10

Onsdag den 12 december 09:16:45

 

När de vaknade stod lastbilen still. Nick hade sagt till Kajsa att försöka sova och att han skulle hålla vakt. Kajsa hade tittat på honom och skrattat. Sedan hade de fortsatt att prata i flera timmar innan de till slut somnat mot varandra.

Ute var det ljust och kallt. När de försäkrat sig om att kusten var klar klättrade de ner från flaket och ut i solen. De befann sig på en grusplan med uppställda lastbilar. På andra sidan av en väg fanns stora lagerlokaler och lite längre bort en bensinstation. Av trafiken att döma var det lätt förmiddagsrusning. Kajsa frös om händerna och stoppade ner dem i fickorna på den fodrade jackan.

”Aj…”

”Vad är det?” frågade Nick.

”Jag skar mig på… det här” svarade hon och drog upp ett papper som liknade ett blankt visitkort ur fickan.

 

Baltimore Trust Bank, 11 am

 

Det var allt som stod tryckt på lappen, förutom ett handskrivet nummer i ena hörnet, 1708.

”Ett tecken från vår gud. Vad tror du, skall vi hänga ihop lite till? ”, frågade hon.

”Som du sade förut, hade hon velat att vi skulle dö hade hon antagligen redan fixat det, eller hur?” frågade Nick. ”Vet du var det ligger?”

”Skulle gissa Baltimore, eller vad tror du?”

”Alla de där åren på universitet verkar äntligen betala sig. Vet du var vi är?”

Kajsa såg sig omkring. Hon skulle precis säga nej när hon skymtade de välbekanta skyskraporna genom vinterdiset i öster.

”Baltimore. Vi är faktiskt alldeles utanför Baltimore.”

”Taxi?” frågade Nick och pekade mot bensinstationen. Vid en av pumparna stod en vit taxibil med ledigt-lampan tänd.

”Låter bra.” svarade Kajsa.

”Ok, men du får betala. Jag är pank och hemlös.”

Kajsa log när de gick över gatan.

***

Baltimore Trust Bank är en av de största bankerna i Baltimore och taxichauffören hade inga problem att hitta dit. Det låg i finanskvarteren, tre kvarter från turiststråket nere vid den inre hamnen. Entrén var pampig, stora glasrutor kantade med teak och över den stora porten stod BALTIMORE TRUST BANK med stora, blanka bokstäver. Lobbyn innanför dörrarna var minst lika pampig.

För det första var den gigantisk. Ett tjugotal kundluckor fanns uppradade till höger när man kom in och till vänster stod fem moderna soffgrupper i matt, svart skinn i rad på det blankpolerade ljusa marmorgolvet. Stora krukväxter flankerade varje soffgrupp och Kajsa tyckte att det påminde mer om lobbyn på ett lyxhotell än en bank.

För det andra var den nästan helt tom, vilket gav varje steg ett eko och gjorde att lokalen kändes enorm. Totalt befann sig nio andra i lobbyn. Två kostymklädda, lågmälda kunder stod vid varsin lucka och betjänades av två lika välklädda kvinnor från andra sidan disken. Tre kunder till satt i soffgrupperna och fyllde i formulär, två kvinnor och en man. De åttonde och nionde personerna var två säkerhetsvakter som upptäckte Kajsa och Nick mycket tidigare än vad de upptäckte dem.

Kajsa och Nick med sina smutsiga, slitna arbetsjackor var inte direkt klädda som det vanliga klientelet på banken. De kunde ju vara sådana där musikartister, som var vrålrika men ändå inte verkade ha råd att handla hela kläder, tänkte vakterna och vågade därför inte gå fram och slänga ut dem direkt. De hade hört om något liknande som hänt på New York-kontoret. Där hade vakterna använt våld för att avlägsna en miljonär de stämplat som uteliggare. De hade fått gå på dagen allihop, utan pension. Ingen mening att riskera något sådant. Men det hindrade inte vakterna från att hålla Kajsa och Nick under intensiv uppsikt när de satte sig i en av soffgrupperna.

***

Justin Andersen satt i sin bil på väg hem. Han bodde i en liten lägenhet i norra Washington DC. För det mesta var hans uppdrag geografiskt placerade i och kring DC, vilket var logiskt eftersom det var här makten var centrerad och området hade därför en högre frekvens nödvändiga åtgärder av det slag GS-Technologies utförde. Justin gillade sin lilla men ytterst funktionella lägenhet.

