom mot parkeringen. ”Det är ett tecken. Kom!”

Bilen var inte låst vilket var otroligt. Inte att den inte var låst men att den inte blivit stulen från parkeringen där den kostade lika mycket som alla de andra bilarna tillsammans. De satte sig i framsätet. Nick kastade en blick på Kajsa.

”Var brukade du gömma nycklarna?” frågade hon.

”Aldrig någonsin i bilen i alla fall. Jag bor i New York.”

Kajsa funderade.

”Ok, var känner du för att leta efter dem då?”

Nick fällde ner solskyddet och ett par nycklar trillade ner i hans knä. Kajsa log medan de körde ut från parkeringen.

***

Chamberlain hade kommit ner till Ryans skrivbord och vankade av och an medan Ryan än en gång försökte förklara vad som var fel på systemet.

”Det är som om någon kör en alternativ framtid som…”

Chamberlain avbröt honom.

”Kalla till ett möte. Mitt kontor. Nu.”

***

De hade stannat till vid en brevlåda under en bro nära motorvägspåfarten och Kajsa hade gått ut och postat kuvertet. Sedan körde de norrut på I-95. På något sätt kändes det naturligt för Nick att köra mot New York, fast det egentligen inte fanns någonting kvar där för honom.

De stannade och åt utanför Philadelphia strax efter att de kört av I-95 och på I-295.

***

Precis när de satt sig i soffgruppen i Chamberlains kontor ringde det i Ryans, Meyers och Richards telefoner nästan samtidigt. De tittade på varandra ett kort ögonblick innan de svarade.

Kapitel 14