1

Måndag den 10 december 14:45:19

 

Justin Andersen satt i sin parkerade bil utanför en lagom påkostad tvåplansvilla i en lagom fashionabel förort till Arlington, Virginia. Han funderade på hur det kunde komma sig att en framtida storföretagsledare och visionär med så originella idéer kunde framkallas ur en så traditionell och vanlig vardag. Om två månader kommer hon sannolikt att grunda företaget som inom sju år sannolikt kommer att hitta och marknadsföra ett genetiskt botemedel för tarmcancer. Leda och tristess kanske driver på, tänkte han och plockade fram sin mobil. Hans uppdrag den här kvällen var att lossa en planka i altanen, sedan välta en lampa i vardagsrummet klockan 21:46:36. På mobilens skärm studerade Justin planlösningen samt den planerade in och utvägen. Han gick också igenom ett antal alternativa framtider ifall han skulle be ertappad. Risken att det skulle hända var nästintill obefintlig men utifall att valde han ut ett scenario där det skulle lösa sig på bästa sätt. När han kände sig bekväm med planen steg han tyst ur bilen och började gå mot huset.

***

Sandra Westmore var på väg hem med sin man Jon. De hade sett en fruktansvärt dålig film på bio. Jon gillade filmer där budgeten för specialeffekterna vida översteg budgeten för skådespelarna. Man skulle kunna kalla honom en man av simpel smak och ändå vara snäll. De hade blivit tillsammans redan i high school där Jon var stjärna i fotbollslaget och Sandra snabbt blivit en av de populäraste tjejerna med hans draghjälp. När det blev dags att välja universitet hade Jon, genom kontakter på sin fars sida, ordnat så att Sandra kunde läsa engelsk litteratur och konsthistoria med fullt stipendium på samma ställe där Jon läste teknik och ekonomi. Hon hade rynkat ögonbrynen lite åt att hon inte haft så mycket att säga till om själv men Jon hade presenterat det på ett övertygande sätt. Hon var ju faktiskt intresserad av litteratur, och konst brukade hon ju också gilla. Dessutom hade hon ju inte direkt någon plan för vad hon ville göra i livet, och det viktigaste av allt, på det här sättet fick de en chans att fortsätta vara tillsammans.

Sandra hade gillat universitetet och gjort mycket bra ifrån sig i sina huvudämnen. Jon hade haft det mycket svårare. Eftersom det inte låg i hans natur att erkänna några som helst sprickor i den perfekta fasad han målat upp kring sig själv för kompisar och lärare hade han begärt Sandras hjälp. Resultatet var att Sandra i praktiken också var fullärd ingenjör med inriktning mot bioteknik, fast hon saknade diplom förstås.

De hade gift sig sista året på universitetet och efter en tveksam examen hade Jon fått jobb som mellanchef på ett av sin fars dotterbolag. Det var tillräckligt välavlönat för att han skulle propsa på att Sandra skulle ta hand om hemmet istället för att skaffa ett eget jobb. Hemmet hade så klart också betalats av Jons far och Sandra började känna att hennes liv inte längre kontrollerades av henne själv. Hon var en av Jons ägodelar precis som bilen eller huset. När hon en gång försökte att ta upp detta med honom försökte han först skoja bort det, sedan blev han ursinnig och slog skrikande sönder tre middagstallrikar och fyra dessertvinglas. Han menade att hon minsann hade allt hon kunde önska sig och att hon borde vara jävligt tacksam för att hon slapp jobba. Sandra släppte saken men började efter några månader att i hemlighet läsa företagsekonomi på distans med den långsiktiga planen att starta en liten konsultverksamhet.

Ungefär ett år in i det gifta livet föreslog Jon att det var dags att skaffa barn. Det var så han sade. ”Jag föreslår att det är dags att skaffa barn.” Sandra hade alltid velat ha barn, det var inte det men hon blev bara så överraskad att hon utan att tänka sig närmare för uttryckte att det inte kändes som om hon hade något att säga till om. Igen. Det var första gången han slog henne.

Det var en örfil över kinden och innan hon riktigt förstått vad som hänt bad han om förlåtelse. Sandra stängde in sig i sovrummet och en halvtimme senare hade hon packat klart en resväska med övernattningsgrejer och tänkte åka till sina föräldrar i Maryland. Hon skulle precis ta telefonen och ringa för att förvarna dem när det ringde. Jons far hade omkommit i en bilolycka på I-95. Medan Jon försökte trösta sin mamma, eller om det var tvärtom hon som tröstade honom, bestämde sig Sandra för att örfilen antagligen varit en engångsgrej och började packa upp igen.

Nu, två månader senare, där hon satt i bilen på väg hem från bion hade hon slutat tänka på det varje dag och hon var nästan helt övertygad om att det aldrig skulle hända igen. Han hade visserligen visat tecken på att vara mer och mer lättirriterad och arg, särskilt på saker hon sade eller gjorde. Vid ett tillfälle hade han antytt att det var för att han misstänkte att något var fel på henne eftersom hon inte blivit gravid ännu.

De satt båda tysta i bilen. Sandra misstänkte att Jon valde att inte fråga vad hon tyckte om filmen eftersom han skulle se igenom hennes förskönande lögner. Att hon skulle säga vad hon egentligen tyckte var naturligtvis inget alternativ. Då skulle han bli sårad och vansinnig.

Jon backade in på uppfarten bredvid deras andra bil.

”Har du hämtat in posten?” frågade han.

”Nej, jag har ju inte varit hemma på hela dagen idag.”