Eftersom han inte gjorde mycket annat än att jobba var det inget problem att bo litet. Lägenheten bestod av ett enda rum med ett litet kök i ena hörnet. På långsidan mitt emot köket och lägenhetsdörren fanns två dörrar, en ledde till en liten toalett med dusch och den andra till en garderob som var större än köket och toaletten tillsammans. Justin hade funderat på logiken i detta och kommit fram till att den enda rimliga förklaringen var att hans lägenhet hade utgjort ett sovrum i en större lägenhet som delats till flera. Hans närmaste granne kanske hade ett stort badrum och jättekök jämfört med storleken på rummet? I sitt rum fick Justin i alla fall plats med en säng, ett litet bord, och en stol. Han hade en liten TV på vilken han uteslutande tittade på nyhetssändningar för att utvärdera resultatet från sina uppdrag. I skåpet över den lilla spisen hade han en tallrik och ett glas. I besticklådan låg en kniv, en gaffel och en sked. Han hade inte mer än han behövde.

Justin hade börjat sin karriär som yrkesmilitär i ett specialförband. ”Gå med i flottan och se världen”, hette det och han hade mycket riktigt jobbat världen över men missat de flesta av de vanliga turistmålen. Det var andra, mindre gästvänliga ställen som hade varit hans arbetsplatser. Det mesta fick han inte berätta om även om han hade haft någon att berätta det för. Men det hade han inte.

Han levde ett ensamt liv och gillade det. Ibland tänkte han att han inte levde alls utan bara existerade för att observera andra. Det kunde yttra sig i att han strosade omkring på stadens gator i timmar bara för att titta på folk. Han visste att det var en arbetsskada men han tyckte om att tänka på hur alla människor hängde ihop i ett nät av sannolikheter. Det sägs att världen är så liten att man bara är en handfull bekantskaper ifrån vem som helst på jordklotet. Man känner en, som känner en annan, som känner en annan, som känner en annan, som känner till exempel Kanadas premiärminister. Dessa nätverk var ovärderliga i alla polisiära operationer men Justin visste att de flesta människor är man mycket närmare än så. Han hade med egna ögon sett att en välplanerad men liten, till synes obetydlig, ändring i någons väg genom livet kunde få honom eller henne att istället självmant dyka upp utanför din dörr. Ingen mening med att gå genom en handfull andra individer. Det handlade bara om planering.

Han hade växt upp i en liten stad i Indiana och var det enda barnet i en dysfunktionell familj där pappan var alkoholiserad och mamman gjorde vad hon kunde för att skydda lilla Justin. Han mindes inte så mycket av sin barndom men kom ihåg att hans far så länge han kunde minnas bara var hemma i perioder. Några månader här och där, tills han plötsligt slutade komma överhuvud taget. Han mindes hur hans mor hade kommit in till honom sista dagen på sommarlovet när han skulle börja i fjärde klass och berättat att pappa inte skulle komma hem mer. Han mindes hur glad han hade blivit.

Justin hade tagit studenten med bra men inte fantastiska betyg och som de flesta andra ville han bort från uppväxtorten och se världen. Det fanns inga möjligheter att välja något universitet utanför staten och det delades inte ut stipendier till den grå massan med mediokra betyg. Han kunde välja mellan att resa någonstans och ta ett jobb eller att bli militär.  Efter att ha tittat runt efter jobb utan att ha hittat något han kunde tänka sig göra varje dag i mer än en vecka utan att bli galen blev det ett ganska lätt val. Justin valde flottan framför armén för att vara säker på att han inte skulle kunna stanna kvar i Indiana.

Hans befäl hade tidigt upptäckt att den tystlåtne unge mannen från Indiana hade flera talanger. Tyst, smart, stark, uthållig, och till synes opåverkad av stress. Justin blev tidigt föreslagen att delta i uttagningar till specialstyrkorna, där han själv tyckte att det kunde gått bättre men i själva verket hade han de bästa resultaten i hela gruppen. Utbildningen hade också gått bra och han hade varit ett av den amerikanska krigsmaktens skarpaste instrument i nästan 13 år innan han plötsligt bad om avsked.

Det var starten på en märklig ökning i statistiken när det gällde begärda avsked inom specialstyrkorna inom flottan, armén och marinkåren. Tjänstemän i Pentagon gjorde kopplingen att det var frågan om en attack på USA genom medveten massrekrytering av någon främmande makt och begärde upprepade gånger att en utredning tillsattes. Det gjorde det också men eftersom utredningen leddes av försvarsministern själv som kände till FATE och vart den militära personalen egentligen tagit vägen rapporterades att inga konstigheter hade upptäckts. I själva verket skedde liknande uppsägningar inom FBI, ATF, NSA, och landets polisstyrkor men där uppmärksammade ingen ökningen.

