11
Onsdag den 12 december 11:37:19
År 2003 hade staden Baltimore investerat i tre nya skåpbilar att använda som ledningscentraler vid större polisoperationer. Utifrån såg de precis ut som stora, grå husbilar, med undantagen att de inte hade några fönster och blåljus på taket. Dessutom hade varje skåpbil två blå ränder som löpte runt hela bilen. Om någon fortfarande tvivlade på om det verkligen inte var en vanlig husbil, kunde de läsa ‘BALTIMORE POLICE DEPARTMENT – OPERATIONS COMMAND CENTER’ med stora svarta bokstäver på alla sidor. Insidan skulle inte heller få någon att tvivla eftersom den var fylld till bredden av högteknologi och bildskärmar.
Epitetet ”ledningscentral” var dock gravt missvisande. Före 2003 brukade befälen inta något närliggande fik eller restaurang, eller ännu hellre bar, och upprätta en ledningscentral där. Detta var en av anledningarna till att någon byråkratfjant hade propsat på nya mobila ledningscentraler. För att kunna vara närmare situationen och därför kunna göra bättre bedömningar var tanken. Det var bara det att under tiden förslaget bollades vidare till andra byråkratfjantar hela vägen till att få det godkänt och betalt av hyperbyråkrat-fjantarna på stadsfullmäktige hade fler och fler högteknologiska prylar inkluderats vilket resulterat i att de färdiga ledningscentralerna inte hade plats för ledningen. De tre skåpbilarna var ovärderliga som spaningscentraler men ledningscentralen förlades alltid till närmaste inrättning som serverade kaffe, också efter år 2003.
Detta fick Justin veta så fort han knackat på dörren till en av skåpbilarna. Därinne satt fyra män med hörlurar och fingrade på tekniken. Mannen som hade öppnat var den ende där inne med uniform. Det var uppenbart att det inte skulle få plats fler därinne. Justin frågade efter Donnegan och blev hänvisad till kaféet snett över gatan från bankentrén. Inne på Java Joe’s var personalen fortfarande kvar, vilket förvånade honom men någon måste ju servera kaffet och dessutom fanns det ingen direkt skottlinje från banken eftersom det stod brandbilar, ambulanser, polisbilar och mobila ledningscentraler i vägen. Flera uniformerade poliser gick omkring och drack kaffe därinne. De tittade snett på Justin när han kom in men ingen gick fram och försökte kasta ut honom. Vid ett av båsen vid fönstret satt tre män i kostym och den uniformerade chefen för insatsstyrkan. På bordet låg ritningar över byggnaden och de fyra verkade diskutera vilken ingreppsplan de skulle använda sig av och när.
Justin gick fram till bordet. Konversationen tystnade och fyra blickar vändes mot honom.
”Vem fan är du?” frågade den som förmodligen var Donnegan. Han hade i alla fall en auktoritär stämma.
”Jag heter Wilkes och jobbar för Gecko.”
”Och vad fan vill du?”
”Jag har ett erbjudande till er.”
Häpna tittade de runt på varandra och såg ut som om de inte riktigt kunde bestämma sig för om detta var ett skämt eller inte. Bäst att ta det säkra före det osäkra och fråga. Han kan ju mena allvar.
”Vad fan menar du?”
”Jag kan leverera namn och bakgrund på gärningsmannen och dessutom presentera en vattentät plan för att oskadliggöra honom utan att gisslan kommer till skada.”
Redan förvånade munnar öppnades ännu lite mer.
”Och hur fan vet du det?” frågade Donnegan till slut irriterat. Han hade bestämt sig för att om det var ett skämt var det i alla fall ett jävligt dåligt sådant.
Justin replikerade lugnt.
”Vi har tillgång till övervakningsutrustning inifrån…”
”Era kameror skall vi ha full tillgång till, om ditt företag undanhåller så mycket som en pixel skall jag…” Uppenbarligen en känslig punkt för insatschefen.
”Om ni låter mig tala till punkt, sir!” avbröt Justin i lika lugn stämma. ”Vi har och kommer även i fortsättningen delge er allt bildmaterial men vi har tillgång till så mycket mer än det. Ansiktsigenkänning, röstigenkänning men framför allt ett register med bild och röstprov på alla bankens kunder och anställda mot vilket vi kan och har matchat alla där inne. Inklusive gärningsmannen.”
En paus följde där Donnegan tittade på sina kollegor som för att få ickeverbala råd kring om han skulle tro det han hörde eller om han skulle slänga ut låtsaspolisen med arslet före.
”Är det ens lagligt?” frågade en av de andra.
