12
Onsdag 12 december 12:08:19
De hade suttit där i nästan en timme och stirrat på varandra och på pistolmannen, som lugnt stirrat tillbaka, när Kajsa vågade bryta tystnaden.
”Har du ett namn?”
”Becker.”
”Ok Becker, några av oss kommer att kommer att behöva gå på toaletten snart. Och vatten. Vi kommer att behöva vatten.” Hon såg ingen reaktion från Becker. ”Hur hade du tänkt lösa det?”
”Jag kommunicerar inte med dem. Är helt tyst. Det ger dem till slut inget val. De måste komma in och ta mig och då kommer det att vara över innan det hinner bli någon kris, det försäkrar jag.”
Kajsa skrämdes mer av sättet han sade det än av vad han faktiskt sade. Hans plan var alltså passivt självmord. Hon undrade bara hur passivt det skulle bli. På hans ansiktsuttryck verkade det inte som om han skulle ge upp utan en fight.
”Vem rånar en bank utan att råna den?” frågade Kajsa mest för sig själv.
Nick tänkte säga något sarkastiskt om det men det intorkade blodet i hans panna fick honom att tveka. Devisen att om man inte har någonting smart att säga kan man lika gärna vara tyst hade han aldrig riktigt tagit till sig men med en hänsynslös, galen mördare framför sig tyckte han att det passade bra. Dessutom hann någon annan före.
”Hur jävla psycho är du?” snyftade den av kassörskorna som betjänat honom först precis så högt att alla kunde höra det. Becker behövde fyra snabba, långa steg för att ställa sig alldeles framför henne. Ursinnet bubblade i hans röst.
”Så här jävla psycho din jävla fitta!” sade han, riktade revolvern mot ansiktet på affärsmannen som satt bredvid henne och tryckte av.
***
Skottet hördes ut på gatan men ingen lade märke till det. Det dränktes i larmet av sirener och aktivitet utanför entrén men inne i polisens skåpbil, bakom det femtiotal känsliga mikrofoner som riktats mot banken från alla vinklar och där stadens ljudflora helt filtrerats bort, var det ingen tvekan om vad det var.
De stannade upp inne på Java Joe’s när meddelandet kom över radion. Efter en stund, när det sjunkit in och när inga fler skott verkade följa det första, drog planerandet igång igen med förhöjd intensitet. Donnegan begärde exakta positioner av insatschefen och de två andra började nästan skrika i sina mobiltelefoner.
Justin Anderson var den enda på kaféet som stod tyst och iakttog de andra. De påminde honom om en gammal film av bröderna Marx, som en väl repeterad fars. Han kunde nästan inte låta bli att le, för han visste hur de skulle reagera. Anledningen till att han inte log var att han också visste vad som hade hänt där inne. Han visste också att om tolv minuter skulle Becker etablera kontakt med världen utanför men det skulle inte få hända för att…
Donnegan lyfte blicken och tittade på Justin.
”Vi kör igång om åtta minuter. Är du redo?”
Justin nickade.
***
När ljudet från skottet studsat färdigt mellan valvets väggar och Kajsas öron slutat ringa så förbannat öppnade hon ögonen. Mannen som suttit tre meter från henne hade inget ansikte kvar. Istället fanns där bara en blodig sörja och hans livlösa kropp hade glidit ner i halvt liggande ställning. Kassörskan bredvid honom var prickig av blod och stirrade tomt ut i luften med munnen halvt öppen.
Kajsa kände ingen rädsla. Däremot var hon förbannad och förvirrad. Varför var detta nödvändigt? Vilket syfte tjänade det att en oskyldig affärsman fick huvudet bortskjutet? Varför hade deras gud gjort detta? Hennes känslor störde ut logiken och hon kunde inte förstå syftet. Becker gick fram till henne.
”Du har rätt. Skadar ju inte att titta efter vad banken har att erbjuda när jag ändå är här…”
Han vände sig om och gick fram till Nick, som såg obekväm ut. Som om någon släppt sig i kassakön i en packad matvaruaffär. Becker vände sig till den skadade säkerhetsvakten och sade:
”Gå och öppna alla bankfack!”
När vakten tvekade riktade han revolvern mellan Nicks ögon.
”Vill du verkligen ta reda på om jag gör någon skillnad på att ha ihjäl fyra eller fem personer idag?”
”J.. jag kan inte öppna utan att ägarna av facken använder sina nycklar.”, stammade vakten fram.