Justin hade blivit kontaktad av en man på basen i Quatar. Han hade utgett sig för att vara CIA men så fort de hade kommit in i ett privat rum hade han frågat om Justin inte ville sluta leka krig och rädda världen på riktigt istället. Justin hade frågat hur och mannen hade förklarat allt. Ingenting utelämnades eller hölls hemligt, vilket Justin uppskattade men samtidigt tyckte var underligt. I efterhand förstod han att mannen, som hette Richard Chamberlain, redan visste att han skulle svara ja och därmed inte var någon säkerhetsrisk. Svårigheter, som att han ibland skulle tvingas utföra operationer mot amerikaner, presenterades utan omsvep. Det hade Justin inga problem med alls. Han hade tagit livet av människor hela sin karriär och till skillnad från de flesta andra i USAs militärmakt brydde han sig inte om var de kom ifrån. Det var en mans handlingar, inte hans nationalitet, som beseglade hans öde. Justin hade begärt avsked veckan därpå och inställt sig på FATE samma dag han lämnat in uniformen.

På det stora hela trivdes han med sitt nya yrke och sin lilla lägenhet. Enda problemet var de dagar han tvingades åka till huvudkontoret som låg fyra timmar bort. Men det var inte så ofta han behövde åka dit. Det mesta av avrapporteringen skötte han liksom de andra operatörerna världen över på distans.

Justin tittade på klockan. Övertid. Igen. Han tyckte det var skönt på ett sätt att inte behöva bekymra sig om att ha ett fritidsintresse. När han svängde ner på ringvägen kring DC och fortsatte norrut pep hans telefon.

”Vi har ett incidentlarm från ett prioriterat objekt.”

”Ok.”

”Du får ta det.”

”Jag har jobbat hela natten. Ni om några borde veta att jag är på väg hem.”

”Ledsen men det är ett prio-objekt och du är närmast. Incidenten sker inom en halvtimme.”

”För att kunna se in i framtiden har ni jävligt dålig framförhållning. Det vet ni va?”

”Ja… det har hänt lite här som du inte vet om än, det var en slump att vi hittade det alls om vi säger så. Men det är extremt viktigt att…”

”Ta det lugnt. Vart vill ni jag skall åka?”

”Vi laddar upp informationen till dig nu. Det är fortfarande inte verifierat. På grund av… en del händelser här idag kör vi på en bråkdel av den nominella kapaciteten och har minskat framförhållningen för att få säkrare beräkningar. Men sannolikheterna ligger fortfarande bara på runt sjuttio procent och då bara under sista halvtimman innan en händelse.”

Justin lade på och tog fram sin mobil, som hade laddat ner all data. Sedan gjorde han två filbyten för att fortsätta norrut på I-95.

***

Kajsa och Nick hade suttit i den mittersta soffgruppen i nästan tio minuter när en av vakterna började gå mot dem. De hade inte gjort minsta ansträngning för att ställa sig i kö till en av luckorna eller förbereda något pappersarbete, utan satt mest och tittade runt som om de väntade på något. Vakten tänkte att det var bäst att höra efter om han kunde hjälpa till med någonting.

När han var fem meter ifrån dem stannade han upp eftersom en av de kostymklädda männen vid luckan plötsligt höjde rösten.

”Det är ju för jävligt! Så här kan ni fan inte göra! Ge mig mina pengar nu!”

Kvinnan bakom disken sökte ögonkontakt med vakterna över axeln på mannen. Hon såg rädd och upprörd ut på samma gång. Den första vakten styrde om stegen mot luckan istället och den andra skyndade fram och placerade sig några meter snett bakom sin kollega. När det första vakten kom fram lade han sin vänstra hand på mannens högra axel, vilket skulle visa sig vara ett fatalt misstag.

”Ursäkta mig sir…” hann han säga innan allting hände väldigt fort. Mannen i kostymen vände sig om och i en enda smidig rörelse greppade han tag i vaktens arm med sin vänsterhand, snurrade runt och begravde en fällkniv i vaktens nacke med så stor kraft att endast handtaget stack ut. Den andre vakten stod orörlig av häpnad i nästan en hel sekund innan han försökte dra sitt vapen. Mannen i kostym fortsatte sin rörelse och drog den första vaktens vapen, siktade och sköt innan den andre vakten hunnit knäppa upp sitt hölster. Skottet träffade mannen i den högra axeln, han föll till marken och såg ut som om han inte förstod vad som hade hänt. Det enda som hördes när ekot från skottet dött ut var ljudliga snyftningar från kvinnan bakom disken som krampaktigt pressade sitt knä mot knappen för det tysta larmet. Efter att ha skrikit åt henne att hålla käften beordrade mannen alla i banklobbyn att slå sig ner i den mittersta soffgruppen. Där Kajsa och Nick redan satt.