”Vad ni måste förstå är att Baltimore Trust Bank är seriösa med sin säkerhet. De har anlitat Gecko Security eftersom vi också är det. Vi har designat ett säkerhetssystem som, om det inte är omöjligt att bryta sig in i, i alla fall är omöjlig att gömma sig från. Alla, kunder, personal och kända förbrytare är registrerade, så är det bara.”
Donnegan reste sig upp. Han var en storvuxen man med hårda anletsdrag. Och mörka buskiga ögon som nästan grabbade tag i en när han tittade på honom. Justin vek inte en millimeter med blicken. Det var nu avgörandet skulle komma. Minsta tecken på svaghet och han skulle avfärdas direkt.
”Så vem är det vi har att göra med här?” nästan viskade Donnegan.
”Här är mina villkor…”
”Nej!”
Justin ryckte till av smällen när Donnegan slog näven i bordet.
”Nej, nej, nej, nej. Antingen börjar du samarbeta eller så arresterar jag dig här och nu för hindrande av myndighetsutövning. Hur skall du ha det?” sade Donnegan.
Justin tittade länge rakt in i hans vilda ögon sedan vek han sig för ett ögonblick och tittade ner i bordet. När han mötte poliskaptenens blick igen försökte han frammana all sorgsenhet, medlidande och kårkänsla i världen. Han visste att det var dags att spela ut det sista kortet. Han visste också att om detta misslyckades skulle det bli arresten för hans del och hela operationen, kanske hela organisationen, skulle vara rökt. Ryan hade bara givit honom en sextiotvåprocentig chans att lyckas.
”Sir, jag ber er tänka på att vi antagligen har tre skadade eller döda män där inne. På vår egen hemmaplan. Så jag försäkrar er att vi inget hellre vill än att fånga in den här killen.”
Donnegan satte sig tungt ner igen och begrundade det som sagts. Hans blick for ut genom fönstret till det ordnade kaos som utspelade sig där ute. Till slut vände han tillbaka blicken.
”Låt höra.”
”Två krav från vår sida. Ett, jag är med i insatsgruppen när ni går in…”
”Glöm det! Vad tror du att det här är? Nån jävla sightseeing?” röt den uniformerade chefen för insatsstyrkan. Donnegan tystade honom genom att höja sin hand.
”…Och två, all Gecko Security’s personal förutom jag själv skall omedelbart avhysas från platsen och nekas tillträde till det avspärrade området.”
”Varför då?”, frågade Donnegan förvånat.
”Låt oss säga att vi har ett internt problem, och vi misstänker att detta interna problem så att säga har möjliggjort situationen vi hamnat i. Dessutom misstänker vi att detta interna problem är närvarande och har för avsikt att förvärra den.”
Donnegan tittade på Justin i vad som kändes som en evighet. Justin tittade lugnt tillbaka. Han visste att han hade honom. Detta var bara ett spel för gallerierna innan han gav med sig.
”Mr. Wilkes, var snäll och lämna oss. Vi behöver diskutera detta ostört i några minuter. Men jag skall ge dig ett råd och jag föreslår att du anammar det. Ge oss, som ett tecken på välvilja, namnet på gärningsmannen innan du går. Jag rekommenderar som sagt att du är bemötande på den här punkten, annars blir det ett jävligt kort möte här efter du gått. Förstår du?”
”Martin Becker, han heter Martin Becker.” svarade Justin och gick. När han kom till dörren hörde han hur insatschefen protesterade. Det var oväntat. Ryans sannolikheter förutspådde ett tyst, snabbt möte utan några stridigheter. Detta betydde att någonting ändrats, att någon beståndsdel i kedjan inte följde planen fullt ut. Det kunde vara en bagatell men det kunde också vara kritiskt. Han vände och ropade tillbaka till männen kring bordet.
”Min chef på Gecko kan verifiera allt jag sagt om ni ringer honom. Jag är säker på att ni kan leta fram numret…”
Sedan gick Justin ut och satte sig på en bänk vid en busshållplats utanför Java Joe´s och väntade på att Ryan skulle ringa.
***
”Gecko Security, hur kan jag stå till tjänst?” svarade en röst.
“Baltimore-kontoret, operativ chef där tack.” sade Donnegan Det klickade ett par gånger i luren innan tre toner gick fram.
”Clemens.”
”Kapten Donnegan, Baltimore PD.”
”Hur kan jag hjälpa dig, kapten?”
Donnegan förklarade situationen och Clemens bekräftade att de hade misstankar om att en läcka existerade inom organisationen. Denna läcka misstänktes jobba ihop med bankrånaren. Man hade förflyttat Shane Wilkes från Kalifornien speciellt för att utreda saken i smyg. Och ja, hans gedigna bakgrund som militär i specialförband kvalificerade honom i allra högsta grad till att ingå i insatsstyrkan.