”Nähäpp.” suckade han och gick mot brevlådan ute vid vägen medan Sandra letade fram sin nyckel ur handväskan på vägen mot dörren, låste upp och steg in i hallen. Hon larmade av genom att trycka in Jons fars födelsedatum på den lilla dosan på väggen. En liten lampa på panelen slutade blinka rött och började istället skina med stadigt grönt ljus. Hon hängde av sig sin kappa och gick till vänster igenom vardagsrummet till köket där hon började hälla upp ett glas vatten ur en tillbringare från kylen. Man blir ju så satans törstig av de förbannade popcornen man hinkar i sig på bio. Varför kan de inte servera lite fräsch och nyttig mat på sådana inrättningar? Det som inte var för salt dröp av fett eller badade i socker. Det kanske störde för mycket i filmen om man satt och knaprade morötter istället? Fast det tvivlade hon på med volymen de använder.

Hon ryggade till och spillde nästan ut sitt vatten när hon upptäckte Jon stå i köket bakom henne. Han hade ytterkläderna på sig och måste ha kommit in i köket via ingången direkt från den långa hallen.

”Vad fan är det här för något?” sade han och höll upp ett stort vadderat kuvert framför henne. Det var öppnat. Hon kände sig plötsligt kall i hela kroppen. På kuvertet fanns den tryckta logotypen för Mitchell Community College of Business and Economy.

Hon hade totalt glömt bort. Det hade varit en stressig dag med många ärenden, frisör, tandläkare och optiker bokat på samma dag. Hon gillade inte att köra bil in till stan så hon försökte alltid att boka alla sådana ärenden på samma dag för att slippa göra flera resor. Men sedan hade Jon ringt och sagt att han ville gå se en film på bio som hans jobbarkompisar snackat om hela dagen. Hon hade precis hunnit hem och parkerat sin bil när Jon dök upp i sin för att hämta upp henne. Det hade bara varit att sätta sig i hans bil istället. Hon hade inte hunnit kolla posten emellan.

Att det just denna dag skulle dimpa ner kurslitteratur för nästa termin var maximal otur. För ett år sedan hade hon antagligen sagt som det var helt enkelt. Att det var kurslitteratur till en företagarkurs hon gick på kvartsfart, vad då då? Men det gick inte nu, i alla fall inte helt enkelt. Hennes hjärna gjorde flera ansatser till att berätta men hennes mun klarade inte av att forma orden. Kanske hörde det ihop med den obehagliga kylan hon kände i kroppen, kanske höll hon på att bli sjuk eftersom hon började svettas fastän det var så kallt att hon rös? Av någon anledning formade hennes mun i alla fall helt andra ord än vad den borde. Det var nästan som hon klivit ut ur sin egen kropp och stod bredvid när hon hörde dem.

”Jag vet inte.” Jag vet inte? Vad fan var det med henne?

Örfilen kom som en huggande kobra. Hon hann precis registrera hur den bitande, varma smärtan spred sig över den högra ansiktshalvan innan slag nummer två träffade. Den här gången var det en fyrahundranittiotvå sidor tjock inbunden ”Guide till revision och bokföring” som träffade henne över örat. Det svartnade till för ett ögonblick. Hon tappade balansen och föll handlöst mot köksluckorna under diskbänken. När världen kom tillbaka och hon kunde fokusera igen såg hon Jon komma mot henne med en stekpanna. Hon tänkte att det var konstigt att han greppat den mindre av deras stekpannor. Den gör ju inte lika ont. Men det är klart, de andra står ju lite dumt till längst in i skåpet.

De absurda tankarna avbröts av en kraftig krasch. Jon stannade upp och tittade mot öppningen mot vardagsrummet där ljudet kommit ifrån. Han släppte boken, greppade snabbt en förskärare från knivstället på diskbänken i sin lediga hand, klev över Sandras ben och ut i vardagsrummet. Sandra, som hade flyttat tillbaka in i sin egen kropp, kom snabbt och därför svajigt på fötter och stapplade ut genom den andra öppningen mellan köket och hallen. Någonting i hennes högra höft hade gått sönder i fallet och det gick inte fort mot ytterdörren. I alla fall inte tillräckligt fort. När hon passerade öppningen mellan hallen och vardagsrummet såg hon den handskulpterade porslinslampan från deras bröllopsresa i Mexiko ligga i ett hundratal bitar på golvet. Bakom dem stod Jon, som i det ögonblicket också upptäckte henne.

Han släppte stekpannan och kniven och började springa mot hallen. Han kom inte långt. Vid det andra steget trampade han på en mexikansk lampskärva, tappade fotfästet och landade hård på axeln. Han kom snabbt på fötter igen och sprang ut i hallen där han genom den öppna ytterdörren kunde se Sandra halta ner från altanen och svänga mot garageuppfarten. Jon tog de två metrarna som återstod av hallen i ett kliv och nästan hela altanen i nästa.

Den näst sista brädan innan trappen satt löst och gav efter för hans tyngd. Han föll handlöst för andra gången inom sju sekunder och landade på den stensatta gången mot garageuppfarten. Samma axel som för sju sekunder sedan. Den här gången blev han liggande.

***

Justin såg allting från bilen parkerad en bit upp på andra sidan gatan. Han tog upp sin mobiltelefon och började knappa in en preliminär rapport medan händelserna var färska när telefonen ringde.

”Ja?”

”Andersen?”

”Ja.”

”Det gick som planerat ser vi härifrån. Polisen är på väg och allt tyder på att hon anmäler. Bra jobbat.”

”Ja.”

”Det har kommit upp en annan sak. Du får åka vägen om Baltimore och hämta upp en gäst på vägen in.”

”En gäst?” Andersen hade aldrig hört talas om att organisationen någonsin hade gäster.

”Ja, det är en lite speciell situation. Jag laddar upp all information du behöver till din mobil. Gör det bara, ok?”

”Ok.” svarade Justin Andersen och körde norrut mot Baltimore.

Kapitel 2