***

Trettiosex meter därifrån i ett utrymme bakom den stora, runda, halvmeter tjocka dörren till kassavalvet satt en man med en dröm. En dröm om att komma ifrån det monotona jobbet som säkerhetsvakt på en bank och att ta steget upp och bli en av Baltimores blå beskyddare i polisuniform. Han hade fantiserat om att precis det som skedde på övervakningsskärmarna framför honom skulle ske på hans skift. Ett skarpt tillfälle för att visa vad han gick för och spraymåla bankens väggar med en eller annan rånare. Han drog sitt tjänstevapen och tryckte in knappen för att öppna dörren till valvet.

***

År 1999 såldes handeldvapen som aldrig förr. Millennieskiftet stod vid dörren och domedagsprofetiorna haglade tätt. Den moderna och datoriserade världen skulle gå under på grund av att man glömt att årtal skrivs med fyra siffror. Revolverfabriken i Springfield gick för högtryck. Man hade lanserat den nya, förbättrade versionen av Model 686, som förväntades bli en storsäljare bland landets polismyndigheter. Vid ett av monteringsborden där man satte ihop hanen slant en av montörerna. Den lilla delkonstruktionen föll en meter och trettio centimeter ner i betonggolvet. Montören plockade upp den igen, synade den snabbt och gjorde den felaktiga bedömningen att den klarat fallet.

Innan en revolver lämnar fabriksgolvet kontrollmäts den med hjälp av laser för att vara säker på att inga toleranser överskridits. Den här eftermiddagen var skiftbytet försenat. Kontrollanten som skulle avlösa dagskiftet hade fått ett telefonsamtal från lotterikommissionen strax innan han skulle gå på. Enmiljontrehundranittioåttatusen dollar hade det blivit. En chockad kontrollant kom in nästan en timme sent och effekten satt i under hela hans arbetspass. Det var för övrigt den sista arbetsdagen han gjorde på fabriksgolvet i Springfield. Strax innan han gick hem för gott godkände han en revolver med sned hane, som hade tappats i golvet tre timmar tidigare. Den var bara en hårsmån utanför specifikationen och en bekymmersfri kontrollant med huvudet i framtiden kan så lätt missa en hårsmån. Revolvern paketerades och skickades till ett vaktbolag som specialiserade sig på bankskydd.

***

År 2005 hade varit ett guldkantat år för den slovakiska ammunitionsfabriken. Ekonomin rampade upp, vilket gjorde fler och fler stormrika och mer benägna att skydda sina tillgångar. Det var sensommar och orderna hade strömmat in. Den mesta försäljningen, ungefär en tredjedel, gick till Nordamerika. Afrika låg strax efter, medan Asien var den kontinent som ökade mest. Man tillverkade kulor med kaliber från .22 till .50 på tretton separerade linor, var och en helt och hållet autonom. Mellan klockan 17:00 och 19:00 den 6 september tillverkades kaliber .375 på lina nummer fem. Strax efter klockan 18:54:29 monterades en tändhatt aningen snett i en av hylsorna. Toleranserna för tändhattshålet i hylsan hade överskridits men den sneda tändhatten upptäcktes inte när krutpaketet placerades. Man hade haft problemet förut. Var tusende patron inspekterades och avfyrades för att säkerställa kvalitén. Den med sned tändhatt var nummer 756. Den passerade också en rad ickeförstörande kvalitetstester innan den placerades i en ask och exporterades till Maryland, USA.

***

Några år senare, den 12 december klockan 11:02:37, möttes en specifikationsvidrig hane från Massachusetts en felaktigt monterad tändhatt från Slovakien. Resultatet var ett ljudligt ”Klick!”. Mannen med kostym avbröt sin osammanhängande, bittra monolog för gisslan i soffgruppen och tittade upp. Han riktade snabbt den stulna revolvern mot väktaren i valvöppningen och tryckte av två gånger i snabb följd.

