Jag har alltid tyckt att det finns något konstigt och onaturligt i att skriva om sig själv. Jag gillar att äta hamburgare, att gå på bio och att titta på baseboll. Vem bryr sig, liksom? Kan hända grundar det hela i ett dåligt självförtroende, men min bestämda uppfattning är att folk som tar sig tid att läsa plattityder om eller av andra (särskilt mig) har säkert något viktigare och mer givande de inte gör med sin tid just då. Så vänligen sluta läsa här och ta tag i saker istället.

Eller fortsätt läsa, vet jag.

Det viktiga här är kanske detta: Jag skriver böcker. Helst läser jag böcker men ofta har jag läst slut på mina favoritförfattare och då en kväll ungefär 2006 tänkte jag att man kanske kan få en liknande upplevelse av att skriva själv. Jag hade en idé om upplägget och började helt enkelt. Ibland läser man på skrivbloggar och författarforum hur härligt det är att skriva. Gå inte på det. Några få gånger uppnår man samma känsla av spänning som att läsa någon annans böcker, där handlingen faktiskt tar oväntade vägar och man bara liksom följer med. Men 99 % av tiden är det en förbannelse i form av stress, paranoia och dåligt samvete samtidigt som man har en smygande känsla av att det man skriver är skräp.

Den första boken har varit klar ett tag. Och istället för att den ska ligga och självdö på en hårddisk har jag bestämt mig för att lägga den här. Så om du hittat hit kanske du kan bespara dig massa besvär och läsa den istället för att börja skriva själv. Varsågod.

Den skarpsynte ser att hela grejen med att dela med sig av böckerna går stick i stäv med det jag skrev om plattityder i första stycket. Och där någonstans ligger en ganska träffande beskrivning av mig (vilket ju den här sidan är tänkt att ge). Jag är en man med fasta principer och benhårda åsikter – tills jag ändrar mig.

/klas