”Bullshit! Din jävla mask! Tror du inte att jag vet vad som gäller? Efter elfte september kan banken öppna själv i händelse av misstänkt terrorism. Det stod klart och tydligt i kontraktet när jag skaffade mitt bankfack här din jävla köttskalle!”
Nick höll andan och väntade på skottet men det kom aldrig eftersom Becker nu riktade revolvern mot säkerhetsvakten istället.
Att stirra in i den farliga änden på en revolver gjorde valet ganska lätt för vakten. Han reste sig och stapplade fram till skrivborden. Efter en minut bakom datorn tittade han upp och hans ögon lyste av hat så starkt att det skar som en skalpell genom tröttheten i dem. Han tryckte på enter och efter tre sekunder smällde det till i alla låsen på samma gång och Kajsa kände hur facket bakom henne gled upp mot hennes rygg.
***
Planen var enkel. De skulle gå in genom den träbeklädda porten och snabbt säkra lobbyn. Detta skulle vara den lätta delen. Alla polisens mätinstrument visade på att lobbyn var tom men man skulle utgå ifrån det värsta och förutsätta att Becker hade försåtminerat den. En inte alldeles osannolik farhåga med tanke på mannens bakgrund. När lobbyn var grön skulle man gruppera sig i två lag, Alfa och Bravo, vid dörren till valvet. Lag Alfa skulle lobba in fyra chockgranater, som skulle orsaka just chock med ljusblixten och knallen när de detonerade. Det skulle skapa tillräcklig desorientering för att lag Bravo skulle hinna smita in, identifiera och oskadliggöra gärningsmannen.
Justin skulle ingå i lag Bravo. Han hade låtit chefen för insatsstyrkan stå för det mesta av planen men han hade varit noga med några små detaljer, som till exempel i vilket lag, och vilken position i laget han skulle ha. Justin hade använt sig av argumenten Ryan hade föreslagit och befälen hade inte haft några invändningar för några av hans ändringar. Tvärtom hade de nickat förvånat åt varandra men varit noga med att inte visa att de var imponerade av förbättringarna.
Justin hade en egen plan som han repeterade steg för steg där han satt på huk med de andra från insatsstyrkan och väntade på klartecken att gå in. Han bar svart skyddsväst, hjälm och skyddsglasögon, precis som de andra poliserna men istället för en Heckler & Koch MP5 maskingevär hade han en Glock 9 mm i händerna. Han hade bett om att få använda sitt eget handeldvapen eftersom det var vapnet han var van vid. Dessutom visste han att det skulle ha betydelse. Till skillnad från de andra poliserna var han nämligen säker på att han skulle avfyra sitt vapen under attacken. Tre gånger närmare bestämt, mer eller mindre rakt in i den lilla folksamlingen som utgjordes av gisslan, och han kände sig inte bekväm med att ha något annat i händerna när marginalerna skulle vara så små.
När ”Gå”-meddelandet kom över radion sprang de hukandes in genom entrén och Justin skaffade sig snabbt en överblick över den stora lobbyn. Som han räknat med var den övergiven. De två teamen spred ut sig och sökte snabbt och tyst av alla vinklar och täckta områden i den stora salen. Justin passerade mindre än två meter från den döde säkerhetsvakten vid luckorna. Blodet från hans hals hade bildat en sjö runt hans överkropp. När de kom till den stora valvdörren satte de sig på huk och avvaktade.
Justin andades djupt och blockerade alla tankar som inte handlade om vad som skulle ske härnäst. Han gick igenom, steg för steg, vad han skulle göra. Ryan hade lagt korten på bordet och beordrat honom att skjuta gärningsmannen, vilket han inte hade något som helst problem med. Men han var också beordrad att öppna eld mot två personer i gisslan – en av vilka han kidnappat och tagit med till GS-Tech igår eftermiddag. Känslan av att han varit högst delaktig i att hon överhuvudtaget blev indragen i detta kom krypande och han fick återigen mota bort irrelevanta tankar och fokusera på uppgiften.