***

Justin Andersen kom till platsen tjugoåtta minuter efter samtalet från Centralen. Han hade parkerat ett kvarter bort på East Baltimore Street och promenerat den sista biten. Informationen han hade fått var mycket knapphändig. Någonting hade inträffat vid ett skyddat objekt för sju minuter sedan. Han stannade till i hörnet vid North Calvert och East Baltimore och försökte få en överblick över objektet. Fasaden gav ett proffsigt intryck. De stora, blanka bokstäverna över den stora, teakbeslagna glasporten förde tankarna till en bank som faktiskt har pengar, och med pengar kan man få bra säkerhet. Han kunde direkt stryka möjligheten att ta sig in obemärkt. Personalingång, leveransingång och alla nödutgångar skulle vara rigoröst övervakade. Kameror och larm skulle avslöja honom innan han ens tagit två steg innanför bankens väggar.

Då hörde han skotten. Två stycken i snabb följd. De lät dämpade som popcorn i en mikrovågsugn men Justin var säker på vad det var trots larmet från gatan. Han tog fram sin mobil och ringde centralen.

”Har ni någon plan?”

”Du kommer inte att gilla den.”

”Jag hör skottlossning där inifrån så jag kommer att gilla den mer än att gå in helt blind.”

”Polis och personer från vaktbolaget dyker upp om två minuter. Polisen slår en järnring runt kvarteret och spärrar av East Baltimore Street helt mellan St. Paul och North Calvert. Deras uppgift blir både att bevaka banken och vaktbolaget, som ju har tre män där inne, från att göra något överilat och dumt. Det ser ut som att det den närmsta timmen blir ett dödläge mellan rånaren och polisen. Man försöker skapa kontakt på olika sätt, genom megafon, telefon, ljusskyltar och budbärare.”

”Då avvaktar jag. Ring om ni hittar en öppning.”

”Det är det som är grejen. Vi har en möjlig öppning men du kommer inte att gilla den.”

”Berätta.”

”Du går in genom ytterdörren. Nu.”

”Du har rätt jag gillar det inte.”

”Om du inte är inne när kavalleriet kommer får du vänta tills vi hittar något annat. Om vi hittar något annat. Du har en minut och trettiotre sekunder på dig.”

Justin tvekade. Det var en ovanlig känsla. Ända sedan han började som operatör på GS-Technologies hade han spelat med märkta kort. Han hade alltid haft övertaget eftersom han visste vad som skulle ske. I alla tidigare operationer var det som om allt redan hänt och han bara spelade upp det igen. Som en rekonstruktion. Planeringen var alltid minutiös. Reservplaner för andra reservplaner gjorde att han aldrig kunde förlora. Följde han bara sin planering skulle allt per definition gå väl eftersom planen alltid var gjord med facit i hand.          Men inte nu. Alla slut var inte kända, alla vägar inte belysta. Nu fanns det mörka hemligheter bortom valen han kunde göra och han gillade det inte alls. Han hörde ett popcorn till poppa där inifrån.

***

Innanför den dyra fasaden hade ekot av de högljudda skotten lagt sig. Vakten vid dörren till valvet hade träffats av två kulor i bröstet. Han segnade ner och blev liggande men var fortfarande vid liv. Västen hade tagit kulorna två revben hade brutits och hans rossliga andning hördes tydligt ända fram till sofforna där gisslan satt.

”Ingen rör sig!” skrek mannen. ”Ingen rör sig för fan, för då skjuter jag av alla era huvuden! Fattar ni?”

Han såg ut att ha tappat fattningen fullständigt, rörde hela tiden på sig, drog av sig sin slips och knäppte upp skjortan. Det hade bildats svettdroppar i hans panna och han torkade av den med sin skjortärm så att det bildades stora våta fläckar. Kajsa höll upp sina händer och pratade med sin allra lugnaste röst.

”Sir, ta det lugnt. Jag heter Katie. Det är ingen som kommer att göra något. Du skulle kunna sluta rikta vapnet mot oss.”

Mannen riktade reflexmässigt revolvern mellan ögonen på Kajsa. Nick började resa sig men hindrades av att Kajsa sänkte ena armen och höll honom tillbaka. Hennes ögon lämnade aldrig mannens. Efter de längsta fyra sekunderna i hennes liv sänkte han sakta revolvern, sedan gick han fram och smällde till Nick i huvudet med den.

”Nästa gång skjuter jag horan, din jävla skit.” sade han med en isande, lugn röst. ”Kom igen! Allihop in i bankvalvet nu!”

En och en gick de över den skadeskjutne säkerhetsvakten och genom den stora, runda dörren till valvet. Nick gick med ena handen på huvudet. Slaget hade gett honom huvudvärk och han blödde från ett litet jack i pannan. Mannen med revolvern gick längst bak. När han klev över vakten avlossade han ytterligare ett skott. Den här gången i huvudet.