Ryan andades ut när han lade på. Han lyfte genast luren igen och slog numret till Justin.
***
”Vågat men det verkar fungera.” sade Ryan.
”Ledsen att jag inte förvarnade dig men det inträffade en oväntad avvikelse från planen. Jag räknade med att du skulle höra av dig om det ledde till katastrof.” svarade Justin
”Vi märkte avvikelsen här också men alldeles för sent… vilket är lite underligt. Du gav oss mindre än en kvart att hacka oss in i Gecko Security’s telefonsystem.”
”Det var väl gott om tid för datorsnillen som ni? Så vad händer nu?” frågade Justin.
”Donnegan kommer att gå med på dina krav och sätta sig ner med dig för att arbeta igenom en plan. Problemet är att sikten bara är en halvtimma, max en timme framåt här. På den tiden skall vi hitta och maximera sannolikheten för att lyckas, paketera det i en angreppsplan som alla köper och dessutom hinna utföra den. Glider vi över den timmen kan förutsättningarna ha ändrats och vi kan inte längre garantera resultatet.”
”Ok, när börjar ni iterera fram en plan?”
”För exakt fyra minuter sedan… vänta lite.” Ryan tystnade i några sekunder. ”Det ser ut som om de etablerar kontakt med gärningsmannen om femtiotre minuter…”
”Så vi avvaktar med ett ingrepp?”
”Nej, vi kör ändå.” sade Ryan.
”Du menar att vi vill provocera fram ett avslut?” frågade Justin. Han tyckte det lät konstigt. Varför inte låta förhandlarna lösa detta istället? ”Varför då?”
”Det finns en komplikation. Två av gisslan är högprioriterade mål. Du måste eliminera dem. Detta kommer direkt från Chamberlain.”
Justin suckade. Hans farhågor hade besannats. Skeppets kapten hade drabbats av hybris och tog dåliga, ogenomtänkta beslut. Han hade inga problem med dödandet men det fanns oftast ett annan, mer diskret utväg, som mynnade ut i samma resultat.
”Vilka är de?”
”Jag laddar upp deras personuppgifter tillsammans med angreppsplanen. Becker gör motstånd och de kommer i vägen i eldstriden som följer.”
När de avslutat samtalet klev en uniformerad polis fram till Justin och berättade att Donnegan ville prata med honom. När Justin gick in i kafeterian såg han genom fönstren hur Gecko Security avvisades från platsen. De såg inte glada ut.
***
Golvet i bankvalvet var kallt och hårt. Kajsas rumpa och högra lår hade domnat bort efter bara 10 minuters sittande på det. Nick försökte kommunicera med henne med hjälp av blickar och minspel. Det var inte lätt men hon trodde att hans andemening var att det skulle förvärra saker och ting om de försökte spela hjältar. Hon trodde också att han menade att en av de kvinnliga i gisslan var attraktiv men det kunde också betyda att de andra verkade mer eller mindre värdelösa i ett slagsmål. Det var svårt att förstå helt enkelt.
Själv hade hon inte försökt sig på något mer avancerat än nickningar och huvudskakningar. Efter en stund gav de upp men redan fem minuter senare verkade det definitivt som om han ville något igen för han stirrade på henne och vinkade diskret med ena pekfingret för att få hennes uppmärksamhet. När han märkte att han fått den lyfte han blicken några decimeter ovanför hennes huvud. Kajsa försökte se ut som om hon förstod. Det var någonting han såg över hennes huvud som han ville att hon skulle titta på.
Det är inte lätt att på ett diskret sätt vända sig om och titta på någonting alldeles ovanför sitt eget huvud. Mannen med pistolen satt på ett bord tre meter ifrån dem och han tog inte blicken ifrån sina fångar. De hade alla hört sirenerna när de satte sig i valvet. De hade hört någon skrika i en megafon men utan att kunna urskilja det som skreks. Mannen med pistolen hade suttit på bordet helt oberörd med ett nästan likgiltigt uttryck i ögonen. Han såg ut som en man som planerat klart och bara väntade på att skrida till verket när tiden var inne.
Kajsa låtsades att det kliade långt ned på hennes vänstra vad. Hon sökte ögonkontakt med pistolmannen och böjde sig sakta fram, hela tiden med blicken fäst vid mördarens ögon som för att säga att det inte är ett hot utan bara något som kliar. Mannen rörde inte en min men bytte grepp om revolvern. När hon kliat klart tvingade hon blicken att lämna honom och vred huvudet för att titta innan hon lutade sig tillbaka igen. Där satt den, svart emalj med siffror i polerad mässing. Varje bankfack hade en likadan liten, oval skylt med ett nummer fastnitad på mitten på luckan. På bankfacket två decimeter ovanför Kajsas huvud stod det ”1708”.
Böcker 