De skulle öppna dörren till valvet, team Alfa skulle kasta in chockgranaterna, sedan skulle team Bravo rusa in. Justin var andre man att gå in. Den förste mannen skulle hålla till vänster och täcka av utrymmet vid vakternas övervakningsstationer, där det bedömdes troligast att en rånare skulle barrikadera sig. Justin, som visste att det inte befann sig någon där skulle istället täcka den stora delen av valvet som sträckte ut sig mot höger. Där skulle han upptäcka att Becker höjde sitt vapen mot dem och Justin skulle avlossa tre skott i snabb följd. Becker skulle oskadliggöras med det första. De två andra kulorna skulle riktas lite till höger och lite till vänster om Becker och träffa halsen, respektive hjärtat på Kajsa Larsson och Nick Ambrose. För vem som helst skulle det se ut som om alla tre kulorna varit ämnade för Becker, att den tragiska utgången med två döda ur gisslan varit en olyckshändelse. Justin misstänkte att Gecko Security inte skulle ligga väl till hos de lokala myndigheterna när allting klarats upp. Själv skulle han lämna in sitt vapen och sin legitimation samt en skriftlig rapport om det inträffade här idag innan han skulle bli erbjuden terapi och bli tillsagd att åka hem och vänta på att Geckos internutredare tillsammans med polis kallade honom till förhör. Tills dess skulle den riktige Shane Wilkes ha hittats för länge sedan och det skulle inte finnas några spår efter Justin Anderson.
***
Inne i bankvalvet hade Becker omvärderat situationen. Det var helt enkelt gammal hederlig girighet som hade gjort det. Han kanske inte behövde dö här inne. Han var fortfarande ung och hade inga problem med att vara rik. Gisslan samlade ihop rikedomarna åt honom. Han hade beordrat alla utom den självutnämnde tuffingen i skinnjacka att tömma bankfacken på pengar, smycken och andra värdesaker och att lägga dem på skrivbordet som han också tvingat dem släpa dit från andra sidan valvet vid vakternas hörna.
Kajsa stoppade snabbt in en hand i fack 1708 när hon reste sig från golvet. Först trodde hon att det var tomt men sedan kände hon något därinne som var litet och avlångt, ett USB-minne. Hon stoppade snabbt ner minnet i sin jackficka och började söka igenom de andra bankfacken på samma vägg. De flesta innehöll kontanter eller smycken, i andra fanns det bara papper. När hon öppnade en box på femte raden, precis i lagom ögonhöjd hoppade hon till.
Bankfacket var helt tomt förutom att det mitt i boxen stod ett vikt papper, ett sådant man ibland använder som namnskylt på möten. På lappen stod det klart och tydligt:
Kajsa!
Vänta här i 10 sekunder. Blunda sedan och skrik så högt du kan. Låt ingen få tag på vad du hittade.
För några ögonblick upplevde Kajsa en oväntad känsla av uppgivenhet. Hon hade letat efter tecknet men när det kom kände hon sig på något sätt hjälplös, som om hon tappat kontrollen över sitt liv. Det kändes lätt att förlita sig på det och hänge sig åt det. Ge efter för hjälplösheten. Ett tillstånd granne med apati.
Hon uppehöll sig inte där länge. Tankar och inställning vände lika snabbt som de kommit. Hon kände plötsligt hur hoppet återvände och en otrolig styrka. Allt skulle gå bra. Hon behövde bara följa tecknen som denne hemlige gud placerat ut och allting skulle sluta väl. Det handlade inte om apati utan tvärtom att agera i fullständig harmoni och med överväldigande självförtroende, helt övertygad om att vinna. Hon log.
När hon kom ut ur drömmen fick hon i ett ögonblick panik över att hon inte hade en aning om när det gått tio sekunder. Hon gissade att hon stått och tänkt i nästan fem sekunder men anade att tiden går mycket långsammare än vad man tror vid sådana tillfällen och drog därför bort två sekunder och började räkna på fyra.
Hon hade precis hunnit till nio när hon hörde någonting studsa mot marmorgolvet ute i foajén.
Tio.
Kajsa skrek för allt vad hon var värd. Nick reagerade blixtsnabbt och var på väg mot henne mindre än en sekund senare. Alla, inklusive Becker, hade uppmärksamheten riktad mot Kajsa när granaterna briserade och allt blev vitt.
När Justin sprang in genom dörren till valvet hade han redan osäkrat sitt vapen och höll det skjutklart. Hans ögon sökte av målområdet femton meter bort och hittade Martin Beckers smutsblonda helikopterplatta till frisyr. Det första skottet träffade Becker i den högra tinningen och han var död innan han nådde golvet. Justin avfyrade två skott till innan han registrerade att de andra målen inte var på plats, och kulorna slog in i öppna bankfack på den bortre väggen.
När Kajsas ögon fungerade igen såg hon Nick på golvet framför henne. Han verkade inte riktigt veta var han var. Det första hon hörde när öronen slutade tjuta var en medlem ur insatsstyrkan som ropade ”Klart!”.
Böcker 