De andra hoppade till av ljudet och Kajsa kunde höra hur några började snyfta. Skottet ställde bortom allt tvivel att den här mannen var kapabel att göra precis vad som helst. Fram till den här punkten var allting drivet av desperation och förvirring men en sådan handling skiftade effektivt fokus mot överlagd råhet och utstuderad ondska.

Nick kände det också. Hans förhoppning om att komma levande ur detta sjönk som en sten och han fick den där känslan i magen. Den man får när man tappar kontrollen i hög fart eller när man inser att man sårat någon annan så djupt att personen hatar en och har goda skäl till det. En penetrerande rädsla blandad med en nypa dåligt samvete.

De vallades in i ett större utrymme. Till vänster stod ett skrivbord med tre plattskärmar och lika många tangentbord. Kajsa gissade att det var här säkerhetsvakten satt när han inte var död. Skrivbordet var vänt så att man inte såg skärmarna men hon såg att de blinkade eftersom ett rött ljus pulserade över de blanka tangentborden. Kajsa tänkte att vakten i alla fall hade gjort en sak rätt och det var att larma innan han försökte spela hjälte.

Till höger öppnade salen upp sig för att tio meter längre bort delas i tre mindre utrymmen. Mitt i salen fanns en fontän som pryddes av en liten elefant som sprutade vatten över sig själv. Bankfack täckte väggarna från golv till tak i de mindre utrymmena och ett bord med en stol stod i mitten av alla tre. Tjocka sammetsgardiner hängde bredvid varje utrymme för att man skulle kunna göra sina bankfacksärenden i fred om man så önskade.

Mannen med kostymen beordrade in dem i det högra av utrymmena. De satte sig på golvet med ryggarna längs två av väggarna med bankfack. Nick och Kajsa satte sig längst ut på ändarna så att de kunde se varandra. Nick fick för första gången en överblick över de andra i gisslan. Tre kvinnor och fem män. Med undantag från den skadade säkerhetsvakten såg de andra männen ut som rädda slipsklädda kaniner. Inte mycket till hjälp att räkna med här, tänkte Nick. Kvinnorna såg också livrädda ut. Undantaget var Katie som såg förvånansvärt lugn ut. Inte ens likgiltig utan nästan intresserad och nyfiken, som om hon var på studiebesök. Inte alls som om hon skulle dö när som helst. Viking, tänkte Nick.

Kajsa kände sig faktiskt som om hon var på studiebesök. Hon var på sin vakt men inte rädd. Som om hon såg på en spännande film. Hennes övertygelse var klar. Deras gud hade inte hjälpt dem ut från GS-Tech för att de skulle dö i ett bankrån. Sedan tänkte hon på de två säkerhetsvakterna som låg döda i lobbyn och plötsligt var det inte ett studiebesök längre.

Ljudet från sirenerna bröt igenom glasdörrarna, ekade fram över marmorgolvet i lobbyn till den öppna valvdörren och letade sig in till dem som satt därinne. Kajsa kunde se en strimma hopp skimra över de andras ansikten.

***

Justin Andersen hörde sirenerna. I samma ögonblick som den första polisbilen sladdade in framför banken ringde hans telefon.

”Antar att plan A är struken.” svarade han.

”Vi har en ny möjlig väg in.” sade Ryan.

”Låt höra.”

”Bankens säkerhetsfirma skickar representanter. En av dem kommer inte att dyka upp som planerat. Punktering. Detta råkar också vara en ny rekryt, som flyttade från L.A. kontoret förra veckan. Ingen av de andra känner honom och han liknar dig tillräckligt mycket för att de skall gå på det. Han är på väg till fots på East Fayette Street. Du hinner genskjuta honom vid North Calvert om du springer nu.”

”Vad heter han?”

”Wilkes, Shane Wilkes”

”Vet vi någonting om rånaren?”

”Martin Becker, ex-militär, Delta Force. Han har ingen plan men han är ett proffs och otroligt farlig.”

”Att ha en plan är allt.”

***

Martin Becker fann sig intvingad i ett hörn men han hade varit med om värre situationer och kommit helskinnad från dem. Då som nu hade han inte någon plan. Improvisera. Det hade fungerat i Somalia och Irak och det skulle fungera här.

Han hade tappat fattningen ett kort, oförlåtligt ögonblick och det hade resulterat i att vakten kunnat smyga upp och tagit tag i honom bakifrån. Det som följde hade varit en ren reflexhandling. Ryggmärgshandlande inpräntat i reptilhjärnan. En hand på angriparen, en hand drog fram kniven. Använd angriparens egen rörelseenergi mot honom, förläng och förstärk hans egen rörelse så att han kommer ur balans. Sedan ett kraftfullt och bestämt hugg med den decimeterlånga kniven på rätt ställe så är det klart.

Som vanligt var det en kvinnas fel igen. Varför kallas de det svaga könet när de kan få en erfaren soldat ur balans på mindre än fem minuter? Den jävla slynan. Anledningen till att han överhuvudtaget kommit hit var också på grund av en kvinna. Av alla fittor var hon överfittan numero uno. Han hade gift sig med henne och hennes pengar för ungefär sju månader sedan, till hennes familjs stora besvikelse. Jävla snobbar. De hade träffats under en blöt kväll i Atlantic City. Hennes vänner hade tittat snett på honom direkt. Han hade hört dem ifrågasätta vad de trodde var en försenad tonårsrevolt eller något slags klassexperimenterande. När hon plötsligt annonserade deras giftermål blev alla häpna, inklusive Martin själv. Som vanligt hade han bara mumlat sitt medgivande utan att lyssna på de vargar som ylade inom honom att det var en dålig idé.

Ett ynka halvår efter bröllopet hade verkligheten hunnit ikapp henne och hon beslutade sig för att hennes trotsperiod var över för den här gången. Hon tog ut skilsmässa för tre veckor sedan. Förhandlingarna var inte i närheten av att vara klara. Läget var något känsligt eftersom hela hans förmögenhet innan bröllopet var lika stor som det hon spenderade på en helg. Det hade inte förekommit några äktenskapsförord men en hel jävla armé av advokater försökte hävda att det fanns påskrivna dokument ändå.

Lappen från hans egen advokat hade legat på hans skrivbord när han kom till jobbet i morse. Det stod att surfittans advokater skulle försöka frysa tillgångarna. Ta dig till banken idag och för över så mycket du kan från gemensamma konton innan det är för sent. Han planerade om och skyfflade möten för att frigöra en timme extra vid lunch. På väg till banken hade han blivit stoppad av polisen eftersom en galning hade kört in i hans nya Hummer kvällen innan nere i Alexandria och polismannen hade åsikter om hans vänstra bakljus och löst hängande, bakre kofångare. Dessutom hade han därefter fastnat i bilkö och genomlidit diverse parkeringsproblem. När han äntligen kom till banken hade extratimmen gått för länge sedan. Dessutom fick han stå och vänta fem minuter innan kassörskorna hade pratat färdigt i telefon och med varandra om alla möjliga och omöjliga ting.

Kassörskan såg proffsig och överlägsen ut. Hon var dessutom snygg och han hatade henne redan vid första anblicken. När hon sedan meddelade att konto efter konto var spärrat brast det för honom och han tappade den mentala balansen.

Den första vakten var en olycka men skadan var redan skedd när han återfick kontrollen över sig själv. Där och då kastade han ut sin nuvarande mäklarkarriär genom de teakbeklädda glasdörrarna och återgick till att vara yrkesmilitär. Han blev med ens ett skarpladdat vapen och han gillade det. Det kändes som att komma hem igen. Tvinga in ett skarpladdat vapen i ett hörn och saker kommer att hända.

***

Justin sprang längs North Calvert Street. Ryan hade skickat över tid och plats för angreppet. Det var tajt, lite för tajt men under rådande omständigheter hade han inget val.

Han tyckte att han hörde Shane Wilkes jogga upp längs East Fayette Street innan han nådde hörnet vid North Calvert Street. En ficklampa som studsade mot handklovar i hans bälte. Om fyra sekunder och tjugo hundradelar skulle han runda hörnet. Justin hade två sekunder tillgodo när han kom fram till platsen. Han stannade två meter från hörnet och en meter från en portuppgång med dörren öppen, tog ett djupt andetag och lyssnade på den metalliska klangen som närmade sig från höger.

Det var lunchrusning och han bedömde att det i korsningen befann sig ungefär tio andra personer som hade uppsikt över hörnet. Han hörde lastbilen köra ifatt Wilkes och börja svänga vänster ner för gatan han själv kommit från. Den svängde runt precis när Wilkes rundade hörnet och skymde hörnet för alla utom två personer och de två tittade antingen ner i marken eller över på andra sidan gatan. Klockan på hans mobil hade tickat ner till en sekund, det var nu det skulle ske.

Justin såg hur Wilkes rundade hörnet, såg hur han stannade upp lite för att ändra kurs eftersom det verkade stå en man i vägen. De fick ögonkontakt ett kort ögonblick. När Wilkes lyfte blicken framåt längs Calvert igen ingrep Justin. I en enda smidig rörelse höjde han vänsterarmen och låste fast Wilkes hals, stack honom med den lilla giftnålen han hade i högra handen och kastade in honom i den öppna portgången. Wilkes var medvetslös innan han landade. Det hela hade tagit mindre än en sekund. Justin försäkrade sig snabbt om att ingen sett någonting och gick sedan efter in i portuppgången, stängde dörren och bytte kläder.

”Hur gör vi nu?” frågade han så fort han ringt upp Ryan.

”Det jag ser är ett dödläge som växer sig starkare ju längre tiden går. Jag ser ingen principiell förändring inom flera timmar men då är noggrannheten på mina indata låg.”

”Så vi väntar?”

”Nej, vi vill avsluta det här så snabbt som möjligt.”

”Varför så bråttom?”

”Vi vill det bara. Dessutom kommer din täckmantel inte vara längre än några timmar max. Wilkes ID tar dig in på det avspärrade området men det räcker inte. För att lösa detta behöver vi dig där besluten fattas, i befälsstationen.”

”Och hur gör jag det?”

”Strategin är att du berättar vad du vet om Becker för dem. Det tar dig in. Sedan matar jag dig med information för att hålla dig kvar tills vi ser en öppning. Planen för att ta dig in hos ledningen laddas upp på din mobil just nu.”

När de lade på fick Justin en känsla av att någonting inte stämde. Någonting Ryan hade sagt kanske, eller kanske något helt annat. Någonting störde honom men han kunde inte riktigt greppa vad. När man tänker på om man kommit ihåg att stänga av spisen eller glömt att låsa när man gått hemifrån kunde man få samma känsla. En oro, samtidigt var man övertygad om att om någonting var fel skulle man ha fått reda på det. Någon skulle ha ringt eller man skulle ha känt röklukten. Problemet var att Justin inte var typen som någonsin glömde att stänga av spisen. Och faktumet att han aldrig kände sig så här skrämde honom. Någonting var fel men ingen hade ringt.

När han kom tillbaka till banken hade området redan förvandlats till en cirkus. I bägge ändar på kvarteret stod polisbilar och dirigerade om trafiken. Hela gatan utanför banken höll på att stängas av och framför entrén hade andra polisbilar ställts upp precis som Hollywood skulle ha beskrivit det, med mustaschprydda poliser som hukade med dragna vapen nervöst riktade mot teakporten. En brandbil och två ambulanser vinkades in på det avspärrade området.

Justin visade upp Wilkes ID-kort vid avspärrningen och fick en blick tillbaka som tydligt visade vad polisen tyckte om hyrpoliser, speciellt sådana som han beordrats släppa in på brottsplatser. Han blev visad till en skåpbil i utkanten av det avspärrade området med vaktbolagets logotyp. Utanför skåpbilen stod fem män i likadana kläder som han själv.

”Är du den nye? Wilkingson?” frågade den äldre av dem.

”Wilkes, Shane Wilkes.” svarade Justin och sträckte ut handen för att hälsa. Den äldre presenterade sig som Henderson, inget förnamn. ”Vet vi något mera?”

”Än så länge har det varit envägskommunikation med polisen. De har frågat om våra män där inne, hur många, deras namn et cetera. Och så har de frågat efter ritningar och vårt säkerhetsarrangemang. Vi tror inte att det har varit någon kontakt med gärningsmannen ännu. Åtminstone inget som vi fått veta.”

”Vad heter polisbefälet?” frågade Justin.

”Donnegan, bra kille.”

Till de andras förvåning vände Justin direkt och gick mot polisens trailer. Efter några steg fick han plötsligt tillbaka känslan av att någonting var fel och visste vad det var som stört honom. Justin hade en känsla av att ha tappat kontrollen. Som om han satt i en båt som styrdes av galningar. En spricka i förtroendet för organisationen. Det hade börjat med hämtningen av den där kvinnan. Kidnappning. Sedan när sysslade GS-Tech med kidnappning? Och nu ville de hafsa fram upplösningen på ett bankrån. Inga kärnvapenkrig på spel här men det är ändå en explosiv situation. Om det dessutom gällde ett skyddat objekt var det extra viktigt att veta vad man gör. Ryan hade nästan snäst av honom när han ifrågasatte varför man inte väntade. Det kändes inte bra.

Kapitel 11